Perspektiv

Poliskolossen måste privatiseras

Text: Tomas Izaias Englund

Från vänster till höger tycks man i dag överens om att något måste göras åt Polisen. I åratal har krisen varit ett faktum. Men inte ens bland liberaler tycks det finnas någon insikt om att »mer av samma vara« kanske inte är enda lösningen. LD:s Tomas Izaias Englund vill ha ordning, men han vill också ha en betydligt mer privat ordningsmakt.

En kris kan ta sig olika uttryck. I Örebro har det gått så långt att förundersökningsledare Peter Springare börjat jämra sig över sina arbetsuppgifter på Facebook. Och i storstäderna brinner förorterna, butiker blir plundrade och oskyldiga människor dör i samband med de gängkriminellas skottlossningar. Här hemma i Örnsköldsvik är det annorlunda. Vi har inga förortsproblem eftersom vi inte har några förorter. Men vi har i alla fall fått rikligt med snö, och det medför ju också polisiära problem.

Jag läser i ett reportage i ortstidningen att poliserna Peter Selling och Krister Kronström har fullt sjå med att hålla ordning på de 6 000 registrerade snöskotrarna i min hemkommun. Faktum är att Kronström och Selling är de enda skoterpoliserna i hela Västernorrland. För bara några år sedan var de tio poliser som ansvarade för att hålla ordning på skotertrafiken i länet.

Det kanske tycks löjligt att i ena stunden skriva om allvarlig brottslighet, för att i nästa konstatera att skoterbusar fått det lättare. Men det hänger samman. Skoterpoliserna representerar det som är själva basen för det dagliga polisarbetet. Ja, det som i vid bemärkelse kan beskrivas som »ordningsverksamheten«.

Detta är ett centralt begrepp i den mycket läsvärda boken Svensk polis: pusselbiten som inte passar in (2014), skriven av Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet. Wennerström tecknar bilden av att »det har funnits en form av distanserad välvilja från många politikers sida i förhållande till polisen och polisverksamheten.« Att frågorna alltid handlar om »hur« polisen ska bli bättre (organisation, antal), men att det sällan pratas om »vad« ordningsmakten egentligen ska syssla med. Det är en skarp iakttagelse!

Tyvärr innebär det också att få liberaler har bra svar på frågan om »vad« polisen ska ha för roll i samhället. Och en förklaring till detta kanske ligger i själva idétraditionen.

Just det faktum att liberaler betraktar skyddet av rättigheter som en av statens få legitima uppgifter, bidrar till att många liberalt sinnade inte sett skäl att utöva kritiken mot staten när det handlar om polisen. Ja, varför ska man kritisera makten när man anser att makten är legitim? Det skulle i alla fall kunna vara ett svar på varför liberaler tagit (den osynliga) handen från polisverksamheten. Och varför liberaler här sällan slåss för de marknadslösningar som man vet fungerar på andra samhällsområden. Detta trots att polisen uppvisar alla tecken på att lida – av ineffektivitet, byråkrati och politisering – under statlig styrning och central planering.

Poliskolossens oförmåga och impotens, parallellt med en samhällsutveckling där integrationsproblem koncentrerats till utanförskapsområden, har gjort att missnöjet växt sig starkt. I det senare fallet handlar det sällan om allvarliga brott, utan om ordningsstörningar: raketer, smällare, buskörning, klotter och så vidare.

När man pratar om något så udda som en liberal kriminalpolitik berörs sällan ordningsfrågan. Diskussioner om polisverksamheten brukar antingen landa i appeller för en måttfull användning av repression (socialliberalism) eller i en argumentation för att legalisera droger (klassisk liberalism). Det finns goda argument för båda. Samhällskostnaderna för att hålla människor bakom lås och bom är i regel inte försvarbara, och det finns inget enklare sätt att komma åt de kriminella gängen än att strypa deras största intäktskälla genom legal konkurrens.

Diskussionen kring lättare droger håller också på att förändras. I dag är det inte enbart gamla Frihetsfrontare och unga på Flashback som ifrågasätter vitsen med att lagföra personer för ringa narkotikabrott. Det som var en blandning av pubertal radikalism och viktiga principer – människans rätt till egna experiment – är nu att betrakta som socialdemokratisk praktik. Ja, i alla fall om man ska tro inrikesminister Anders Ygeman (S). Så här kommenterade han polisens sju år av fallande utredningsresultat vid en presskonferens (20/1):

»Det hade varit enkelt att vidta åtgärder för att fixa statistiken. För det räcker egentligen bara med att säga, ‹Sluta utreda de där brotten, börja göra nykterhetskontroller igen i stället.› Eller, ‹Ta bara ringa narkotikabrott.› Då ökar ju andelen ärenden till åklagare dramatiskt, men det gör inte samhället tryggare. Så därför har jag noga aktat mig för att ställa den typen av krav på polismyndigheten.«

Det är fascinerande att ansvarig minister kan säga att han inte tycker att polisen ska prioritera trafikkontroller eller ringa narkotikabrott (läs: cannabis), utan att det blir några särskilda reaktioner från nykterhetsförbundare och drogmotståndare. Det är en tydlig signal att Sveriges traditionella kriminalpolitik och narkotikapolitik, med föreställningar om »nolltolerans«, håller på att vittra sönder. Och detta i en snabbare takt än vad många hoppas på och andra befarat.

Problemet är bara att det saknas en liberal reformagenda för att ersätta de gamla kriminalpolitiska dogmerna. I dagsläget tycks Liberalernas och Centerpartiets kriminalpolitik gå ut på att försöka avstyra de värsta dumheterna från Moderaterna, som i sin tur tror sig vara tvungna att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Men att bara säga »nej« duger inte när otryggheten ökar (inte heller skulle det räcka att öppet börja argumentera för en legalisering av cannabis.)

En förnyad liberal höllning bör börja i insikten att även trygghet, ordning och säkerhet i första hand bör betraktas som vilka andra välfärdstjänster som helst. För när man insett det kan de också upphandlas i fri konkurrens.

Det är bara dumheter att se ett egenvärde i en svällande offentligt finansierad och offentligt styrd polisapparat. Särskilt så när det finns en stor efterfrågan hos såväl företag som privatpersoner på att nyttja bättre och effektivare lösningar än de staten kan erbjuda.

Här släpar den liberala idédebatten efter samhällsutvecklingen. För samtidigt som den statliga ordningsmakten – ja, i alla fall Polismyndigheten – befinner sig i en allt djupare kris så frodas den privata säkerhetsbranschen. Följande gick att läsa i GP 13/7 -16:

»I dag har säkerhetsbranschen gått om polisen både vad gäller ekonomiska och personella resurser. Runt 31 000 personer jobbar inom privata säkerhetsföretag medan antalet poliser är 20 000. Säkerhetsföretagen omsätter 40 miljarder per år vilket kan jämföras med de 21 miljarder som polisen får i statligt anslag varje år.«

När diverse debattörer gapar efter fler poliser, och hävdar att Sverige har »för få« (per capita) i relation till andra EU-länder så bortser man i regel helt från denna utveckling. Men det finns privata alternativ! I sammanhanget bör också nämnas de jurister och advokatbyråer som bedriver utredningsverksamhet för överträdelser på nätet (främst upphovsrätt). Ta bara professor Mårten Schultz och Filippa Sjödéns ideella organisation Juridikinstitutet. De har förmodligen bättre förutsättningar att komma till rätta med internetrelaterade kränkningar än polisen.

En liberal reformagenda bör ha som utgångspunkt att det finns bättre, effektivare och i regel billigare sätt att lösa behovet av en »närvarande ordningsmakt« än att ropa efter en större stat i form av fler poliser. Därtill bör man ej heller bortse från att det finns ett stort ideellt engagemang – grannsamverkan i städerna och byavakter på landsbygden – för att upprätthålla lag och ordning ute i lokalsamhället.

Det är märkligt hur många – även liberaler – som betraktar privata initiativ med misstänksamhet när de kliver in på den här arenan. Men faktum är att det liberala idealet om en begränsad stat historiskt sett alltid byggt på att det funnits en sund balans mellan privata aktörer och en central ordningsmakt för att sköta ordningshållandet. Så har det varit ända sedan Ferdinand Lassalle formulerade sin kritik av nattväktarstaten (nachtwächterstaat) mot den tidens liberaler under den senare delen av 1800-talet.

En intressant historisk detalj i sammanhanget är att polisen nära band till lokalsamhället bröt samman när poliskåren blev bilburen, och därmed övergav traditionell brottsförebyggande fotpatrullering till förmån för händelsestyrd ingripandeverksamhet.

Det är nu hög tid att liberaler gör upp med den skråmentalitet som gör att det är svårt att överlåta polisuppgifter till helt andra grupper så att man på allvar kan befria polisen från den stora mängden okvalificerade arbetsuppgifter som utförs i dag. Ta bara det här med ordningshållandet längs vägarna. Det är ett enormt resursslöseri att utbildade poliser ska ägna sig åt fordonskontroller och blåstester. Detsamma gäller den allmänna patrulleringen.

Oavsett var man väljer att dra gränsen för polisens uppgifter så ser vi en utveckling där offentliga åtaganden flyttas över till andra aktörer. Den utvecklingen är värd att bejaka. Utgångspunkten här bör vara att individen inte enbart förväntas sköta sig själv, utan att hon också har ett stort ansvar för att på egen hand värna sina rättigheter. Att befria individen från sådana förpliktelser är ingenting annat än förmynderi!

Liberaler bör helt enkelt sluta lägga betoningen på slutledet i ordet nattväktarstat.

Det statliga våldsmonopolet kan ändå inte upprätthållas utan (de privata) nattväktarna.

Tomas Izaias Englund är ledamot i redaktionen och politisk redaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

@tomasizaias
tomas.englund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Tomas Izaias Englund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr