Recension

En patetisk kommentar

Text: Karin Zelano

Jag har sett honom live. Det var rätt hemskt. Jag var så pepp men lyckades inte identifiera en enda av låtarna han grufsade fram på scen. Tydligen hade han varit suverän kvällen innan i Stockholm, eller var det Köpenhamn. Okej, strunt samma. Kärleken avtalar ändå inte tid och arena.

De där raderna. Munspelet. De väcker en sådan närvaro i mig. Och en längtan efter det som är precis nu.

Jag har skrivit av låttexterna ordagrant i timmar. Översatt. Spelat på repeat. Försökt komma nära texten. Som när man kryper tätt intill och får värme från en annan kropp.

Gryningspromenader i Istanbul. Tvättider på bakfyllan. Sömnlösa nätter i ett vinterkallt Stockholm när kroppen värker efter den och den. Till en cigarett för mycket precis före ett viktigt möte.

Det är som att textraderna målar in mig i verkligheten och jag får en känsla av tillhörighet. Att nu är nu. Och det är bra så.

Han kan inte sjunga, säger någon. Han kan inte skriva, säger en annan. Han kan berätta, säger jag. Berätta utan att bli varken självupptagen eller pretentiös.

Det är inte klagande. Det är inte ensamhet, inte tragik. Det är vita hästar, rotlöshet, regn, penitentiaries och kraften i att inte hålla käften. Det är kraften i att inte söka en billiga poäng, lättillgänglig bekräftelse eller förutsägbara bundsförvanter.

I stället ska vi bida vår tid, säga ifrån, älska, vara rädda om andra men inte ta oss själva på så jävla stort allvar.

Det är typ min första dejt. Med någon som jag verkligen är så fruktansvärt kär i. Vi ska till Bengans för »Blonde on Blonde« är en skiva man måste ha. Säger han. Pojken försvann efter någon månad, men Dylan är kvar. Och lämnar mig aldrig.

Karin Zelano är biträdande redaktör.

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr