Tema

Förändringens iskalla vind blåser genom Ryssland

Text: Anna-Maja Axelsson

Tystnad kommer i många former, men talar alltid samma bistra språk. Rysslandskännaren och skribenten Anna-Maja Axelsson förklarar varför det inte behövs någon censur när självcensuren drivs av egenintresset.

Vad tyst det blev. Varför blev det så tyst? Från att ha följt Moskvafloden ned till Gorkijparken som i en romantisk rockballad står jag utanför en klubb och undrar varför ingen sjunger längre.

Ibland slås jag av det overkliga i att kunna gå på klubb där hetero- och hbtq-personer samlas för att det är just en klubb för människor och inte en klubb för läggningar 2009. Det märker man inte förrän man står utanför en klubb 2013 och inte blir insläppt. När klubben upplever ett tvång att ha stängda arrangemang för att homosexuella skall kunna vara där. För att skydda dem. Eller 2016 när jag inte längre vet vad som gäller. Det blir tyst. Det blir svårt att andas.

Det finns anledningar till tystnaden och det där trycket över bröstet. Länge har snaran legat kring den ryska yttrande- och tryckfrihetens hals. Visst finns det fria medier, men de är få och du måste välja dem aktivt.
Och de har det svårt.

September 2014 klubbades lagen om utländskt medieägarskap igenom. Den trädde i kraft första januari i år och tvingar mediebolagen att reducera utländskt ägarskap till högst 20 procent. Man har till början av 2017 på sig, men flera har redan satt igång.

Ökade förluster i takt med att annonsörer skrämts iväg av den politiska situationen gör att kritiska tidningar som Novaja Gazeta blir mycket mer sårbara än regimvänlig eller statsägd media.

»När investerarna försvinner minskar konkurrensen och kvaliteten«, säger TV-kanalen Dozjds ägare Aleksandr Vinokurov till Moscow Times och fortsätter: »Att få tillgång till kvalitativa fria media kommer nu bli svårt.«
(31/12 -15).

TV Dozjd och radiostationen Echo Moskvy (Moskvaekot), båda oberoende medier, har haft det tufft på sistone. I början av 2014 beslöt fyra av de största bolagen som förmedlar kabel-TV att sluta sända TV Dozjd på grund av en statsstödd bojkott. I dag sänder kanalen, som rapporterat från demonstrationer mot regimen, via mindre bolag eller nätet. Och Moskvaekots ståndaktige chefredaktör Aleksej Venediktov är ständigt i blåsväder. 2012 lämnade han styrelsen i vredesmod, men han kan inte avsättas från posten som chefredaktör då han röstas dit av journalisterna och inte av styrelsen.

Genom att tvinga bort utländska ägare och byta ut ledningarna ökar staten indirekt kontrollen över media. Den engelskspråkiga tidningen Moscow Times fick våren 2015 en ny ägare, Demjan Kudrjavtsev, som tidigare satt i ledningen för tidningen Kommersant. Innan dess stod det finska bolaget Sanoma som ägare för utgivaren av Moscow Times. Tidningen gick också från att vara en dagstidning till en veckotidning. I och med detta valde flera medarbetare att lämna tidningen, bland annat chefredaktör Nabi Abdullajev, som sade sig inte dela Kudrjavtsevs syn på det redaktionella arbetet. Sanoma sålde också sitt ägarskap på 33,3 procent i Delavoj Standart som äger tidskriften Vedomosti, den ledande finanstidningen i Ryssland. Vedomosti tvingades i höstas att avpublicera en granskande artikel om Igor Setjin, chefen för den statsägda oljekoncernen RosNeft. Vedomosti dömdes även till att förstöra alla sina kvarvarande upplagor där artikeln publicerats.

Den putinkritiske före detta presidentkandidaten Mikhail Prokharovs mediekoncern RBK utsattes i våras för allvarliga påtryckningar. Ledningen byttes ut och bland annat chefredaktör Elizaveta Osetinskaja fick gå. Osetinskaja, som också varit chefredaktör för ryska Forbes, brann för RBK:s undersökande journalistik och granskningarna av den ryska korruptionen. Hon menar att det var RBK:s granskningar av Panamapappren och Putin som var den huvudsakliga orsaken till ledningsbytet.

Ändå har den ryska regimen stött på sin första stora utmaning. Inte ens Putin kan få en hel nation att blunda för de ökande problemen. Även om rubeln har stabiliserats med hjälp av det stigande oljepriset så kommer det att ta ett tag innan inkomsterna justerats mot inflationen. Svångremmen liknar en korsett. Det ekar i valutareserven och staten sneglar åt lojala och köpvilliga som kan tänkas anförtros med statliga bolag.

När Putin kom till makten 1999 hade han ett Ryssland i kris och de höga oljepriserna att åka räkmacka på. Många hävdar att vilken adekvat ledare som helst hade kunnat göra sig omåttligt populär i den situationen. För Putin innebar detta att han tillskansat sig ett till synes outsinligt förtroendekapital bara genom att associeras med Rysslands övergång från ett kaotiskt 90-tal till ett lovande 00-tal.

För Putin och maktpartiet Enade Ryssland har de senaste åren handlat om att släcka bränder med bensin. Improvisation och kortsiktiga lösningar avlöser varandra i desperata försök att utvinna så mycket inhemsk popularitet som möjligt. Att anordna OS, vinna Eurovision Song Contest eller gå in i Syrien har visat sig vara snabba men kostsamma lösningar. »Återföreningen« med Krim blev inte bara ett dyrköpt statusobjekt, utan ledde också till ett kostsamt och utdraget proxykrig i östra Ukraina med sanktioner som följd.

Det märks att regimen har fått ont om innovativa charmoffensiver i byrålådan. Med en nypa historierevisionism och löftet om att Ryssland skall återanknytas till sitt fantastiska förflutna försöker makthavarna nu övertyga folket om att det gamla kalla är det nya heta – en inte helt misslyckad strategi eftersom det sällan är särskilt svårt att få folk att gå med på att »det var bättre förr«. Det är tydligt att nervositeten stiger i Kreml: allt som kan upplevas som hot mot nuvarande makthavare ses som hot mot hela nationen. Statlig censur är inte ens en relevant del av problemet. Sådan behövs inte när det gått så långt att många själva hänger sig åt strikt självcensur. Journalister, politiker och aktivister är väl medvetna om att de gör bäst i att hålla låg profil ifall de värnar om sitt och anhörigas välbefinnande.

Det är knappast förvånande att många väljer att lämna Ryssland framför att tvingas leva ett liv iförd munkavle. 2014 lämnade Dumadeputaten Ilja Ponomarjov Ryssland för USA för att undvika politisk förföljelse, 2015 blev han mål för en stor korruptionsutredning. Förra året flyttade miljöaktivisten Jevgenija Tjirikova med sin familj till Estland av rädsla för repressalier. Aktivisten Vladimir Ionov, 75 år gammal, lever nu som politisk flykting i Ukraina efter att förra året, mitt framför polisen, ha fått frätande pulver kastat i ögonen av den Kremlstödda nationalistgruppen NOD. Under 2016 lämnade bland annat den provokative ideologen Andrej Piontkovskij och journalisten Aleksandr Sotnik Ryssland efter otaliga trakasserier och hot. Enligt beräkningar från människorättsorganistationen Memorial har antalet politiska fångar ökat med åtminstone 45 procent de senaste sex månaderna. Mörkertalet anses vara stort. Mot oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, som vill ställa upp i presidentvalet 2018, drivs just nu återigen en process om skattebrott.

Inom gruppen av regimkritiker och oppositionella växer dessutom klyftorna och missnöjet. Anledningarna är flera. En av de mer uppenbara vändpunkterna var dödsskjutningen av oppositionspolitikern Boris Nemtsov förra året, som både skrämde och förändrade förutsättningarna för oppositionen. Ett annat skäl är de olika åsikterna om hur man skapar förändring: Enligt vissa är det en lyx att skriva texter och uttala sig i oberoende media, en möjlighet förbehållen en trygg, oftast Moskvabaserad medelklass som man anser undviker konkreta handlingar i övrigt. En av kritikerna mot denna »medelklassaktivism« är aktivisten Mark Galperin, som menar att förändring kräver mer än att bara prata illa om regimen och skriva krönikor. »De kritiserar makthavarna, gör protestaktioner, men det är att lätta på trycket, uttrycka litet missnöje med Kreml, ingen föreslår något annat.« (9/1)

Själv organiserar och deltar Galperin i flera mindre aktioner i veckan, bland annat tysta marscher genom Moskva och samlingar vid Pushkintorget varje lördag. Utan banderoller eller flaggor, absolut inga slagord och ramsor. Under tystnad. De som deltar är mycket få och de gör det helt på egen risk. Och lägg märke till tystnaden: Den är nödvändig för att ens kunna genomföra en ostörd protest. En frispråkig aktivist är talande tyst.

Ändå har Galperin gripits flera gånger och riskerar fängelse. Enligt en lag från 2014 krävs kommunens tillstånd för alla aktioner som har fler än en deltagare. Enskilda protester är tillåtna, men regleras av lokala lagar. Bland annat måste man stå med minst 50 meters avstånd från en annan.

Det är förståeligt att den som oroas mest över brödfödan måste pressas ganska hårt för att vilja stå på barrikaderna. I ett land som fortfarande präglas av ett trasigt och kaosartat 90-tal räds man fortfarande drastiska, okända förändringar. Osäkerhet och oro för framtiden är normalläget.

Att det skall kräva att man satsar sitt jobb och i värsta fall sitt liv genom att vara kritisk och att det näst intill är omöjligt för oppositionen att få utrymme i media underlättar inte. När vanliga journalister och självständiga medier misstänkliggörs och blir nationens fiender bara genom att göra vanliga reportage blir det svårt att formulera en röst. När folket fråntas sina ord och när det för vissa blir lättare att lämna landet än att bara existera – ja, då blir det tyst. Då blir det svårt att andas.

Anna-Maja Axelsson har bott i Moskva och S:t Petersburg och läser till en fil. Kand i ryska vid Uppsala Universitet. Hon har tidigare studerat vid Ryska statsuniversitet för humaniora.

anyaverse@mail.ru

Fler artiklar av Anna-Maja Axelsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr