Tema

»Amerikaner har upplevt lyckad invandring«

Intervju med sociologiprofessor Nancy Foner

Text: Karin Zelano & Erik Ericsson

nancy

Foto: Erik Ericsson

Till skillnad från i Sverige så är etnisk tillhörighet en självklar och förväntad del av den amerikanska politiken. Hur kommer det i sig, och vad betyder det för samhället i stort? LD:s Karin Zelano ­träffade sociologiprofessor Nancy Foner i New York.

Jag träffar Professor Nancy Foner, expert på New Yorks invandringshistoria, i hennes hörnkontor på 16:e våningen. En imponerande utsikt över närliggande Park Avenue och Manhattan breder ut sig under oss.

Jag är här för att få det stora sammanhanget inför min dryga vecka i Bronx. Jag blir inte besviken. Nancy Foner varvar historiska tillbakablickar och anekdoter med aktuell demografisk statistik och funderingar kring framtiden. Inte minst, menar Foner, är en stor skillnad gentemot Europa att invandring och mångfald från början varit en byggsten i USA:s utveckling. I stora delar av USA – och New York i synnerhet – är kulturell mångfald och invandring därför lika självklara som förväntade delar av politiken.

Det visar sig snabbt att också själva begreppet »invandrare« här tillmäts en annan betydelse än hemma i Sverige. En invandrare i USA är en person som fötts utomlands och tagit sig hit, medan vi i Sverige ofta talar om »andra generationens invandrare« och ibland låter främlingskapet sträcka sig så långt som till barnbarn. Här är barnen inte »invandrare«, utan migrantrötterna spelar en annan roll. Foner förklarar:

I New York är folk stolta over sina etniska rötter, sitt etniska arv, de tänker på sig själva i de termerna. Och det viktiga är, att det är inte något särskiljande för »invandrare«. Om du möter en italiensk-amerikan, vars förfäder kom hit för 120 år sedan, och frågar om »vad han är«, så kommer han kanske svara »italienare«, även om han är amerikan, eller italiensk-amerikan. Det anses normalt, inte splittrande.

Jag blir nyfiken på vad som kan ha lett till den inställningen. Hur kommer det sig att en flernationell identitet inte betraktas som ett hot mot det gemensamma? Den enda förklaringen kan väl inte vara att USA från början varit ett nybyggar- och invandrarsamhälle? Nancy Foner håller med:

Amerika har inte alltid identifierat sig som ett invandringssamhälle. Tidigt 1900- tal sade president [Theodore] Roosevelt att det inte fanns någon »hyphenated American« som också är »en god amerikan«. Acceptansen för att detta är möjligt har växt fram.

Foner syftar på Roosevelts tal »On Americanism« från 1916 där han bestämt slår fast att
»… unless the immigrant becomes in good faith an American and nothing else [min kursivering], then he is out of place in this country, and the sooner he leaves it the better«.

Uttrycket »hyphenated american« återkommer under intervjun. Det är svåröversatt, men ordbokens praktiskt orienterade förslag »bindestrecks-amerikan« ger en idé om vad som avses: svensk-amerikan, italiensk-amerikan och så vidare. Nancy Foner spårar förändringen till den gradvisa integrationen av öst- och sydeuropéer i det amerikanska samhället.
Och senare, medborgarrättsrörelsen förstås. Hon fortsätter:

[Den förändrade inställningen till delade identiteter] fick en stor knuff av medborgarrättsrörelsen, när afrikanska-amerikaner sa »vi är del av Amerika också, vi är afrikansk-amerikaner«. Precis som ni är italiensk-amerikaner, judiska amerikaner och irländska amerikaner«. Det blev verkligen en vändpunkt. Så alla är amerikaner, men de har också de här andra identiteterna«.

Foner menar att denna nationella självbild tar sig starka uttryck i politiken. Det anses helt legitimt att som politiker appellera till väljare genom att vända sig till de identiteter som har sina rötter i invandring. I Europa anses ofta motsvarande agerande av politiker som splittrande och antagonistiskt. Foner beskriver skillnaden:

Etnisk politik är en självklar del av politik i New York. Det är så folk blir valda. Vem som än ställer upp i borgmästarvalet i New York, älskar invandrare. Det är enkel matematik.

Men, kan jag inte låta bli att invända, hur kommer det sig då att få europeiska borgmästare är explicita med att de »älskar invandrare«? Också i Europa finns ju stora – röstberättigade – invandrargrupper?

Foner svarar att andelen invandrare måste utgöra en »kritisk massa«, men hänvisar också till historiska förklaringar. I en europeisk kontext, med Förintelsen så nära, sitter det långt inne att slå an toner om ras och etnicitet. Och så är Europa inte lika vant vid invandring från helt andra länder och delar av världen utan har mest erfarenhet från inomeuropeisk migration.

Kanske är amerikaner också mer positivt inställda till invandring eftersom de sett att det fungerar, menar Foner:

Hade du kommit till Lower East Side på 1910- talet så hade du sett judar som var fattiga och levdes under hemska förhållanden. Och italienarna sedan: De hade ingen eller väldigt låg utbildning, de flesta var analfabeter. Du skulle säga: »de här grupperna kommer aldrig att lyckas i Amerika, de kommer alltid betraktas som outsiders, som fattiga, som spridare av sjukdomar, som brottslingar«. /…/ Sen kommer du tillbaka i dag, hundra år senare och ser att det är totalt annorlunda. Judar och italienare har varit väldigt framgångsrika. Det var svårt i början. Det fanns mycket diskriminering och invandrare hade tufft att få hyggliga jobb. Men saker förändras. Amerikaner har upplevt att lyckad invandring.

Slutligen frågar jag vilken roll den etniska dimension på det amerikanska samhället som vi diskuterat kommer att spela i presidentvalet. Foner tvekar inte:

Trump kommer fortsätta med sin anti-mexikanska linje. »Bygg muren«, det är hans grej. Demokraterna har den här sloganen… »Vi bygger tillsammans, vi arbetar tillsammans… Starkare tillsammans!« De lyfter fram etniska element på ett helt annorlunda, mer positivt sätt. I Hillarys program står det att hon kommer stödja en stor invandringsreform, och att hon ska arbeta på den fronten om hon blir vald. Hon talar om »Black lives matter« som ett sätt att arbeta mot fördomar och diskriminering av svarta. Men visst, hon hoppas ju säkert på »the minority vote«. Den är viktig för att vinna val i USA.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr