Recension: »Jihadisten« (Göteborgs stadsteater)
Jag är förvånad över de upprörda känslor pjäsen »Jihadisten« väckt. Även så efter att Sverige i början av april drabbades av ett fruktansvärt terrordåd. Sedan när är det kontroversiellt att försöka sätta sig in i en annan människas situation, i extremistens eller massmördarens psyke?
En stor del av debatten kan spåras till att många verkar oförmögna att skilja mellan att relativisera och problematisera.
Om pjäsens budskap hade varit att precis som att vela mellan sourcream eller svartpeppar/havssalt kan man vela mellan olika versioner av islam hade den relativiserat problemet. Men att säga att ungdomar som uppvaktas av rekryterare ställs inför en alternativ, ofta svartvit och enkel bild av islam, och att denna lätt blir tilltalande om det inte finns en motvikt, det är att problematisera. Ingen logik föreslår, vilka flera påstått, att en sådan problematisering ursäktar förövaren.
Nobelpristagaren Herta Müller menar tvärtom att förmänskligandet är en förutsättning för att hålla en människa ansvarig för sina handlingar. Men visst kräver det finess. Precis som att man har ett ansvar för hur man kastar in statistik eller opinionsmätningar i debatten, är man ansvarig för vilka verklighetsbilder man dukar upp för diskussion. Därför är greppet med de eftersamtal som följt Jihadisten. Utan det hade pjäsen känts som effektsökeri (före man sett den) eller debattinlägg. Men nu blir det konst med ansvar, inte komplex, vilket är precis vad en spänstig samhällsdebatt behöver.
Jag hoppas dock att pjäsen är skriven för ungdomar. För det är inte så mycket nytt där på scenen, mer än ett försiktigt inlägg i en diskussion i en aktuell fråga: radikalisering och rekrytering av svenska ungdomar till IS.
I egenskap av plattform (snarare än ögonöppnare) blir frågan vilken utgångspunkt för samtal som pjäsen erbjuder. Och här lämnar Jihadisten mycket att önska. Pjäsen är nämligen lite väl banal och begränsad i sin beskrivning. Huvudpersonen Ilias är en småkriminell, vilsen tonåring och det trycker på från olika håll: Pappan vill gifta bort honom med en kusin, hans tjej vill äta på innekrogar och plugga vidare, och kompisarna gillar inte den »svenniga« flickvännen. Ilias lockas till den svartvita världsbild och trygghet som moskén och IS-sympatisörerna erbjuder.
Enligt de undersökningar som finns är Ilias representativ för ungefär en tredjedel av de IS-rekryter som lämnar Sverige. Drygt 20 procent är ungdomar från medelklassen och resten en brokig skara, men av detta finns ingenting i pjäsen. Viljan att få alla åskådare till samma utgångspunkt sker på bekostnad av djup.
I sin vilja att göra »den andre« begriplig och mänsklig riskerar Jihadisten att banalisera ett komplext problem. Men pjäsen erbjuder en liten skärva som vi alla bjuds in att diskutera och ta med oss hem. Och det är gott nog.
Karin Zelano är bitr. redaktör för Liberal Debatt.
@zelanskan
karin.zelano@liberaldebatt.se