Tema

Integration av nyanlända kan bli EU:s revansch

Text: Erik Vikström

Avsaknaden av gemensamma åtgärder för att möta den stora invandringen till Europa måste onekligen räknas till EU:s större misslyckanden. Erik Vikström menar dock att det vore ett misstag att lämna unionen ute ur integrationsekvationen. Kanske väntar här det projekt som kan återupprätta förtroendet för EU?

EU upplever sin största existentiella kris någonsin. Storbritanniens val att lämna unionen har satt fokus på EU:s tillkortakommanden och gett nytt bränsle åt EU-skeptikerna. Inte minst har oförmågan att hantera flyktingkrisen gjort bristerna tydliga. I en situation där europeiskt samarbete behövts som mest har EU misslyckats med att visa handlingskraft.

Den stora invandringen till många EU-länder innebär dessutom att nya utmaningar är att vänta. De nyanlända ska ofta lära sig ett nytt språk, hitta någonstans att bo och börja arbeta eller studera för att kunna bli delaktiga i sitt nya samhälle. Att utforma denna integrationsprocess så att den är effektiv, och omfattar så många som möjligt, är sannolikt en av de kommande årens viktigaste uppgifter för EU och dess medlemsstater.

Men behovet av att hitta lösningar för effektiv integration av nyanlända kan också ses som en välkommen chans för EU att återvinna en del av det förlorade förtroendet. Med rätt insatser kan arbetet med integration bli ett framgångsrikt projekt och en välbehövd revansch för EU.

Utformningen av integrationsinsatser riktade mot nyanlända har hittills varit en fråga som i stor utsträckning lämnats åt medlemsstaterna. Men även om det finns aspekter av integrationspolitiken som bör utformas i respektive medlemsstat, kan frågan av flera skäl inte behandlas som en uteslutande nationell angelägenhet. Misslyckad integration riskerar att försvaga inte endast enskilda länders ekonomier, utan i förlängningen även det finansiella läget i hela unionen. Därtill utgör det utanförskap och de sociala spänningar som kan följa av misslyckad integration i värsta fall en grogrund för extremism. En bristande integrationspolitik innebär inte bara ett hot mot den stat som bär ansvaret för misslyckandet.

Vad EU:s medlemsstater definitivt inte har råd med är att samma integrationspolitiska misstag upprepas i flera medlemsstater. Länderna måste kunna lära av varandra, och undvika de fel som redan begåtts. Med insatser för utbyte av kunskap länder emellan och upprättande av riktlinjer för framgångsrik integrationspolitik kan EU fylla en betydelsefull funktion.

Andra typer av stöttande åtgärder för att underlätta integration i medlemsstaterna är också möjliga. Större resurser till finansiering av icke-statliga integrationsprojekt, enhetliga utbildningsprogram för nyanlända och ett gemensamt arbete för effektivare validering av meriter är några.

I och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget 2009 infördes lyckligtvis ett uttryckligt utrymme för åtgärder på unionsnivå som syftar till att stötta medlemsstater i integrationsarbetet. Vissa steg har redan tagits, och så sent som i somras la EU-kommissionen fram en ny handlingsplan som bland annat innebär satsningar på utbildning och visst ekonomiskt stöd till nationella integrationsprojekt. Den är ett tydligt och lovande steg i rätt riktning, men fler måste tas. Ambitionsnivån hittills har varit alldeles för låg.

Dessutom måste det allvarligt övervägas om det är tillräckligt att EU har en stöttande funktion, eller om unionen bör ha möjlighet att i vissa avseenden utforma en gemensam europeisk integrationspolitik. Att argumentera för mer befogenhet till EU är måhända ingen valvinnare i någon av medlemsstaterna för närvarande, men svaret på den högljudda EU-skepsisen kan inte heller vara att i alla lägen argumentera för »mindre makt till EU«. Inom vissa områden är det snarare genom att EU ges större befogenhet som unionen kan visa sig från sin bästa sida. Integration av nyanlända kan mycket väl vara ett sådant.

Det står under alla omständigheter klart att varken integrationsutmaningen eller EU:s existentiella kris kommer att lösas genom passivitet. Tvärtom. Det är hög tid för EU att tydligare visa varför unionen är av relevans för dess medlemsstater och medborgare. Genom att EU tar på sig ett större ansvar i integrationsfrågan gynnas både arbetet för effektiv integration och arbetet för att stärka EU:s ställning.

Erik Vikström läser sista terminen på juristprogrammet vid Uppsala universitet. Han har tidigare varit generalsekreterare i European Law Students’ Association Sweden och var en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.

@ErikVikstrom

erik.vikstrom@hotmail.com

Fler artiklar av Erik Vikström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr