Tema

Så blev öarnas frisinne till kristdemokrati

Text: Svend Dahl

Öarna i Bohuslän tillhörde länge Folkpartiets allra starkaste fästen. Nu står blott kristdemokratin kvar i saltstänket. Hur blev det så här? Svend Dahl, fil. dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån, är reste till Åstol i Bohuslän för att söka svar.

Havet ligger spegelblankt. Olle Johansson, fiskare och riksdagsledamot i andra kammaren för Folkpartiet står i fören på sin båt. Han har med sig fru och barn och är på väg till den lilla ön Åstol utanför Tjörn för att valtala. Det är början av september och året är 1964. Men en sak bekymrar Johansson denna tidiga höstdag. På våren samma år hade ett nytt parti bildats i protest mot förändringarna av kristendomsundervisningen i skolan, och Johansson visste att Kristen demokratisk samling, KDS, talade direkt till många av hans lojala väljare. Historien berättas av Roland Utbult, KD-riksdagsman från Uddevalla, kusinbarn till Olle Johansson.

Då var Åstol, med sin starka pingstförsamling ett av landets starkaste folkpartifästen. I andrakammarvalet 1960 hade 215 av de 246 Åstolborna som gick till valurnorna lagt sin röst på Folkpartiet. Det motsvarar 87,4 procent.

I dag är Åstol, som i riksdagsvalen utgör ett eget valdistrikt, den plats i landet där störst andel röstar på Kristdemokraterna. 42,3 procent, eller 63 av 150 röstande öbor, valde 2014 en kristdemokratisk valsedel. Det var en rejäl nedgång jämfört med fyra år tidigare, då 54,2 procent röstade på partiet. Sverigedemokraterna har angjort ön.

Öarna i Bohuslän, och det är viktigt att understryka att det handlar om öarna, har en särskild politisk geografi. Från Koster i norr till Styrsö och Donsö i Göteborgs södra skärgård hittar man kristdemokratiska valresultat långt över riksgenomsnittet. Skärgårdskommunen Öckerö, en knapp timme med buss och vägfärja nordväst om Göteborg, har länge tävlat med de mer kända KD-fästena i det småländska »bibelbältet« om att vara den kommun där partiet har det starkaste stödet i riksdagsvalet. Precis som på Åstol handlar det om platser som för några decennier sedan utgjorde en del av den folkpartistiska ryggraden.

Om man ska försöka förstå vad som skapat denna speciella politiska miljö, återkommer man ständigt till de två konstanterna i det bohuslänska skärgårdslandskapet, kyrkan och havet. När man på sommaren besöker Bohuslän, som turist eller som Liberal Debatts utsände, är det kanske svårt att förstå i vilken utsträckning dessa två faktorer påverkat politiken. Ändå är de två oskiljaktiga och helt avgörande. För stora delar av året, när sommargästerna åkt hem, kastar sig havet skoningslöst över öarna. En gång innebar det en konstant närhet till döden, lika säker som att havet för de allra flesta också var en förutsättning för att överleva. Kanske förutsatte ett sådant liv, där man dagligen ställdes inför havets oförutsägbarhet, den trygghet som religionen skänker. Till sjöss, ensam med havets nyckfullhet, framstod gud som det enda svaret.

Öarna i Bohuslän är dessutom långt ifrån de enda små och utsatta kustsamhällena som har en stark kyrklig tradition. Liknade samhällen hittar man längs den norska kusten och vid den danska och brittiska Nordsjökusten, platser som genom fisket haft ett starkt utbyte med många platser i Bohuslän. Det skapade förutsättningar för att det sena 1800-talets religiösa väckelse skulle bli särskilt stark i Bohuslän. På många håll, exempelvis på Öckerö, handlade det initialt om en sträng och konservativ kristendom inom ramen för Svenska kyrkan, den så kallade schartauanismen. Denna kom successivt att under 1900-talets första decennier lämna plats även för en utbredd frikyrklighet, som predikade att man genom tron och frihet från alkohol kunde göra sitt liv och samhället bättre. Detta kombinerandes med en stark betoning av det egna ansvaret. Man skulle arbeta och reda sig själv, leva i måttfullhet och inte skylla sina misslyckanden på andra. I de bohuslänska kustsamhällena förenades på så sätt friheten till havs, och friheten att söka lyckan i fisket, med en på många sätt ytterst krävande religion på land.

Väckelsen i Bohuslän kan också ses som en del av berättelsen om folkrörelsernas framväxt och demokratins genombrott. Frikyrkligheten i Bohuslän rymde även ett stort drag av anti-socialism, och den politiska hemvisten för stora delar av kustbefolkningen blev därför frisinnet, som med sina starka band till både nykterhetsrörelsen och frikyrkorna utgjorde en folklig och icke-socialistisk röst för krav på demokrati och sociala reformer i det tidiga 1900-talets Sverige. På så sätt kom Bohuskusten att bli ett starkt frisinnat och senare folkpartistiskt fäste.

Men Olle Johansson hade rätt att vara bekymrad den där tidiga höstdagen 1964. Ett par veckor senare röstade 37,7 procent av väljarna på Åstol på KDS. På Tjörn som helhet, precis som på Styrsö och Öckerö, samlade det nybildade partiet cirka 10 procent av väljarna.

När KDS, 25 år senare, tog steget i riksdagen var partiet större än Folkpartiet i många av de traditionella frisinnade fästena längs Bohuskusten och i Göteborgs södra skärgård.

I dag är kyrkligheten på öarna betydligt mer tillåtande än förr. Få skulle i dag säga att den som tar ett glas vin till maten syndar, som Roland Utbult (KD) beskriver det. Men kyrkan och tron fortsätter att vara en central del och samlingsplats i samhällena, på ett sätt som på många andra platser i Sverige känns avlägset.

Samtidigt har fisket, som länge var den helt dominerande näringen längs Bohuskusten, minskat i betydelse. På många ställen har turismen blivit allt viktigare, och i takt med detta har antalet permanentboende minskat. Så ser det exempelvis ut på Åstol. Andra platser, som Öckerö, har successivt förvandlats till vad som i praktiken är förortskommuner till Göteborg. På Öckerö bor många som arbetar på Volvos
Torslandaverk, en kort bil- och färjeresa bort.

Men ändå är minnena av att som 13-åring ge sig ut på Nordsjön i en öppen fiskebåt i högsta grad närvarande bland många öbor. Och andra kan berätta om en farfar eller morbror som aldrig kom tillbaka. För havet både ger och tar.

Det är förutsättningar som kan tyckas skilja sig dramatiskt från det småländska bibelbälte vi normalt förknippar med Kristdemokraterna. Men kanske finns det mer som förenar de två delarna av Sverige än vad en första anblick gör gällande. De är båda platser där människor levt under svåra omständigheter, med havet eller med steniga småländska åkrar. Och ur detta har det fötts en kultur av både företagsamhet och solidaritet, där religionen varit central.

Det illustrerar också Kristdemokraternas grundläggande problem: att vara ett parti grundat i religion i världens mest sekulära land. Antalet platser som Öckerö eller Gnosjö är begränsat.

Är det på öarna i Bohuslän som »verklighetens folk« bor, frågade en bekant mig, efter att jag berättat om Kristdemokraternas starka fästen. Nej, inte om man ska förstå begreppet som de rörliga medelklassväljare alla partier försöker vinna i valtider med löften om nya eller oförändrade jobbskatteavdrag eller RUT-avdrag, och vars blotta existens gör de flesta politiker livrädda inför tanken att reformera ränteavdragen.

Men om man med verklighetens folk i stället tänker sig människor präglade av en kultur där de lärt sig att klara sig utan politiken, och att lita på varandra, för att det inte funnits något alternativ är det lätt att se Styrsö, Åstol och Öckerö som en sådan kulturs naturliga hemvist. Den politiska tradition som är levande på dessa platser framstår på så sätt som motsatsen till det som historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskrivit som den svenska statsindividualismen. Det vill säga tanken att politiken genom välfärdsstatens utformning ska befria människor från beroendeförhållanden gentemot familj och civilsamhälle.

I stället för att sätta sin tilltro till att staten ska göra friheten möjligt, har man här levt med friheten och tvingats hitta sätt att skapa trygghet genom civilsamhället. Den perfekta symbolen för detta är Sjöräddningssällskapet som med sina 2 000 frivilliga sjöräddare än i dag är en organisation byggd på frivilliga insatser och donationer.

I detta ryms en av liberalismens paradoxer. För ett samhälle byggt på ett starkt civilsamhälle kommer troligtvis att bli mer kollektivistiskt, mindre accepterande inför den som avviker från de dominerande normerna och värderingarna, än ett samhälle som ser individens frigörelse från familjeband och andra traditionella hierarkier som sitt överordnade mål.

I takt med att statsindividualismen blivit något av en överideologi i svensk politisk debatt har idéerna om det starka civilsamhället som ett alternativ till staten allt mer kanske kommit att förknippas med en konservativ position i politiken. Och medan Folkpartiet gjorde statsindividualismen till sin, hittade de tidigare frisinnade väljarna i många fall en ny hemvist i Kristdemokraterna, det parti som varit mest skeptiskt inför tanken på välfärdsstaten som det självklara instrumentet för att förverkliga människors frihet. På så sätt blir berättelsen om den politiska miljön på öarna i Bohuslän också en pusselbit i historien om statsindividualismen i svensk politik.

Om man ser de starka KD-fästena i Bohuslän som representater för en samhällelig motsats till tanken på staten som instrument för människors frigörelse blir det lätt att dra en linje till amerikansk konservatism och dess krav på att människor ska bli lämnade i fred av politiken, något som inspirerat många yngre kristdemokrater som exempelvis ungdomsförbundsordföranden Sara Skyttedal. Men på öarna i Bohuslän har man inte nödvändigtvis älskat friheten, eller sett den som en ideologisk ledstjärna. Den har bara funnits där, på gott och ont. Precis som havet.

Svend Dahl är fil. dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån. Dahl doktorerade 2011 med en avhandling om politisk professionalisering och partiernas folkrörelsetraditioner.

@svenddahl
svend@lnb.se

Fler artiklar av Svend Dahl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr