Krönika

Dags att rädda EU från tysk protektionism

Text: Amelia Andersdotter

Andersdotter bylinewebb

Det förslag till upphovsrättsreform som EU-kommissionen presenterade 14 september 2016 innehåller några bra saker.

Kommissionen väljer till exempel att ställa sig bakom synskadades möjligheter att ta del av litterärt material, en reform efterfrågad av Förenta Nationerna som man hittills inte fått stöd för bland unionens större medlemsländer.

Man föreslår också bättre regler för tillgång till upphovsrättsskyddat material i undervisning och forskning. EU:s regler för registerrättigheter har hittills stått i vägen för sådana text- och dataanalyser som fört samhällsvetenskaperna framåt i andra delar av världen, som Japan och USA. Kanske kan de nya reglerna ge europeiska forskare en möjlighet att hinna ikapp?

Därefter tar det slut på goda nyheter i kommissionens reform. De anständiga förbättringarna för synskadade och högre utbildningsinstanser har nämligen balanserats med nya rättigheter för förläggare, som den tyska jätten Springer.

Den moderniserade europeiska upphovsrätten visar sig ha som uttrycklig ambition att vara ett hinder för nyare informationsföretag, som Google, och förenkla för gamla informationsföretag, som Deutsche Telekom.

I grunden ligger sannolikt ett element av arbetsmarknadspolitik. Springer och Deutsche Telekom anställer ansenliga mängder tyskar, medan Google anställer färre européer. Upphovsrättsförslagen signalerar att man minsann inte bara får bli framgångsrik i EU hur som helst. De företag som ska bli framgångsrika är dessutom inte vilka som helst – de är tyska.

De nya förläggarrättigheterna, som ger tidningsbolag möjlighet att kräva licensbetalningar ifall man länkar till eller vidarepublicerar delar av deras material, skapar osäkerhet inte bara för Google News, utan också för till synes ofarliga nyhetsbrev som Vindnytt, som samlar nyheter som rör vindkraft.

Medan Google har goda ekonomiska möjligheter att expandera sin juristavdelning för att hantera de nya licensförhandlingskraven, har mindre eller riktade nyhetsaggregeringstjänster sämre förutsättningar att även i framtiden stå på rätt sida om lagen. Tjänster som svenska Idagora hamnar också i en juridisk gråzon där klarhet inte kan uppstå förrän någon tidning stämmer organisationen bakom och rättsfallet når upp till Högsta domstolen eller EU-domstolen.

Att förslagen har en särskild udd mot Google märks på hur kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker lyfte upp Youtube som en webbplats som behöver betala mer till europeiska rättshavare och införa starkare tekniska kontroller av uppladdat material. På det stundande tyskifierade Youtube kommer därför varannan videofilm vara blockerad och Youtube kommer sannolikt tappa sin ställning som naturlig plats att dela med sig av videomaterial från födelsedagar, julfester och spännande upptåg på sommarutflykten.

EU-kommissionen signalerar att det är den professionella kurationen av medier som spelar roll: IP-TV ska fungera gränslöst – men bara om avtalsjurister kan bestämma vad som får visas. Folklig informationsdelning leder – enligt kommissionen, till kris – orättvisa och framgångar för företag som ingen framgång förtjänar.

EU har många problem, varav det största är förtroendekris. Att det finns en sådan har man upptäckt efter Brexit-omröstningen, men vad man kan göra åt den verkar inte ha sjunkit in.

I kommissionens stora samråd om upphovsrätt 2013 skrev fler än 10 000 privatpersoner om personliga erfarenheter av europeisk upphovsrätt. Deras synpunkter har gömts undan och till synes inte haft någon inverkan på kommissionens förslag.

Samtidigt som Juncker lovat att man ska lyssna mer på EU:s medborgare, har upphovsrättsförslagen med all tydlighet utformats efter vilket medlemsland som väger tyngst. Det är inte medborgarna som räknas. Det är Tyskland.

Mest beklämmande är bismaken av tysk arbetsmarknadspolitik, särskilt eftersom EU-kommissionen bara i slutet av augusti 2016 klämde dit Irland för orättvisa skatteavtal som av allt att döma också var arbetsmarknadspolitiskt motiverade.

Är man en så liten medlemsstat i EU att man inte på egen hand kan lobba stora kommissionen att lägga de förslag man vill, då får man inte göra överenskommelser med företag om att skydda inhemska arbetstillfällen. Är man i stället en stor medlemsstat kan man uppenbarligen få EU-kommissionen att ändra lagen till ens fördel.

Om kohandeln i EU innebär att tyska industriintressen kräver två uppenbart protektionistiska lagändringar för att gå med på att synskadade ska få läsa och forskare få forska, då är det något fel på hur politiken i EU tas fram. Ska man lösa unionens förtroendekris kan man med fördel börja där.

Amelia Andersdotter är ledamot i redaktionen och tidigare europaparlamentariker.
@teirdes
amelia.andersdotter@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Amelia Andersdotter

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr