Skip to content
Perspektiv

Höger-vänster-skalan är död

Efterkrigstidens stora politiska konflikt stod kring välfärdsstaten. Partistrateger ser gärna att vi låtsas som att det fortsatt är där striden står. Men Lennart Nordfors, fil. dr i statsvetenskap, menar att det är dags att förpassa höger-vänster-skalan till historien.

En nationalpopulistisk våg rullar fram. En kör av röster i Sverige och utomlands varnar för att vi kan stå inför ett epokskifte, då viktiga delar av den liberaldemokratiska ordning som byggts upp under de senaste 70 åren rullas tillbaka.

Det gäller till exempel säkerheten, handeln, mediernas frihet, domstolarnas oberoende, klimatpolitiken, EU, FN och NATO. En värld, där samverkan och öppenhet ersätts med slutenhet och vi-och-dem-tänkande.

Samtidigt varvas det upp inför valrörelsen 2018 härhemma. Tydligen ska vi – om sossarnas partistrateger får som de vill – denna gång debattera problemet oseriösa privata aktörer inom välfärdssektorn som huvudfråga.

De är inte många, men finns. Ska dessa aktörer bekämpas med vinstbegränsningar (de rödgrönas syn) eller ökad planmässighet avseende etablerings- och kvalitetskrav (alliansens syn)?

Kanske kommer 3:12-reglernas utformning att bli ett annat huvudnummer. Hur som kan vi vara säkra på att alliansen kommer att vilja driva någon skattefråga.

Detta är inte ointressanta frågor. Men de är inte de viktigaste utmaningarna vi som liberaler har att möta i dag. Vänster-höger-dimensionen är inte längre lika avgörande. Den kartan ger inte samma ledning som förr.

I stället är vi tillbaka till den konfliktdimension ur vilken liberalismen en gång uppstod. När debatten visar verklig nerv och polarisering är det i andra frågor, de med bäring på tolerans, internationalism och öppenhet, som står i centrum. Det som var »överideologi« fram till för kort tid sedan utmanas nu med en styrka som vi inte sett i mannaminne.

Men är inte nationalpopulismen en höger-ideologi? Vänstern vill ha det så. Sanningen är att det inte är så lätt att entydigt klassa nationalpop-ulismen i höger-vänster-termer. Var de nationalpopulistiska partierna står på denna skala varierar mellan länder och över tid.

Front Nationals Marine LePen har antytt att hon i presidentvalet i Frankrike tänker attackera det republikanska högerpartiets François Fillon från vänster. Hon ser hans nyliberala drag som en blotta att utnyttja.

Sverigedemokraterna hyllar Per Albins folkhem i sitt principprogram. Opinionsanalyser av deras riksdagskandidater 2014 visar att de i höger-vänster-frågor befinner sig något till vänster om mitten – ungefär på samma punkt som Socialdemokraternas kandidater. När Sverige-demokraterna i riksdagen röstar mot krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar utsätts riksdagsgruppen för intern kritik för att ha gått för långt åt höger.

Vissa, många av dem inom Moderaterna, hoppas att Sverigedemokraterna ska nöja sig med att vara stödparti åt alliansen, ungefär som vänstern varit åt sossarna. Det är att göra en felaktig idéanalys och underskatta Sverigedemokraternas målmedvetenhet. Sverigedemokraterna kan inte vara pålitliga partners för något av blocken. Deras strategi för inflytande bygger på att utnyttja det faktum att inget block lär få egen majoritet.

Genombrottet kom när Sverigedemokraterna stödde de rödgröna och orsakade förlust för alliansregeringen i fråga om marginalskatterna. Arton månader senare stödde de alliansbudgeten mot den rödgröna regeringens.

I dag flörtar de med främst Moderaterna, men gör samtidigt klart att inget stöd är villkorslöst. Vid en alliansseger kan de när som helst svänga och göra gemensam sak med oppositionen.

Samtidigt har, som många påpekat genom åren, vänster-höger-skalan krympt samman ideologiskt. Det är länge sedan den stod för tydliga, polariserade alternativ.

Man får gå tillbaka till 80- och 90-talet för att se några försök från Moderaternas sida att på allvar utmana idén om välfärdsstaten. Senast Socialdemokraterna aktualiserade planhushållningen var under löntagarfonddebattens 70-tal.

Höger-vänster-skalans ytterpunkter har förpassats till historien. 1989 diskrediterades marxismen och dess idé om planekonomi. Vem talar i dag för ett förstatligat näringsliv?

Av finanskrisen som bröt ut 2008 lärde vi oss att den oreglerade marknadsekonomin inte självklart skapar balans, som till exempel nationalekonmen Milton Friedman hävdat, utan kan generera ekonomiska bubblor och utlösa »djuriska drifter« hos marknadens aktörer. Ekonomer ropar i dag på finanspolitik och statliga stimulanser.

Effekterna av allt detta är två, och båda gynnar nationalpopulisterna.

Dels levererar blockpolitiken inte längre några handlingskraftiga regeringar. Resultatet blir stillastående, som alliansregeringen 2010-14 och dagens rödgröna. Politiken upplevs inte längre kunna lösa människors problem. De väljare som känner sig utsatta och vill ha förändring lockas stödja alternativ som kan »röra om
i grytan«.

Dels försvagas de partier som omfamnar det öppna samhället som grupp gentemot den nya motståndaren. När regeringsalternativen reflekterar en ideologisk kamp som har sin bästa tid bakom sig sprids en känsla att partierna är i stort överens och att sakfrågorna spetsas till i det taktiska syftet att höja valtemperaturen.

Så skapas öppningar som nationalpopulister kan utnyttja för att stärka sin ställning. Öppningar, som Sverigedemokraterna så skickligt utnyttjat under de gångna tre-fyra åren.

Idén att det finns en magisk gräns som markerar klyftan mellan socialister och icke-socialister och som inte får överträdas är mogen för utrangering. Blockeringen mot att skapa handlingskraftiga regeringar och att mobilisera starkast möjliga motkraft mot nationalpopulismen måste försvinna.

Det är tid att lyfta blicken från kortsiktiga, om än viktiga, sakpolitiska skillnader till försvar av den gemensamma idén om den liberala demokratins fortlevnad.

Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap, liberal skribent och ledamot av Liberal Debatts styrelse.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se