Essä

Kunskap måste stå över kritiken

Text: Claes-Magnus Bernson

Att kunna förhålla sig kritisk till samtiden är förstås en eftersträvansvärd färdighet. Men vad händer när kritiken i sig hamnar i centrum för skola och utbildning och hela teoribildningar konstrueras kring premissen att de är »kritiska«? LD bad författaren och frilansjournalisten Claes-Magnus Bernson om ett perspektiv.

Kritiskt tänkande har länge varit ett modebegrepp eller åtminstone extremt vanligt förekommande i sammanhang som högre utbildning. Då man talar om utbildning talar man nästan alltid också om kritiskt tänkande. Det verkar ibland nästan tvångsmässigt och tyvärr innebär det att vad som borde vara ledordet i utbildningssammanhang – kunskap – hamnar i skymundan.

I högskolelagens 8:e paragraf heter det att utbildning ska utveckla studentens »förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar« och fortsätter i nästa stycke med att förklara att studenten ska kunna »söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå«. Utan att vara jurist framstår det i mina ögon som om det första stycket delvis står i motsättning till det andra. Det verkar som om »kritiskt tänkande« vore något annat än att »värdera kunskap«. Som om kritiskt tänkande tänks vara en generell förmåga skiljd från kunskap och värdering av densamma.

Problem uppstår om man prånglar ut en syn på kritiskt tänkande som något oberoende av kunskaper i ett visst ämne. Då blir kritiskt tänkande lik paranoia och paranoian är alltid inskränkt: med alla tillgängliga medel försöker den att tillrättalägga, finna bevis på riktigheten i den egna synen och misstanken. Medan man visserligen kunde upphöja paranoia till en metod – att ifrågasätta allt utifrån en misstanke – hör sant kritiskt tänkande intimt samman med mödosam kunskapsinhämtning.

Det finns en fara i att uppfatta kritiskt tänkande som en uppsättning instrument att tillgå vid behov. För snarare än att utgå ifrån och välja instrument efter situationens särskilda omständigheter – alltså anpassa sig efter den
(kunskaps)kropp som ska undersökas – finns det en risk att man använder fel instrument. Något som lätt hänt kan skada kunskapen snarare än att frilägga och utöka den.

Naturligtvis finns det ingen egentlig motsättning mellan kunskap och kritiskt tänkande, tvärtom. Ändå tycks talet om kritiskt tänkande vara ständigt närvarande i svenskt utbildningsväsende, inte minst inom humaniora. Man ska vara misstänksam och kritisk mot olika tankar och utgångspunkter. Inte köpa sexism, rasism och andra orättvisor. Gott så.

Men ibland framstår det som om kritiskt tänkande vore en ny uppfinning. Som om invändningar och analys inte förekom tidigare. Att redan någon som Platon knappt gör annat än att problematisera olika ståndpunkter, även sina egna, missas. Eller att figurer i stil med Spinoza satte betydligt mer på spel och, sett i relation till sin samtid, var mer radikal än de flesta av vår tids intellektuella. Sådana kanoniserade tänkare angrips i stället i egenskap av döda vita män och det verkar spela mindre roll att Spinoza var jude och att man kan ifrågasätta Platons »vithet«.

Är denna typ av tankefigurer exempel på kritiskt tänkande? Knappast. I de flesta fall är sådana slogans lika slentrianmässiga som tvångsmässiga: de verkar snarare mest fylla en rituell funktion – ett mässande som finns där för att dölja att man inte har något att komma med. Från ett mer nyanserat feministiskt perspektiv blir scheman av detta slag kontraproduktiva. Intellektuell slapphet bidrar sällan till något gott.

Om man enbart går på jakt efter skeva maktstrukturer kopplade till kategorier som kön, ras och klass infinner sig en särskild sorts inskränkthet. För den som söker finner: fixerar man enkelspårigt blicken vid avlägsna perioder och främmande kulturer kommer ens fördomar ofta att bli bekräftade. Men ofta verkar ögat även lägligt nog blinka vid avvikelser, känslan av moralisk överlägsenhet förblinda.

Och frågan är hur intressanta sådana analyser egentligen är. Vi borde läsa Platon trots hans fördomar mot kvinnor. I samma veva kan man även fråga sig om det inte också går att problematisera fördomarna utifrån hans egna tankar. Faktiskt kunde man kanske förstå Platon som en tidig, cynisk feminist. Platon spyr visserligen (mycket misogyn) galla över sina samtida kvinnor, samtidigt låter han emellertid sitt språkrör Sokrates hävda att hans hustru är visare och i Platons idealstat kan även kvinnor vara filosofkungar.

Hur det går ihop? Platon skiljer mellan människans natur och hennes uppfostran. Får kvinnor samma uppfostran som männen har de lika stor möjlighet att bli visa, säger Platon. Vad Platon stör sig på är alltså okunskapen hos en samhällsgrupp som i Platons samtid inte fick någon utbildning och därför rimligtvis, generellt sett, inte kunde föra avancerade filosofiska diskussioner (vilket kräver skolning).

Osympatiskt, visst är det så. Sexistiskt? Inte lika säkert. Platons synsätt kunde lika gärna fattas som en 2 500 år gammal »dekonstruktion« – en neologism för något som varit aktuellt i västerländskt tänkande långt före kritikergurun Jacques Derrida.

Det verkar ibland som om »kritiskt tänkande« är utbildningens viktigaste syfte. Men är det verkligen så enkelt? Man framhåller det meningslösa med »korvstoppning« (typ kungalängder), men å andra sidan kan man fråga sig vad kritiskt tänkande är om det inte förhåller sig till ett specifikt material med data. Samma sak gäller de i dag så omhuldade
»processerna« (övergripande förändringsmönster) men faktum kvarstår: har du inte på förhand kunskap är det svårt att kritisera något och den kritiska tanken blir tom och meningslös.

Ett problem är också att det är svårt att (ens vagt) ringa in vad »kritiskt tänkande« är. Kanske är det därför som begreppet ofta framstår som en besvärjelse? Genom att åkalla visst slags kritiskt tänkande lånar man av begreppets upphöjdhet, tar del av (och blir en del av) dess halvt magiska aura. Som om man fick beskydd mot villfarelser genom att muta in ett litet område med ett begrepp.

Kritiskt tänkande kan bara uppstå i mötet med faktiska kunskaper och växer fram successivt i takt med ökad kunskap. Det är också omöjligt att, annat än med analytiska medel, åtskilja våra reaktioner från det som ger upphov till reaktionen. Kunskapsinhämtande och kritisk reflektion är sammanvävda, inte två olika verksamheter. Men är det då ändå inte rimligare att framhäva kunskap med större eftertryck än »kritiskt tänkande«?

Kan vi inget, finns det inget att förstå.

Claes-Magnus Bernson är författare och frilansjournalist.

cmbernson@gmail.com

Fler artiklar av Claes-Magnus Bernson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr