Debatt

Förstår liberaler hur illa ställt det är med kapitalismen?

Text: Bengt Sandkull

Företagsekonomerna Claes Svensson och Gösta Wijk argumenterar i LD (1/2016) att dagens utvecklingen av näringsliv, politik och samhälle leder till en ny syn på kapitalismen och krav på en omdefinition av denna. Bengt Sandkull, professor emeritus i industriell organisation, tycker att de är på tok för optimistiska.

Kapitalismen har självklart förändrats sedan 1700-talet när liberalismens tankar presenterades. Det som från början var en samhällelig innovation riktad både mot kungamakten och dess feodala institutioner och franska revolutionens samhällsutopi har numera förvandlats till en ordning vars idéer om demokrati och medborgarinflytande internationella kapitalintressen betraktar som ineffektiv och onödig. För dagens medborgare som hyllar de liberala grundtankarna borde en genomlysning av den moderna kapitalismen vara en angeläget.

Länge handlade företag om att en eller flera personer satsade kapital och genomförde ett ekonomiskt företag. När lagstiftningen accepterade idén att företag i form av aktiebolag utan personligt ansvar kunde vara juridiska personer inträffade ett nytt läge. I slutet av 1800-talet bildade de så kallade rövarbaronerna truster för att motverka »skadlig« konkurrens. Detta gav upphov till antitrustlagslagstiftning i USA och ledde till uppbrytning av till exempel Standard Oil.

Nya rövarbaroner hittar, ofta med erkända bankers hjälp, nya sätt att tillskansa sig stora vinster. Nationalekonomernas fantasterier om fri konkurrens och marknaders effektivitet har länge lurat oss. Självreglering kräver kraftfull lagstiftning och effektiva tillsynsorgan. Här finns utrymme för förbättringar. Varför tillåts diskriminering av kvinnor i företag?

Svensson och Wijk skrev i sin artikel:

»Företag blir i högre utsträckning beroende av andra intressenter än ägare och finansinstitutioner. Det rör sig om anställda, leverantörer, kunder och staten med flera. Ett ensidigt fokus på aktieägar- och börsvärde ger på sikt inte ett hållbart näringsliv.«

Detta känns som ett önsketänkande. Banden mellan dominerande ägare, företagsledare och finansiella institutioner är starkare än någonsin. Anställda, kunder och andra intressenter har sällan de maktmedel som skulle kunna påverka kapitalets järntriangel. Tänk på maktkampen kring SCA!

Banker är i grunden samhälleliga institutioner och inga rent privata företag. Ändå befolkas styrelserna av ett frälse av kompisar. Utan restriktioner kan bankerna dela ut miljonbelopp till styrelse och ledningspersonal.

Välskötta företag är inom de flesta områden bättre instrument för samhället än byråkratiska institutioner. Fast storföretag är också synnerligen byråkratiska. Vad liberala tänkare ofta glömmer bort är att det finns små företag och andra organisationsformer än storföretag och statliga institutioner. I många länder finns en bolagsform för företag vars huvudsyfte inte är högsta möjliga vinst, som ju är det ideal som förfäktas i Sverige.

Enligt Svensson & Wijk växer det nu fram en alternativ modell: den intressentkapitalistiska systemmodellen.

Värdegemenskapen är grunden för de mål som man gemensamt strävar efter att uppfylla i företaget. Affärsidé, strategi och ledarskap måste integreras med denna värdegemenskap. Företagsledningen bör försöka attrahera sådana intressentgrupper som företaget kan bygga värdegemenskap med och som innebär att långsiktiga »win-win-relationer« uppnås.

De pekar på en intressant utveckling i Storbritannien när det gäller synen på företagens roll i samhället och hänvisar till den engelska företagslagstiftningen om styrelseledamöters uppgifter. Styrelsens uppgift är att främja
företagets framgång och att gynna alla aktieägare. Därtill ska styrelseledamöterna ta hänsyn till: beslutens långsiktiga konsekvenser, anställdas intressen, att främja företagets affärsförbindelser med leverantörer, kunder med fleraf, påverkan på samhälle och miljö, höga krav på affärsetik, samt att agera rättvist mot olika intressenter.

En fråga är: omsätts dessa krav i praktiken? Och vilken uppföljning sker, samt vilka sanktioner är tillgängliga?

En annan fråga inställer sig: I vilken utsträckning förekommer det nytänkande på de företagsekonomiska institutionerna, när det gäller andra intressenter och samhällsansvar?

Eric Rhenman var en gång förespråkare för intressentmodellen. Men den verkar helt okänd bland nuvarande befattningshavare. Undervisningen är nästan helt inriktad på modeller, inte verksamma företag. Om produktion vet lärare i företagsekonomi numera nästan ingenting.

Den gamla intressentmodellen: ägare, företagsledning och finansiärer, sitter i orubbat bo. De verkar motarbeta allt som kan förändra kapitalets nuvarande hegemoni.

Har liberala politiska tänkare förstått hur allvarlig situationen är?

Bengt Sandkull är professor emeritus i industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Linköping.

bengt.sandkull@odata.se

Fler artiklar av Bengt Sandkull

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr