Kultur

I huvudet på historiens herdar

Text: Claes-Magnus Bernson

BILD Bernson

Recension: »Historiens hemvist – Del II« av Hans Ruin (red.) (Makadam förlag, 2016)

I del II av trebandsverket Historiens hemvist (Makadam 2016) har tolv forskare från olika discipliner bidragit med texter som direkt eller indirekt belyser frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Med historiens hemvist avses den »plats« eller »position« där historien äger rum, men också om hur den som »hemmahörig« är rotad där. Båda leden inbjuder till reflektioner om historiens förutsättningar och vara.

Etiska och politiska aspekter har, inte minst under det senaste seklet, visat sig vara intimt sammanflätade med historieskrivning. För trots förment vetenskapliga objektivitetsnormer styrs varje historia av något slags intresse som inte bara riktar sig bakåt i tiden, utan även påverkar hur vi orienterar oss i nuet samt hur vi rör oss mot framtiden.

Vi är alltid i rörelse och på väg: människans ändlighet medger inte en arkimedisk punkt där det förflutna och nuet kunde fixeras med absoluta medel, än mindre framtiden. Men om allt det
(och mer) finns i begreppet historicitet – människan som »historisk« livsform – kan man fråga sig var (på vilken plats) historikern bör slå sig ner. Jag läser den andra delen av Historiens hemvist som ett försök att fenomenologiskt undersöka hur historien framträder som erfarenhet. Artiklarnas värde består för mig i den reflektion de aktiverar i förhållande till sina ämnen, som ett slags halvt osynliga marginalanteckningar.

Ett försök att fråga ut den historiska erfarenheten för att blottlägga »framträdelsernas« villkor kan bara visa sig genom en dubbelbottnad strategi: om vi alltid är insnärjda i historien kan vi inte hitta en neutral position vid sidan av. »Vi« kan inte enbart ställa oss själva mot historien utan måste även iaktta en följsamhet med densamma. Eller som Martin Wiklund påpekar i en text om ansvar och historieskrivning kan historikern inte ta plats som historiens herre utan endast som en sorts herde.

Hur bör då ansvarsfull och kritiskt medveten historieskrivning gestalta sig? Leila Brännström – för att utgå ifrån ett fint exempel – har försökt att ringa in hur begrepp som »ras«, »rasism« och »etnicitet« har omförhandlats i efterkrigstidens Sverige. Som jag läser artikeln utgör den ett klargörande exempel på hur politiska »försoningsprocesser« ibland kan skymma hur lite som egentligen förändrats, samt hur en »mothistoria« kan blotta revor mellan språk, tanke och verklighet. Hennes begreppshistoria har hur som helst implikationer som löper rakt in i hjärtat av det samtida Sveriges reviga självbild och syn på »främlingar«.

Stefan Jonsson bidrar med en infallsrik men kanske något bekymmersam text om hur man bör betrakta kollektiva handlingar i form av våldsamma protester. Han noterar att »massan« lätt hänt blir ett »monster« – något främmande, obegripligt och rentav farligt – när samhället försöker förstå spontant uppkomna protesters logik. Och kanske är det så. I texten framstår relationen »massan«/«monster« som ett företrädesevis konservativ och liberal tankefigur. Åtminstone vad gäller liberalismen (och egentligen kanske inte heller konservatismen) är det emellertid inte så enkelt som Jonsson vill ha det till: Som om alla kollektiva motståndshandlingar mot orättvisor vore »vänster«. När »kollektivet« får ett sådant företräde framför individen att hennes integritet, frihet och liv hotas, likt i 1900-talets kollektivistiska diktaturer, blir »kollektivet« ett problem för liberalismen. Att kollektivt handlande som sådant vore oförenligt med liberalismen är en överförenkling från Jonssons sida, både historiskt och ideologiskt sett. Att göra gemensam sak och handla politiskt mot orättfärdigt maktutövande utgör kärnan i liberalismens historiska upprinnelse och anda. Bilden är betydligt mer komplicerat än Jonsson verkar vilja medge. Jonssons text är emellertid på andra sätt otroligt tankeväckande genom sitt lekfulla sökande efter nya kategorier att fixera historien igenom.

Även om en fullständigt neutral historieskrivning förstås är omöjlig – att historiker ofrånkomligen har ett slags engagemang och ansvar – betyder det inte att neutralitet som ideal är helt omöjligt. Att vi inte kan ställa oss utanför och förhålla oss till historien »objektivt«, betyder inte att alla perspektiv blir rent »subjektiva«, utslag av löst tyckande. Kanske kunde man på sätt och vis hävda att samtliga texter i del två av Historiens hemvist på ett eller annat sätt – mer eller mindre experimentellt, mer eller mindre avancerat – försöker göra sig självmedvetna om detta faktum.

Boken är stimulerande läsning och lämnar inte läsaren oberörd. Att egga till reflektion över historiens villkor och hur dessa länkas ihop med etiska och politiska dimensioner, är ett utmärkt omdöme – kanske framförallt i en tid då många menar att mörka moln skymtar vid horisonten. Vi har också alla en relation till historien och historia samt ställs därmed alla inför frågan om hur vill förvalta denna relation.

Claes-Magnus Bernson är författare och frilansskribent

cmbernson@gmail.com

Fler artiklar av Claes-Magnus Bernson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr