Liberala skrivarakademin

Vem är det man röstar på?

Text: Gustav Juntti

Efter helgens spionroman-liknande avslöjanden kring Sverigedemokraternas riksdagskansli frågas vem denne Egor Putilov är, och vad det innebär att en person som använder sig av fem påhittade identiteter kan arbeta som politisk tjänsteman i riksdagen. Från försvarsministern och säkerhetsexperter hörs ordet säkerhetsrisk. Personligen infinner sig en känsla av att inte bara rikets säkerhet utan vårt förtroende för dess institutioner riskeras.

Som bransch är politiken helt utelämnad åt människors förtroende, inte bara för stunden utan över tid. Det talas om att vi lever i en tid där politiken övergått till en åsiktsmarknad, och det politiska kan liknas vid en industri bland andra. På valdagar handlas innehav i Riksdagen AB med förtroende som kapital. Partierna blir kapitalförvaltare och måste anställa tjänstemän och sekreterare för att möta väljares avkastningskrav. Vilka som tillsätts är det långt färre som har något med att göra, det överlåts åt de enskilda partiernas förmodat goda omdöme.

I februari anställde Sverigedemokraterna Egor Putilov, fast under sin riktiga identitet. Bara den bisatsen medför en absurd känsla. Namnet är bara ett av fem alias tjänstemannen hållit sig med. Det väcker naturligtvis frågan: vem har, egentligen, arbetat inom riksdagens väggar?

Ska man tro mannens egen utsago är han nödgad att förställa sin identitet på grund av de hot som riktats mot honom, utan närmare precisering varifrån dessa hot kommer. Att en socialdemokratisk tjänsteman skulle försätta sig i en situation där hen måste hitta på inte ett, utan fem, separata alias för sin personliga säkerhet gör att man måste hålla sig för skratt.

Ändå händer detta hos landets tredje största parti. Jag vet inte vad som är allvarligast med den förveckling kring Putilov som nu uppdagas: att den de facto har inträffat eller att undertecknad inte är mer förvånad. Dock kan konstateras att partiet uppenbart inte klarar av att förvalta medborgares förtroende. Både i tilliten och sakfrågor brister SD grovt.

Det är beklämmande – men talande – att partiets representanter själva inte agerat i frågan. Den enda reaktionen var Putilovs avgång, och den kom självmant.

Oavsett Putilovs tänkbara beroendeställning till ryska kriminella så aktiverar skandalen dessutom en helt annan sorts fråga. Vi vet väldigt lite, för att inte säga ingenting, om vilka som arbetar i riksdagsmaskineriet. Grovjobbet utförs av tusentals policyprofessionella tjänstemän som opererar helt oberoende av folkligt stöd eller mandat.

Var femte väljare skulle idag rösta på SD enligt DN/Ipsos senaste opinionsmätning (DN, 21/9). Förtroendet för SD:s politik är idag antingen urstarkt eller obefintligt. Konsekvenserna av Putilovs sorti bör bli att väljare säljer av sitt innehav av SD-aktier. Ett eventuellt börsras kan tvinga fram nödvändig förnyelse hos de partier som tar emot nya förtroendeinvesteringar.

Gustav Juntti är en av deltagarna i Liberala skrivarakademin 2016/2017.

Fler artiklar av Gustav Juntti

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr