Krönika
Som svensk muslim med invandrar bakgrund har jag alltid behövt hantera olika identiteter. Det hjälpte inte att jag hela min uppväxt gått på internationella skolor, det blev bara mer stökigt. När jag bodde i Pakistan ett år som tonåring så kallades jag för »the foreigner.«
I Sverige är jag framförallt »invandrare«.
Jag är svensk, men jag ser inte »svensk« ut. I alla fall antar jag att jag inte gör det eftersom jag alltid behövt förklara var jag egentligen kommer ifrån. De främsta identiteter jag varit medveten om och hanterat. I Sverige har de varit förknippade med min invandrarbakgrund och svenskhet
Nu när jag befinner mig i södra USA, närmare bestämt Georgia, tänkte jag att identitetskrisen jag lidit av skulle ta slut, USA är ju uppbyggt av invandrare. I stället har identitetskrisen antagit nya dimensioner. Här i Georgia är jag visserligen inte »invandrare« eller icke-svensk, men framförallt muslim och kvinna.
Den främsta identiteten jag har behövt förhålla mig till sedan jag kom hit är den muslimska. Efter terrordådet i Florida fick jag ett samtal från min syster: »Snälla Aiysha berätta inte för folk att du är muslim, och försök att inte nämna det vid flygplatsen.« Det påminde mig om att en vän en gång sa att jag såg muslimsk ut. Vi det tillfället blev jag chockad och förbannad – för hur kan man se ut som sin tro? Men samma tanke kom tillbaka när jag pratade med min syster, och jag inser hur jag faktiskt har vant mig vid att man tydligen kan se muslimsk ut. Jag har tänkt mycket på detta, och insett att jag själv har anpassat mig. Jag ger liknande råd till mina bröder – se till att raka dig innan du flyger, för ju mindre »muslimsk« du ser ut, desto mindre är risken att bli utsatt för en rad konstiga frågor och bli reducerad till en stereotyp. Ibland fungerar det, men med namn som Aiysha och Salman, så är det ibland inte mycket man kan göra.
På sistone har jag reflekterat mycket över vad det betyder att vara muslim (utöver jämna påminnelser vid gränskontrollen). Men i själva vardagen har jag inte stött på någon särbehandling, möjligen med undantag för twitter-användare som vill påpeka vad islam tycker om kvinnor. Snarare är det den kollektiva identiteten som attackeras och konstant ifrågasätts. Igår kväll satt jag och läste Nicholas Kristofs senaste artikel som jämför 1930-talets flykt av Europas judar med dagens flyktingkris (som till stor del består av muslimer). Artikeln har fått 802 kommentarer. Det är ett riktigt smörgåsbord med många som är arga, några frågar hur man ens kan jämföra dessa två medan andra påpekar att allt är USA:s fel, muslimer har sina egna länder och så vidare. Allt möjligt fanns där i kommentarsfältet.
Den delen av mig som jag haft mindre anledning att reflektera över i Sverige är min identitet som kvinna. Om någon före min flytt hit skulle sagt att Georgia är likt Pakistan i synen på kvinnor, skulle jag säkert ha skrattat åt det. Men när jag för första gången var ute och sprang här i grannskapet, så körde en bil förbi mig och tutade. Jag la inte märke till det, förrän en andra och en tredje bil gjorde precis samma. Den tredje bilisten hade vevat ner rutan och hojtade åt mig. Jag var ursinnig. Varför antog dessa män att det är okej att tuta och hojta när jag bara springer för mig själv och inte stör dem? Jag tänkte att det kanske bara var en sådan situation som sker någon enstaka gång. Men de sista fem månaderna har det skett nästan varje gång jag sprungit eller cyklat. Sexismen är ny för mig, speciellt i en västerländsk kontext.
Det är svårt att vara svensk, kvinna och muslim på samma gång. Jag har kämpat konstant för att avveckla den stereotyp som samhället tycks tvinga på mig, som gjort mig till den andre, till fienden som inte tillhör. Att vara en aktiv medborgare i samhället räcker heller inte till. Det som skrämmer mig mest är att jag så enkelt anpassar sig till den rollen. Att säga ifrån är svårt, i livets rytm märker man inte vad som sker, eftersom allt händer gradvis.
Jag känner ilska över att jag måste kämpa dubbelt så mycket för vad många andra tar för givet. Inte minst för rätten att bestämma vem jag är, och vart jag tillhör.
Jag insåg tidigt att jag har många hem, och att världen omkring alltid kommer att försöka få in mig i ett bestämt fack: Det förenklar att inte behöva hantera nyanser.
Men det positiva är att jag, Aiysha, spelar roll för hur folk uppfattar »muslimer« och »kvinnor« och om det kommer fram fördomar om hur muslimer är eller ser ut så kan jag hjälpa till att besvara de frågor folk har, och ta en diskussion om ämnet i stället för att försöka dölja den delen av mig själv.
Aiysha Varraich är doktorand vid Quality of Government Institute, Göteborgs Universitet, och befinner sig på utbyte i Georgia, USA.
@Aiyshav
aiysha.varraich@pol.gu.se