Tema

Vägen till lokaljournalistikens framtid

Text: Carl-Johan Bergman

Sviktande politisk uppbackning för tryckfriheten och svällande kommunala kommunikationskontor, men också ett nyväckt folkligt engagemang för journalistiken. Carl-Johan Bergman, chefredaktör på DT (Dalarnas Tidningar), beskriver de lokala och regionala mediernas framtid och utmaningar.

Vad händer i en värld av Trumps, av människor som skriker »censur« och som för varje hätskt Facebook-inlägg bidrar till den ton som anklagar journalister att spela falskt?

»Och varför skulle det inte inge hopp hos breda medborgarlager, som känner att politiken övergivit dem? Som till svar på sina frågor får en axelryckning, en avvärjande gest, en suck, till och med en fnysning?«, som Johan Hakelius skriver i tidskriften Fokus (46/2016) apropå utgången i det amerikanska presidentvalet.

Vi – medierna – står inte inför en avgrund, men vi står inför ett vägskäl. Kanske gäller det framför allt oss i de lokala mediehusen, med en generellt sett mycket trogen publik och fasta geografiska bevakningsområden. För efter att ha gjort saker på ett visst sätt i Dalarna sedan 1880-talet måste vi nu följa dem som vi tidigare kallade läsare men som nu bäst beskrivs som användare. Människor med skilda intressen och värderingar, människor som ser den egna tiden som sin valuta. Och vi måste göra det fullt ut, annars kan vi på sikt inte klara vårt grundläggande uppdrag.

Vi följer hur du tar del av våra nyheter, vi försöker kapitalisera på det – allt för att komma ut dag efter dag, timme efter timme. Det handlar om trovärdigheten i att vara nära publiken och ytterst om att vara relevanta i ett samhälle som inte längre uppträder som vi vant oss vid under tiden av lokala monopol. Det handlar såväl om annonspengar som möjligheten att publicera sig.

Mediehusens historieskrivning känner alla till – en nutidsberättelse med (tryck)svärta. Intäkterna sinar, trots att publiken aldrig varit större och så nyhetstörstande som i dag. Internationella jättar som Facebook och Google – som inte har publicistik som affärsidé! – har blivit konkurrenter på en marknad där de kommersiella mediehusen – med journalistik som affärsidé – på gott och ont tidigare var ensamma.

Det är oroliga tider. Men roliga tider.Aldrig tidigare har journalistik debatterats med sådan kraft och intensitet som i dag. Alla – från toppar i politik och näringsliv till de runt fikabordet hos hemtjänsten i Ludvika och alla människor som vill göra sitt bidrag till en aldrig sinande mejlkorg – vill diskutera mediernas trovärdighet. Ibland känns det så klart otacksamt, som om vi över en natt förvandlats till något som tidigare haft en dold agenda men som nu »avslöjas«, och det utan att belackarna reflekterar över om sanningen trots allt sägs, men med hänsyn och ansvarstagande som gjort att den svenska tryckfrihetsförordningen kan fira 250 år utan att vara satt under omedelbar press från lagstiftaren.

Men mina drygt 60 journalister arbetar också mitt i en brinnande demokratifråga. För när sju av tio riksdagsledamöter tycker att poliser inte ska få läcka ur en förundersökning och varannan tillfrågad lagstiftare i samma knappt ett år gamla undersökning (Tidningsutgivarna) spontant tycker att det är löjligt låga skadestånd i tryck- och yttrandefrihetsmål så är tryckfriheten ändå ifrågasatt. Lokalt anställer kommunerna kommunikatörer i avdelningar stora som många tidningsredaktioner. I Falun finns i dag en kommunikationsenhet med tio anställda, det är två kommunikatörer fler än antalet journalister som fanns i Malung, fördelat över fyra tidningstitlar, under dagspressens guldålder. Samtidigt legitimeras hatsajter på nätet av dels diskbänkspopulism (inte diskbänksrealism!), dels oaktsam källkritik. I en sådan verklighet är vi, de etablerade medierna, de som verkar under ett ansvarigt utgivarskap och, faktiskt, på marknadens villkor för att förtjäna sin läsekrets, livsviktiga.

Det händer något när journalistik blir lätttillgänglig och information värderas och ges ett sammanhang, och när opinionsjournalistik bryts mot åsikter som går stick i stäv. Samhället blir mer öppet; du och jag får möjligheten att få veta mer och mer, och det om allt. Det är lustfyllt.

Vårt samhälle förändras snabbt. Åsikter kan lätt bli till fakta; fakta kan snabbt avfärdas som åsikter. När det ryktas om den usla ekonomin i Malung-Sälens kommun, är det DT som granskar. Men det är också DT som uppmärksammar grannkommunen Vansbro som vänt samma läge till något annat – journalistik anno 2017 måste också vara att visa (tänkbara) lösningar, inte bara problem. Och någonstans där, i skärningspunkten, står väktaren, journalisten, med sin penna, med sin tv-kamera och med sin mikrofon, redo att bevaka och avslöja. Journalistiken ska begripliggöra och precis som en god vän påtala både det som är bra och dåligt, stå där som en garant för att det faktiskt finns någon som vill och som kan försvara, men också – och kanske framför allt – utveckla det samhälle som är vår vardag.

Vart journalistiken är på väg dryftas ständigt, men den stora frågan är var vi egentligen vill att den ska vara. Jag är chefredaktör för DT (Dalarnas Tidningar) som är en del av MittMedia, lokaltidningskoncernen som har titlar från Örnsköldsvik i norr till Nynäshamn i söder och därmed täcker en tredjedel av Sveriges yta med flera hundra journalister som med närvaro och kunskap dygnet runt gör samtalet i lanthandeln i Vikarbyn litet mer spänstigt, som retar gallfeber på lokalpolitikern i Säter och som på sina kultursidor publicerar berättelserna som ingen annan har möjlighet till (och kanske vill).

Det vill och ska vi fortsätta med. Papperstidningen är fortsatt stark (DT:s upplaga är dryga 44 000 exemplar, TS helår 2015), den ger oss inkomster som gör att journalistiken – som kostar och ska kosta – i allra högsta grad lever och utvecklas. Vid centraldesken på redaktionen sitter våra liveredaktörer som den nya tidens lokalredaktörer med smarta informationsflöden som ger lika många nyhetstips som gamla tiders kafferepsreportage (om inte fler). De berättar om det som sker här och nu. Våra reportrar ute på fältet gör grovjobbet och pratar med de människor som berörs av det beslut som ännu inte ännu fattats i kommunfullmäktige, men som kommer att fattas eftersom kommunstyrelsen redan sagt sitt. Och insändarredaktören stryker i texten som är hätsk, diskuterar ordval med skribenten, som vill vara anonym, för att den ändå ska kunna publiceras på nyhetssajten och faktiskt bli ännu en åsikt av många, om än med hänsyn tagna till skillnad mot andra platser på internet.

Nyhetskonsumtionen är radikalt annorlunda i dag än för bara några år sedan. Det ställer nya krav på oss som har förmånen att leda mediehus. Tack vare vår möjlighet att med användardata, helt enkelt statistik, ofta i realtid, följa hur användarna tar del av våra nyheter så vet vi i dag mycket mer än tidigare om hur vi ska rapportera från ett öppet hus i ett Folkets hus där byskolans framtid debatteras: Vi gör det som live-tv, som senare blir till tv-klipp (alla tycker om repriser!) och så klart med en artikel med bild i den tryckta tidningen. Vi gör det för att ta plats i människors liv, för att motivera tiden som människor lägger på att ta del av vårt unika lokala innehåll. Det är därför vi rapporterar på Snapchat, en social mediekanal med fokus på bilder som växer så det knakar, och det är därför vi lägger mycket tid och resurser till att prata med vår publik på Facebook – eftersom det är där människor debatterar vårt innehåll, men också sprider det till sina vänner.

Vårt journalistiska uppdrag är detsamma, men vi gör vår journalistik på användarnas villkor. Det handlar inte om att göra »klickjournalistik«, utan om journalistik som berör; vi har inte slutat att granska det lokala näringslivet eller den lokala politiken, vi gör det annorlunda – för att trygga vår framtid. Vi gör det för att avslöja. För att glädja. För att förfära. För att väcka tankar.

Vårt journalistiska uppdrag är detsamma. Men hur har medborgaren förändrats? Det måste vi förhålla oss till, försöka förstå. Det arbetet har bara börjat.

Carl-Johan Bergman är chefredaktör för DT (Dalarnas Tidningar).

@ceejaybergman

bergman@dt.se

Fler artiklar av Carl-Johan Bergman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr