Bokrecension

Liberal fixstjärna bakom ny pärm

Text: Claes-Magnus Bernson

13070674_o_1

Recension av »Traktat om toleransen« av Voltaire (1763, nu i nyutgåva på Daidalos).

Jean Calas fälls för mord i Frankrike 1762, pinas svårt genom rådbråkning och avrättas. Hans sargade lemmar spikas upp för allmän beskådan – business as usual i dåtida Frankrike.

Under processen bedyrar Calas sin oskuld. Vem han anklagats mörda? Sin egen son, efter att sonen – enligt ryktet – visat intresse för att konvertera från protestantismen till katolicismen (som dominerade Frankrike). Men sonen hade tagit sitt eget liv.

Med anledning av Jean Calas död skrev upplysningsivraren Voltaire 1763 Traktat om toleransen (nu i nyöversättning till svenska på Daidalos) och några år senare har Voltaires stridsskrift effektivt bidragit till att rentvå Calas namn. Voltaire förklarar domen som ett utslag av en sorts konspiratorisk katolsk fanatism.

Boken aktiverar mot bakgrund av rättsfallet och Calas dödsdom en rad frågeställningar om toleransens gränser, inte bara i Voltaires samtida Frankrike utan också i andra länder, historiskt och principiellt. I dag är det förmodligen mest intressant hur Voltaire förmår lyfta resonemang om tolerans och intolerans till en högre nivå än det enskilda rättsfallet Calas. Men det är även värt att notera att Voltaire sneglar på österlandet (som projektionsyta eller inte kan kvitta) när han lyfter fram exempel på hur tolerans faktiskt borde utövas. I sig visar detta hur förmäten västs samtida självbild ibland är och att väst inte alltid representerat upplysningens förtecken: innan hela andra kulturer brännmärks som barbariska borde väst kanske bli bättre på att rannsaka sin egen.

Vad är då tolerans enligt Voltaire? Här är Voltaire en smula oklar. Frågan är dock om det ens är möjligt att prestera en allmängiltig formulering av tolerans (och intolerans). Och kanske är det därför som Voltaire frambesvärjer suggestiva och mångtydiga sentenser snarare än att gå helt analytiskt tillväga. Under vissa omständigheter är inte det dunkelt sagda dunkelt tänkt, allt som trotsar positivismens genomskinliga definitioner är inte nonsens. Tolerans handlar för Voltaire mer om hur vi handlar – om bemötande – än om teoretiska modeller.

Voltaires essä borde läsas som en skimrande fixstjärna i samtal om tolerans och intolerans. Det var den i Voltairs samtid, det borde den vara också i vår. I Voltaires hemland blev essän snabbt en bästsäljare efter attentatet mot Charlie Hebdo, något som vittnar om att texten alltjämt skimrar.

Låt oss hoppas att mörkret inte tätnar. Att ljuset inte försvinner – utan att denna fixstjärna även fortsättningsvis kommer att genomlysa den mänskliga tanken om hur vi ska bemöta varandra.

Claes-Magnus Bernson är författare och journalist.

cmbernson@gmail.com

Fler artiklar av Claes-Magnus Bernson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr