Reportage

LD i Indien: »Det är bara larv när Facebook säger att de inte lägger sig i politik«

Reportage från Delhi

Text: Amelia Andersdotter

Visst rör det på sig på digitaliseringsområdet i Sverige. Men Bank-ID i mobilen, Vårdguiden och en e-brevlåda för myndighetspost är små steg i jämförelse med den utveckling som pågår i världens största demokrati. LD:s Amelia Andersdotter utsågs nyligen till »Distinguished Fellow« vid den indiska forskningsorganisationen CIS. Här berättar hon om erfarenheter från höstens vistelse i landet.

I Sverige är Indien som IT-land mest känt för sina många outsourcing-företag. Databasunderhåll, IT-support och »kodapor«, samt verifiering av komponenter i hårdvaran vi är beroende av för att våra smarta apparater ska fungera, anställer hundratusentals indier. Den indiska regeringen har sedan många år som målsättning att Indien ska stå för världens personalresurser. Men Indiens digitalisering är långt ifrån problemfri: biometri, dålig infrastruktur, och en engagerad – men till synes ohållbar – förhållning till elektroniska betalningar skapar stora problem i vardagen. Och det är framför allt de svaga grupperna, fattiga, barn, papperslösa, kvinnor och landsbygdsbefolkning, som drabbas.

Här, bland centralmaktens politiska initiativ och världens största IT-företag, verkar Centre for Internet and Society (CIS), en icke-vinstdrivande forskningsorganisation som utreder frågeställningar kring allmänintresse och digitalisering.

CIS var viktiga spelare i framtagandet av Indiens nationella strategi för tillgång till kunskap. Med hjälp av deras expertis kunde en bred koalition av aktörer i det indiska civilsamhället år 2013 hjälpa regeringen ta fram ett av världens mest progressiva undantag från upphovsrätten för att ge synskadade människor rätt att läsa. I EU har tyska regeringen klargjort att man inte är intresserade av något sådant undantag, trots att det finns ett internationellt avtal.

I dag har CIS forskningsprojekt kring cybersäkerhet, arbetsrätt för apputvecklare, »big data«, dataskydd och privatliv samt bättre språkstöd för de många inhemska indiska språken. Man har också projekt om utvecklingsländers deltagande i det som kallas internetstyrning.

De runt 20 anställda är huvudsakligen baserade i Bengaluru, Indiens Silicon Valley, men några är också på kontoret i Delhi.

Jag fick följa med Sunil Abraham, centrets direktör, och Vidushi Marda, ansvarig för centrets internetstyrningsprogram, till ICANN – ett internationellt möte i Hyderabad som samlar olika intressegrupper kopplade till domännamnssystemet (DNS). DNS gör så att webbläsaren hittar fram till rätt server när man försöker nå en webbplats. DNS har 13 auktoritativa servrar världen över som innehåller domännamnsregistret: en databas som berättar var alla världens webbplatser går att hitta. Elva av registrets huvudservrar har amerikanska huvudmän, de två andra sköts av svenska och nederländska.

»Indiska regeringen vill ha en rotserver i Indien,« säger Sunil, och fortsätter: »De har kämpat för det i många år, men det finns ingen process för att ansöka eller för att utöka antalet rotservar. Det finns många saker i ICANN som medför en politisk och ekonomisk maktobalans, och som inte låter sig förändras så lätt.«

Kollegan Vidushi fyller i: »Över en femtedel av ICANN:s pengar kommer från Verisign, som äger rättigheten att sälja punkt-com-domäner. ICANN som beslutsorgan är i ekonomisk beroendeställning till de aktörer som har minst intresse av förändring.«

»Det skulle röra om en del ifall man anordnade en ny auktion för rättigheterna att sälja punkt-com,« säger Sunil.

ICANN har sedan 2015 en svensk generaldirektör, Göran Marby, som tidigare var generaldirektör på Post- och telestyrelsen. Men Sverige representeras i ICANN också på andra sätt. I kommittén för regeringar företräder svenskar både Sverige och Niue, öriket som tilldelats toppnivådomänen punkt-nu. Dessutom deltar Netnod, en av huvudmännen för rotservrarna, med en hel delegation. Svenska företag är det däremot ont om, och även europeiska företag är i hög utsträckning frånvarande.

Som andra plattformar för internetstyrning kallar ICANN sin mötesform för »multi-
stakeholder«. Men »stakes« är i sin tur ofta kopplade till ekonomiska intressen. Sveriges regering har varit en varm anhängare av »multi-stakeholder« i internetstyrningssammanhang. Vi har vissa inhemska aktörer med »stakes«.

Utanför det inhägnade konferensområdet under en kort promenad genom Hitec City (stadsdel i Hyderabad) hittar jag reklamskyltar för framtidens internet upptejpade på lyktstolparna. Fiberleverantören lovar billig, obegränsad uppladdning till alla nya kunder.

Veckan efter mötet i Hyderabad sitter jag i Delhi på en workshop om »Aadhar«, ett biometriskt, centraliserat och elektroniskt identitetshanteringssystem som indiska regeringen vill rulla ut i så många samhällssektorer som möjligt.

»Det är ingen strategi-workhop,« säger Sumandro Chattapadhyay, forskningschef på CIS, och fortsätter: »Det handlar mer om att alla ska kunna samlas i samma rum. Många organisationer som jobbar nära fattiga människor ser stora problem med Aadhar: fingeravläsning som inte fungerar och människor som till följd av det inte får del av sin inkomst eller sina matsubventioner. Regeringen bokför bortfallet av uthämtat stöd som »effektivisering«, men i själva verket gör de det bara omöjligt för en stor del av befolkningen att ta del av sina sociala rättigheter.«

Ändå tycks regeringen driva på så hårt att systemet inte går att stoppa. CIS försöker därför förbättra Aadhar i stället för att motverka vidare användningsområden. Dialog är helt avgörande.

Tanken är att Varje Aadhar-nummer ska gå att koppla till ett bankkonto. Men en av workshop-deltagarna uppmärksammar att de många fattiga människor som framför allt lever i den informella ekonomin kanske inte förstår att de har bankkonton. »De här spökkontona kan användas för storskalig pengatvätt!
Vi har en enorm brist på transparens,« varnar en annan deltagare. Ytterligare en påtalar att elektroniska betalningar är svårare att dölja för manliga släktingar: »Ofta har kvinnor ingen egen mobiltelefon, så de blir återigen beroende av sina manliga släktingar för att köpa saker. Eller så blir de tillfrågade om deras manliga släktingar får söka igenom deras egen telefon. Kontanter går i alla fall att gömma.«

Sumandro, forskningschefen på CIS, tar till orda: »Indien saknar dataskyddslagstiftning och det uppstår säkerhetsproblem när uppgifterna sprids. Aadhar har inte förutsättningar att motverka systemproblem som korruption och det låser fattiga människor ute.«

Jag frågar om det inte blir mediauppmärksamhet om människor inte får del av nödvändiga stödprogram.

»Det finns en tidning som skrivit en del om problem med Aadhar i Rajasthan, Jharkand och Delhi,« svarar Vanya Rakesh, och fortsätter: »Men människors problem får inte uppmärksamhet ens om de dör till följd av komplikationerna. Vi hoppas få till bättre koordinering med de grupper på marken som träffar människor där problemen uppstår.«

Aadharentusiasmen lyser igenom i ett förslag från den indiska motsvarigheten till
Post- och telestyrelsen, TRAI. För att underlätta tillgång till publikt wi-fi vill TRAI införa en Aadhar-baserad betaltjänst som samtidigt ska verifiera användarens identitet och ge tjänsteleverantören en möjlighet att inhämta betalning.

CIS har förespråkat att ta bort kravet på absolut identifiering av alla som använder telekommunikation i Indien.

Jag bistår med ett exempel från Italien, där man 2012 tog bort kravet på identifiering av wi-fi-användare då man insåg att identifikationskrav saktat ned utbyggnaden av wi-fi avsevärt i förhållande till jämförbara europeiska ekonomier.

»Indien kan knappast behöva en enhetlig policy för trådlösa nätverk,« konstaterar Pranesh Prakash, policychef på CIS, och fortsätter: »Det finns exempel, som Barcelona, där man nått en väldigt hög täckningsnivå av trådlösa nätverk utan tung, statlig reglering. Det saknas inte tekniska standarder för trådlösa nätverk, och betaltjänster finns redan – inklusive sådana som är interoperabla. Utöver utlänningar och turister skulle ett Aadhar-system dessutom låsa flyktingar, papperslösa och barn ute.«

Utmaningarna är många i ett Indien där regeringens IT-strategi fått stor spridning och nya initiativ annonseras varje vecka. CIS-direktören Sunil beskriver läget: »Egentligen har inte så mycket förändrats. Initiativen för ett digitalt Indien är exakt samma som de var under den föregående regeringen, men de har fått mer attraktiva namn. Modi är bättre på marknadsföring.«

Men det finns också positiva historier. Sunil tar med mig till »Hasgeek«, ett företag som anordnar utbildningsträffar och konferenser för programmerare. Väggarna i arbetsrummen är tapetserade med kartor av Terry Pratchetts Discworld. En av företagets ledare, Kiran Jonnalagadda, grundade tillsammans med åtta andra personer Internet Freedom Foundation, en indisk stiftelse för politiska kampanjer kring internetanvändares rättigheter.

Kiran berättar: »2015 startade vi nätneutralitetskampanjen, där vi genom att använda enkla, tillgängliga verktyg gjorde det lätt för så många som möjligt att höra av sig till TRAI under deras nätneutralitetsremiss. Eftersom det gick bra, vill vi starta en organisation för att se om vi kan fortsätta skapa uppmärksamhet i Indien kring digitala rättigheter på ett sätt att vi kan nå fler än bara policy-experter.«

Kiran börjar berätta om den indiska nätneutralitetskampanjen: Om hur teleoperatörerna ville skapa avtal med avgiftsfri trafik, och om hur de hittade ett sätt att interagera med staten.
Med enkla medel gjorde Internet Freedom Foundation det lätt för intresserade att bidra i TRAI:s remissrundor kring IT-politiken. Kiran berättar också om hur Facebooks grundare Mark Zuckerberg valde att lägga 300 miljoner dollar på en påverkanskampanj i Indien, som inte gav något:

»Den första utredningen från TRAI var en katastrof. De hade felciterat The Economist och utredningen såg i stort ut som något skrivet av telekomlobbyister. The Economist blev irriterade när de fick reda på detta och skrev i stället om vårt initiativ. Snart hade flera tusen personer engagerat sig i att skicka sina åsikter till TRAI:s remissrunda.«

Riktigt spännande blev det när Facebook gav sig in i kampanjen. Kiran berättar:

»Det var under TRAI:s andra remissrunda och Facebook hade kommit på att de ville lansera sin »Free Basics«-kampanj i Indien tillsammans med indiska teleoperatörer. De körde reklam över allt och bjöd statsminister Modi till San Francisco. Men TRAI avvisade dem och utfärdade ett förbud mot prisdiskriminering av tjänster. Förmodligen trodde Facebook att de kunde köpa Indien. Att vi är en bananrepublik där man får som man vill så länge man lägger tillräckligt mycket pengar på det. Vår kampanj visade att det inte är så, och att människor i Indien bryr sig om frihet på internet.«

Jag frågar hur Kiran ser på de diskussionerna om Facebooks politiska neutralitet.

»Här var de uppenbarligen inte neutrala. Det är bara larv när Facebook säger att de inte lägger sig i politik. De använde sin egen plattform i Indien för att sprida politisk reklam de själva prioriterade till miljontals indier,« säger han och skrattar.

Facebook investerar nu i tydligare policy-arbete i såväl Asien som Afrika. Under 2016 rekryterade man flera personer som tidigare varit nyckelpersoner inom civilsamhället, bland annat från »Public Knowledge Project«, som syftar till att göra rön från statligt finansierad forskning tillgänglig för allmänheten. Sannolikt sker detta med förhoppningen att i framtiden bedriva trovärdigare och effektivare påverkanskampanjer gentemot länder i dessa regioner. Det bådar för nya tuffa kampanjer för medborgarorganisationer som CIS. Intressen hos amerikanska webbtjänstföretag som Facebook ligger som bekant inte alltid i linje med allmänhetens.

Amelia Andersdotter är ledamot i redaktionen, tidigare Europaparlamentariker för Piratpartiet och »Distinguished Fellow« vid CIS.

@teirdes

amelia.andersdotter@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Amelia Andersdotter

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr