Tema

Hade dagens politiker verkligen gett oss tryckfrihet?

Text: Mattias Svensson

Videovåld, Alice Bah Kuhnke och en tryckfrihetsdiskussion som känns igen från 80-talets teknikdebatt. Kulturskribenten och författaren Mattias Svensson påminner om att all ny teknik som rubbar den politiska maktens cirklar ses på med misstänksamhet.

Det hävdas ofta att om alkohol skulle introducerats i dag, skulle det ha varit förbjudet. Jag tror spekulationen stämmer. Men till skillnad från de som förnumstigt anför det som argument för alkoholrestriktioner, tycker jag det är en dom över vårt överdrivet räddhågsna och intoleranta samhälle. Tänk så lättvindigt dagens makthavare skulle beröva oss måltidsdrycker och socialt smörjmedel i alla dess rika variationer om de dök upp i dag! Jag tycker att detta tankeexperiment illustrerar hur förgängliga de frihetsvärden vi gärna högtidstalar om är i praktiken, särskilt för innovationer i sin linda.

Under året som gick har vi hyllat den svenska tryckfrihetsförordningen, som i 250 år värnat tryckta mediers på många sätt unika frihet. Född och värnad av liberala stämningar och tankar, främst formulerade av den klassiske liberalen Anders Chydenius, har tryckfriheten sett till att det är just i fria tidningar – privatägda, åsiktsmässigt spretande, populistiska, ocensurerade, obekväma – som det mesta av journalistisk granskning och politisk debatt kan komma till stånd och spridas i breda befolkningslager.

Om tidningar skulle ha introducerats i dag är det högst osäkert om riksdagen skulle ha sjösatt en särskild grundlag för att värna deras frihet.

Se bara på senare medier, som inte hade turen att dyka upp och växa sig starka under perioder av liberal romantik. Filmkonsten fick i början av 1900-talet en filmcensur som avskaffades först på 2000-talet. Radio och tv blev statliga monopol. Den socialdemokratiska staten jagade och fängslade på 1960-talet bland annat Britt Wadner och Radio Syd för brottet att ha sänt radio med musik och reklam. Med långtgående speciallagar lyckades kommunikationsminister Olof Palme (S) 1965 tysta de fria radiorösterna. Först i slutet av 1980-talet, när Jan Stenbeck utnyttjade den tekniska möjligheten att sända tv från utlandet, rämnade det statliga tv-monopolet.

Videofilmen mötte samma skepsis. När tv-programmet Studio S 1981 uppmärksammade att ungdomar kunde hyra skräckfilmer uppstod en klassisk moralpanik. Lagstiftning mot utdraget våld i videofilmer beslutades under stor enighet i riksdagen. Vid omröstningen 1982 var det endast folkpartisten Hadar Cars som stod upp för yttrandefrihetens principer och röstade nej.

Socialdemokraterna var redo att helt stoppa videotekniken. Argumentet var att om folk själva kunde välja vilka filmer de ville titta på så skulle konsumtionen avvika från de kulturpolitiska målen. I en riksdagsmotion (Motion 1979/80: 1232) utvecklades resonemanget:

»Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som ligger bakom introduktionen av videogrammen finns det betydande risker för att utbudet kommer att styras av rent kommersiella vinstintressen och därmed bli en spekulation i likgiltigt allmängods. […] Innehållet kan också komma att domineras av grovt underhållningsvåld i allehanda former, förlegade könsrollsuppfattningar, ohämmad alkoholkonsumtion och ett utpräglat resursslöseri, dvs värderingar som det råder bred politisk enighet om att de bör motverkas.«

Socialdemokraten och författaren Per Kågeson företrädde Sveriges Författarförbund i den statliga utredningen. Han ville med en 1984-klingande eufemism »utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken«. En ny teknik skulle stoppas helt, om inte filmkonsumtionen kunde styras i enlighet med kulturpolitikens mål om jämställdhet, återvinning och nykterhet.

Trots politikernas panik kom videouthyrningen i slutänden att ske på en hyggligt privat och hyggligt fri marknad. Den skulle radikalt omvandla mediekonsumtionen i svenska hem och ge välkommen variation till det folkuppfostrande och torftiga tv-utbudet i de två statliga kanalerna (»Två nötcreme och en moviebox« är exempelvis titeln på Filip Hammars och Fredrik Wikingssons nostalgiska tillbakablick). Det speglar säkert också den mer liberala tidsanda som vidtog under senare delen av 1980-talet.

Alla nya medier har inte mötts av social demokratisk regleringsiver. Internet hade turen att slå igenom under ännu ett liberalt decennium, och har hittills omfattats av en unik etableringsfrihet och räckvidd, inklusive möjlighet till anonymitet. I mitten på 1990-talet var det okontroversiellt att privatisera internet som en neutral och vidöppen plattform. Redan med dagens oroliga och intressestyrda politiska klimat hade internet sannolikt fått en helt annan utformning, vilket vi märker när många länder nu önskar att filtrera, övervaka, avanonymisera och censurera nätet.

Friheten är förstås inte problemfri. Precis som kring den fria pressen uppstår diskussioner om avarter, särskilt när de går hårt åt enskilda personer. Behovet av etiska komplement till lagar och regler är stort. Stora privata plattformar för sökning, läsning och spridning ställer etiken på sin spets. När bör en stor aktör vara neutral och tillåtande, och när bör de gripa in och plocka bort?

Ett socialt medium som Facebook är både vardagsrum och tryckpress. Skämtsamheter tänkta för det förra sammanhanget lyfts av politiska meningsmotståndare gärna fram och misstolkas i det offentliga. Grova ord om en avlägsen offentlig person fortplantas och når fram till personen ifråga när de nattar barnen. Hat och hot blir en del av en strategi som framgångsrikt kan riktas mot enskilda och deras uppdragsgivare. Även legitim kritik kan bli för mycket när alla hakar på.

Balansgången är en läroprocess för alla inblandade. Det är dock en styrka att sådana diskussioner är etiska, snarare än en fråga om lagstiftning. Problematiken illustreras av kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) vilja att gripa in för att stoppa falska nyheter. Sådana har utnyttjats i politiska syften, för att förvirra eller för att de antas vara sanna. Men de flesta falska nyheter är en levande del av satiren – de roar och manar till eftertanke. De lär oss också något om mediers och politikers arbetsrutiner när de tar sig in i dagstidningarna eller de folkvaldas Facebook-flöden, en påminnelse om värdet av källkritik. De falska nyheterna är alltså inte i sig problemet och det vore ett flagrant övergrepp att ta bort dem.

Vi famlar fortfarande efter en kategorisering av de sociala medierna. Som vardagsrum behöver enskilda människor kunna fredas från intrång i den personliga integriteten, också från andra förövare än staten. Här finns en polisiär och ordningshållande roll, och möjligheter att anmäla och blockera är välkomna. Att som plattform och förmedlare av kommunikation överge neutraliteten inför det material som sprids kräver däremot oerhört starka argument. Vi ska minnas att mycket av förlagan för 1900-talets åsiktskontroll och ingrepp i de nya medierna kom genom reglementen för postförmedling. Frågan vad posten får förmedla ansågs vara av mer teknisk natur och därmed inte ett ingrepp i yttrandefriheten. Med detta rättfärdigande kunde exempelvis preventivmedelsinformation vägras distribution, och brevbärare har i alla tider låtit politiska preferenser påverka vad de delar ut och inte (för några år sedan gavs ett »civilkuragepris« till brevbärare som vägrade dela ut Nationaldemokraternas valmaterial). Vi ska också komma ihåg att det var distributionsförbud som stoppade nazistkritiska medier i Sverige under andra världskriget. Även om mycket med internet verkar nytt finns alltså historiska förlagor att lära av.

Den viktigaste nutidshistoriska lärdomen är dock att sedan Sverige lagfäste tryckfriheten har nya medium ofta mötts av en betydligt mer långtgående vilja att kontrollera, censurera och i vissa fall helt kväva dess fria uttryck. Det gör mig skeptisk till juristers önskan om en teknikneutral yttrandefrihetslag omfattandes alla medier. Jag tror tyvärr inte den skulle medge en lika långtgående frihetlig ordning som omfattar det tryckta ordet, och som i stor utsträckning kunnat överföras till nätpublicering. Framför allt illustrerar historien hur viktiga de liberala perioderna varit för mediernas frihet, för innovation och debattklimat – också decennier och århundraden senare.

Mattias Svensson är kulturskribent och författare. Nästa år kommer han med en bok om den stora statens återkomst på 2000-talet.

@mattias_neo

mattias@envanligsvensson.se

Fler artiklar av Mattias Svensson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr