Perspektiv

Dags att erkänna frihetens baksida

Text: Christer Nylander

Liberalismens stora landvinningar under efterkrigstiden har bidragit till att spränga många av de bojor som tidigare höll människor tillbaka. Men när familj, klass och nationalitet betyder mindre så har också världen blivit svårare att förstå. Riksdagsledamot Christer Nylander (L) menar att det är tid att förlåta normerna.

»Det går an«, sa Carl Jonas Love Almqvist och hävdade att glasmästardottern Sara Videbeck borde ha samma rättigheter som Albert, romanens andra huvudperson. Det skapade raseri i landet. Det är i år 150 år sedan författaren till en av den svenska litteraturens viktigaste romaner dog. Det Sverige som rasade mot Almqvist är numera världens kanske mest liberala land. Hela världen är dessutom mer liberal nu än någonsin. Eller kanske borde man säga att den för ett par år sedan var mer liberal än någonsin tidigare. Den senaste tiden har vi tyvärr fått uppleva en liberal »backlash« i världen. Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, »Brexit«, Islamiska staten, Kina och Sverigedemokraternas frammarsch räcker som påminnelse.

Varför blev det så?

Den mänskliga hjärnans kapacitet är fantastisk, ändå räcker den inte till för att bearbeta alla intryck. Därför strävar hjärnan efter att skapa mönster, struktur och förförståelse. Vi söker orsak och verkan. Vi ser mönster som Karlavagnen på stjärnhimlen trots att det egentligen är helt ologiskt, vi söker meningen med livet trots att den sannolikt inte finns i bestämd form, vi söker förklaringar till olyckor trots att vi vet att det bara är en slump.

Det är också för att underlätta livet (och för att hålla människor i schack) som samhällets strukturer, moral, normer och regler vuxit fram. Sociala regler och våra egna fördomar gör livet enklare att leva eftersom vi inte behöver tänka hela tiden. Vi kan då koncentrera oss på det avvikande.

Men allt detta begränsar naturligtvis också människans frihet. Så länge man lever i enlighet med sina fördomar och omvärldens förväntningar blir livet rätt enkelt och förutsägbart. Att ta oväntade vägar och avvika från gruppen är jobbigt och gör ibland ont.

Liberalismens historia handlar om att identifiera, bekämpa och rasera hinder för människans frihet. Det har handlat om kvinnor och mäns lika rättigheter, om frihet från skråväsende, om att bryta kyrklig makt och monarkers envälde. Vidskepelse och sociala normer som begränsat livsutrymmet har bekämpats, liksom fattigdom som begränsat livschanser. Det är en enorm framgångssaga. Normer, strukturer och tradition har blivit mindre viktigt och friheten för individen har ökat.

Men, liberalers strävan efter att vidga människors frihet har också gjort livet mindre förutsägbart och samhället svårare att förstå. Därtill ska läggas att samhället förändrats rejält av digitalisering och globalisering, samtidigt som våra inre världar har vuxit med mer kunskap och ökade erfarenheter om det som ligger bortom vårt egen tillvaro i det lilla. Också detta är ett resultat av liberaliseringen.

Jag tror detta är en nyckel till att förstå framgången för anti-liberala krafter de senaste åren. När samhället blivit mindre stelt och människor mer oförutsägbara blir det också svårare att orientera sig, svårare att förstå sitt eget liv och svårare att med säkerhet veta något om sin framtid. Liberalismens framgång, friheten, och det ansvar den för med sig, är för många människor tung att bära.

Livet i en svensk by för några decennier sedan var ganska förutsägbart. De flesta pojkar skulle ärva pappas jobb och de flesta flickor skulle följa i mammas fotspår. Det var ovanligt med invandrare, killar blev ihop med tjejer, familjer höll ihop, barnen gick i söndagsskola och staten såg med tiden till att bekvämligheter som el, vatten och telefoni drogs in i hemmet. Alla såg samma tv-program, läste samma tidningen och åt mat som man kunde uttala namnet på.

Det är inte konstigt att väljarna nu ställer nya frågor. Man söker förståelse och förutsägbarhet, i alla fall kring livets väsentligheter. Det enkla svaret på denna önskan är att minska friheten. Därför anar liberalismens fiender morgonluft. De anti-liberala svaren kommer i olika former – såsom religiös fundamentalism, nykonservatism, identitetspolitik, populism och rop efter starka ledare.

Det finns ingen anledning för liberaler att be om ursäkt för framgångarna. Men kanske måste man, för att med trovärdighet kunna bemöta motreaktionen, ändå erkänna att medaljen har en baksidan.

Jag tror att det finns två delar i det liberala svaret på människors frågor. Den ena handlar om att stärka självständigheten, den andra om att underlätta för människor att finna och skapa egna sociala sammanhang.

Självständighet är för mig ett tillstånd där man inte bara har frihet att göra vad man vill utan också har kapacitet att styra över sitt eget öde. Om demokrati och mänskliga rättigheter är grunden, så är kunskap, upplevd trygghet, starkt bildningsideal och egen försörjning viktiga pelare i ett självständigt liv. Det politiska uppdraget bli då främst att arbeta för bättre utbildningsmöjligheter, en mer dynamisk ekonomi och system som ger grundläggande trygghet.

Den andra delen, att skapa och välja sina egna sammanhang, är svårare. Liberaler bör egentligen inte vara emot strukturer, normer och regler i sig. Det liberaler bekämpar är deras negativa konsekvenser och tvånget de medför. Ibland är det statliga regleringar, ibland är det traditioner och sociala konventioner. Oavsett om de handlar om gängkriminalitet, konservativa könsmönster eller hederskultur så måste det finnas möjlighet till eget utträde från de hämmande strukturerna.

Men det måste också finnas bättre förutsättningar än i dag att bygga sina egna sammanhang. Det offentliga bör oftare ta ett steg tillbaka och låta civilsamhället och människors spontana samarbete kliva fram.

Om inte liberaler av i dag förmår utveckla den frihetliga idétradition som betytt så mycket för mänsklighetens utveckling så riskerar vi ett bakslag så stark och skarp att liberalismen tvingas erkänna sig förlorad. Steg ett på denna förnyelse är att se att den framgångsrika kampen för individens frihet också inneburit en ökad osäkerhet för människor. Steg två är att fundera över hur man kan kombinerar friheten med de nödvändiga mönster och strukturer som människan behöver. Det är nämligen inte normlösheten i sig som är liberalismens yttersta mål. Det är individens frihet att växa som människa, att utveckla sin personlighet och söka sin fulla potential.

Christer Nylander är riksdagsledamot för Liberalerna.

@cnylander
christer.nylander@liberalerna.se

Fler artiklar av Christer Nylander

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr