Tema

Fri nog att spika könet i Röda torget

Text: Joakim Rönnbäck

Yttrandefriheten gäller mer än kulturessäer och samtalsklubbar. Joakim Rönnbäck följer protesthandlingar i Putins Ryssland. Bland taggtråd och eldslågor väntar friheter liberalismen inte får ducka.

En novembermorgon 2015 vandrar en svartklädd man fram till portarna hos den ryska säkerhetspolisen FSB i Moskva. Ljublanka är oskyltad men känd av sina grannar. Inifrån det gula teglet har FSB:s föregångare KGB och NKVD utövat terror under stora delar av 1900-talet. Inte minst är byggnadens källare evigt förknippad med Stalinerans försvinnanden och tortyr.

Därför har många intresserat sig för det korta förlopp som den svartklädde mannen utlöser i Moskvamörkret. Med två fotografer i släptåg tömmer han innehållet i en dunk över den gamla dörren, snart slår höga lågor upp. Den svartklädde grips samma minut, men bilderna där han stilla inväntar polisen med en helveteseld bakom ryggen var allt som behövdes för att fullfölja aktionens syfte.

Mannen heter Pjotr Pavlenskij, och myndigheterna har mött hans konst förr. Genom aktioner med kärnfulla titlar har han på kort tid etablerat sig som en ledande protestkonstnär och provokatör. I »Sömmen« hade han ställt sig utanför Sankt Petersburgs Kazankatedral med ihopsydda läppar. En protest mot begränsningar i yttrandefriheten och till stöd för de åtalade medlemmarna i konstnärskollektivet Pussy Riot. Våren 2013 virade han i stället in hela sin kropp i taggtråd. En anarkistisk protest som kom att bli svår att undanröja för polisen i S:t Petersburg trots snabb tillgång till bultsax. I november samma år skapade han åter praktisk huvudvärk för ordningsmakten. Denna gång genom att i verket »Fixering« spika fast sin pung på Röda torget i Moskva. Ytterligare en protest som fått stor spridning på internet skedde i februari 2014. Denna gång åter i S:t Petersburg där han med brinnande däck återskapade protesterna på
Majdantorget i Kiev.

Efter aktionen mot Ljublankas portar häktas Pavlenskij i sju månader. Den juridiska processen är delikat, och själv kräver han att åtalas för terrorism. Efter många turer och sinnesundersökningar bedöms han som frisk och skyldig att betala böter. Därmed har domstolen definierat Ljublankas portar som av kulturhistorisk betydelse. Ett av flera tydliggöranden från den stat vars fruktan hos medborgarna han vill bekämpa.

Rysslandsforskare som Per-Arne Bodin och Lena Jonson har i flera sammanhang placerat Pavlenskij i centrum av rysk konstdebatt. Kritiska konstnärer har på senare år haft allt färre forum att uttrycka sig på. Med tiden verkar makthavare räkna med att sådana ska tappa relevans och uppmärksamhet till förmån för statssanktionerade konservativa uttryck. Genom att tvinga till sig statens uppmärksamhet och handling har Pavlenskij utmanat denna strategi.

Här finns också lärdomar för svenska förhållanden. Tryckfrihetsåret 2016 har rymt diskussioner om inhemska lagar, utländska bloggar, utgivaransvar på Facebook och solidaritet med fristadsförfattare. Gott så. Därtill följer ofta en stor skopa Lars Johan Hierta: den liberale Aftonbladetredaktören som med list och mod rundade kungamakten med underbyggd samhällskritik.

Friheten i opinionsbildande handling tycks vid en första handling lika självklar. Här finner vi medborgarrättsdemonstrationer, hungerstrejker och milslånga led av självständighetssträvande balter. Ibland är handlingen otäck: minns Mohammed Bouazizi som offrade livet och utlöste Jasminrevolutionen. Men den opinionsbildande handlingen kan också vara långsökt, upprörande och en plåga för omgivningen. Här finns smärtpunkter för den som firar året 1766.

Det liberala förhållandet till obekväma yttranden är jämförelsevis enkelt. Tänkare av Karl Popperslag må envisas med något klurigt avsteg – men när yttrande- eller tryckfriheten prövas är liberalen värd namnet där. Den som är obekväm i handling gör det däremot komplicerat. Aktionskonstnären stöter i människor och samhället runtomkting, och ställer inte sällan andra frågor än liberalen. Laga mat på en husvisning? Belasta psykiatrin? Snabbt börjar borgerligheten vädra examensarbete på Konstfack. Ett uttryck som i dag tycks lika fast som dess betydelse borde vara främmande. Den ryska verkligheten visar på det olyckliga med en avvisande hållning. En Pjotr Pavlenskij är ingen Lars Johan Hierta. I stället bjuder han i ideologi och handling återkommande på argument mot omgivningens gillande. Och hans agerande skulle vara föremål för rättsstaten även på andra platser. Men som en indikator om vad makten gör med Ryssland i stort har han mätt rätt punkter. Aktionskonsten utmanar den ryska debattens putinisering och är värda märkesårets uppmärksamhet.

Joakim Rönnbäck är ledamot i redaktionen.

@joakimronnback – joakim.ronnback@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Joakim Rönnbäck

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr