Perspektiv

Kosmopolitisk framtid eller nationen först – ytterligheterna möts i Österrikes presidentval

Text: Karin Zelano

 

dsc_0226

Ett år av kampanjande till en post utan något större inflytande. Den lugne, teknokratiske landsfadersgestalten mot den leende selfie-paraderande populisten i lederhosen. En kraftfull manifestation av den politiska konfliktlinjen mellan kosmopolitsm och nationalism. LD:s biträdande redaktör Karin Zelano, doktorand i statsvetenskap som detta år studerar i Wien, förmedlar tre beskrivningar av det stundande österrikiska presidentvalet 4 december.

Valet den 4 december är det tredje försöket att välja en president under 2016. Den första andra valomgången ogiltigförklarades på grund av felaktigheter i rösträkningen, den som var tänkt att hållas i oktober sköts fram på grund av svagt lim på kuverten för poströsterna.

Österrike är inte USA. Det kan vara värt att påminna sig då det för tillfället finns de som frestas att dra paralleller mellan USA:s kamp mellan Donald Trump och Hillary Clinton samt Österrikes Norbert Hofer och Alexander van der Bellen. En likhet är dock att kandidaterna representerar ytterligheterna av det politiska spektrumet i sina respektive länder. I stället för att stå mellan representanter för de två största partierna, det konservativa ÖVP och socialdemokratiska SPÖ, representerar årets kandidater ytterlighetspartier: Alexander van der Bellen, (Miljöpartiet) De Gröna, Norbert Hofer, högerextrema Frihetspartiet. Dessa två stod starkast, medan de traditionella huvudpartiernas kandidater samlade lite drygt 11 procent i första omgången. Något liknande har inte hänt under efterkrigstiden.

dsc_0213-2

Jag träffar Professor Wolfgang C. Mûller, föreståndare för statsvetenskapliga institutionen vid Wiens Universitet och expert på ”utbudssidan” i österrikisk politik. Så jag ber honom beskriva valet Österrikarna ställs inför på valdagen.

Först och främst, säger han, är både van Norbert Hofer och Alexander van der Bellen framgångsrika politiker. Efter en akademisk karriär, nådde van der Bellen stora framgångar för De Gröna under sin tid som partiledare. Främst lyckades han göra partiet attraktivt för den bredare medelklassen.

dsc_0206

Hofer å sin sida har gjort karriär inom Frihetspartiet FPÖ, och är vald till den prestigefyllda posten som tredje ordförande i parlamentet (tyska: Dritter Präsident des Nationalrates).

Historiskt har presidenten i Österrike haft en enande kraft och kunnat luta sig mot ett folkligt stöd på runt 80 procent när väl vågorna efter kampanjen lagt sig. Det är svårt att föreställa sig en liknande uppslutning oavsett vem som vinner, menar Laurenz Ennser-Jedenastik, ytterligare en statsvetare jag träffar för att få en överblick av vad som egentligen står på spel.

a4277d36b0

Där vi sitter på en solig uteservering nära Praters pariserhjul utvecklar Laurenz vad han menar:

Tänk på att det finns väljargrupper med noll sannolikhet att rösta på FPÖ, det är osannolikt att tro på att de skulle kunna ta till sig Hofer om han vinner. Uppställningen i Österrikes presidentval är en mycket påtaglig manifestation av konfliktlinjen mellan kosmopolitism och nationalism som präglat europeisk politik sedan 30 år tillbaka.

dsc_0209

Frihetspartiet (FPÖ) har ökat sitt stöd stadigt de senaste 10-15 åren och har kallats ”one of the most successful extreme right-wing parties in Europe” (Barber, 2016; Stoegner, 2016). I senaste valet till parlamentet fick partiet drygt 20 procent av rösterna och blev därmed tredje största parti. Det kan ses i förhållande till partiet på fjärde plats, De Gröna, som fick 12,4 procent.

 

FPÖ är utan tvekan ett radikalt högerparti med rötter i nazismen. På partiets hemsida möts jag av en photoshoppad bilden föreställande flyktingar som passerar en österrikisk gränsövergång. Bilden ackompanjeras av texten: Wien väljer: Stoppa invandring och skydd i tid i stället för öppna dörrar för alla.

I bjärt kontrast mot den burduse partiledaren Heinz-Christian Strache beskrivs Norbert Hofer som extremhögerns vänliga ansikte. Den engelskspråkiga nyhetssajten The Local Austria beskriver kandidaten som ”new golden boy [of Austrias far-right], a smooth-talking gun enthusiast”. Rent sakpolitiskt är de två snarlika dock, säger statsvetaren Wolfgang Müller, som har svårt att komma på en tydlig politisk skillnad dem emellan.

Presidentposten i Österrike har mest av allt en symbolisk och representativ funktion. På pappret är Österrike visserligen ett semi-presidentiell stat, men landet fungerar de facto som ett parlamentariskt system eftersom presidenter traditionellt har avstått från att använda sina politiska befogenheter. Det leder oss till ytterligare en av anledningarna till att valet 2016 skiljer sig från tidigare presidentval.

”Nu ska man ha klart för sig att mycket sägs under kampanjer, men båda kandidaterna har viftat med att använda presidentämbetes befogenheter i högre utsträckning än vad som tidigare gjorts”, konstaterar statsvetaren Laurenz Ennser-Jedenastik. Hans kollega Wolfgang Müller håller med, och menar att politiseringen av presidentämbetets få men dock till stående medel går tvärtemot den balanserande roll tidigare presidenter antagit.

Enligt Österrikes konstitution uppdrar presidenten åt en person att bilda regering, har makt att upplösa regering och parlament, samt kan säga nej till enskilda ministrar i föreslagen regering. Det sistnämnda är viktigt inte minst eftersom Österrike väntas utlysa nationella val till parlamentet våren 2018. Vinner De Grönas van der Bellen har han sagt att han inte med lätthet kommer låta Heinz-Christian Strache och Frihetspartiet (FPÖ) bilda regering om de blir största parti.

dsc_0222

En annan möjlighet är att Alexander van der Bellen, om han blir vald, kommer markera sitt motstånd mot Frihetspartiet FPÖ genom att neka alltför hårdföra representanter ministerposter. Likaså kan det förväntas att Norbert Hofer, FPÖ:s presidentkandidat, vid en valvinst skulle innebära en smidigare väg till regeringsmakten för hans moderparti som sannolikt blir ett av de större partierna i nästa val. Dessutom har Hofer sagt att han kan komma att upplösa regeringen om den för en politik han inte tycker om, och att han exempelvis inte skulle kunna tänka sig att svära in en kvinnlig minister iklädd hijab. Så även om presidenten ensam inte kan ha så stor inverkan på den förda politiken, kan vinnaren ha stor indirekt påverkan på den politiska utvecklingen.

Så till detta med lederhosen vs. landsfader. Kampanjernas valaffischerna är förbryllande lika varandra och kandidaterna porträtteras mot bakgrund av en vajande, österrikisk flagga, eller vacker natur. Nyanser i valslogans antyder vad som står på spel. Norbert Hofer textas med För Österrike med själ och hjärta – Alexander van der Bellen med För uppfattningen om Österrike i världen.

På nätet är skillnaden betydligt större. Jag följer båda kandidaterna på Instagram och fascineras av hur de genom de små ögonblicksbilderna lyckas förmedla så diametralt olika budskap och bilder av sig själva. Norbert Hofer är urtypen för en glad populist: Det är selfies med tonårsdottern, han poserar i lederhosen, klappar hundar och skämtar med väljare. Alexander van der Bellen är statsmannamässig och gör statsmannamässiga saker: avbildas talande i radio och med texter som parafraserar scener ur filmen ’Kings Speech’, han besöker fabriker och lyssnar på väljare. Det enda tydligt populistiska med van der Bellen skulle väl vara att han röker, något som här tycks vara förknippat med integritet och uppskattad icke-konformism.

Bland de faktorer som kommer att spela roll för valresultatet är ökningen av asylsökande till Österrike under 2015 och 2016. Mellan andra kvartalet 2015 och andra kvartalet 2016 sökte 83 000 personer asyl i Österrike. Det kan jämföras med 28 000 under 2014, och så få som 17 000 året dessförinnan (Eurostat, 2016).

I diskussionerna efter ”Brexit”-omröstningen, folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia och Donald Trumps valseger tidigare i november har kartor spridits på hur annorlunda resultatet blivit om respektive länders unga fått bestämma. Och vem vet, kanske blir det samma sak i Österrike den 4 december. Landet sänkte nämligen som första EU-land rösträttsåldern från 18 till 16 år, 2007.

Karin Zelano är biträdande redaktör för Liberal Debatt och doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Detta år är studierna förlagda till Wien. 

karin.zelano@liberaldebatt.se

 

 

Litteratur

Barber, Tony. (2016, April 16). The change in political tide buoys Austria’s far right. Financial Times. Retrieved from https://www.ft.com/content/a67a840c-0ad4-11e6-b0f1-61f222853ff3

Fleck, Christian. (2001). Explaining Austria. Society, 38(2), 61-67.

Stoegner, Karin. (2016). ‘We are the new Jews!’ and ‘The Jewish lobby’ – antisemitism and the construction of a national identity by the Austrian freedom party. Nations and Nationalism, 22(3), 484-504.

Eurostat, http://appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=migr_asyappctzm&lang=en

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr