Bokrecension

Hur fri är konsten, egentligen?

Text: Claes-Magnus Bernson

bernsson

Det moderna museet strömlinjeformas av identitetspolitik. Det som inte passar ihop med museets agenda jagas ut. Kvar finns bara det som från början söktes: tillrättalagda utställningar som harmonierar med nutida värderingar. Cirkeln sluts.

Så är det i alla fall om man får tro Johan Lundbergs dystra bild i hans senaste essä Det sista museet.

Dagens kulturinstitutioner riskerar – det är i alla fall Lundbergs tes – att bryta med en lång kontinuitet och försvinna. Vad många museum ägnar sig åt är nämligen, enligt Lundberg, ett storskaligt experiment med identitetspolitisk dagordning. Ett experiment som riskerar att urarta i social ingenjörskonst som raserar det gamla för att bereda plats åt det nya i namn av en förment rättvis blick.

Men samtidigt som identitetspolitiken flödar över av föregiven djup mänsklig förståelse är den lika standardiserad som de erfarenheter den officiellt förnekar. I ett nötskal ger ju identitetspolitiska projekt vissa grupper företräde med hjälp av fyrkantiga scheman som all erfarenhet silas igenom. Och om erfarenheten motsäger schemat? Desto värre för fakta…

Betraktar man Johan Lundbergs bild så här framstår därför svenska kulturinstitutioner som ängsliga och bekväma. Fångade i paroller om att vara »inkluderande« glömmer man att varje identitet och inneslutning också innebär uteslutning. Det som inte passar in – det historiskt avvikande, främmande och ibland obekväma – förvisas från kulturens upplysta landskap, in i glömskans mörker.

I vissa passager övergår Det sista museet till stridsskrift och då avtrubbas ibland Lundbergs annars sylvassa penna. Men kanske är det alltid så när man tvingas att tänka politiskt i en geografi som delvis kännetecknas av just frånvaron av gränser?

En av Lundbergs viktigaste poänger är att stor konst oftare förenar än drar upp gränser. Lundberg visar att identitetspolitiken – i stället för att bidra till sann mångfald – inskränks av särintressen. Den blir till en rörelse som snarare alstrar segration än integration. Som alltså splittrar mer än sammanför människor.

Om essäns uppgift är att försöka ställa oss inför intressanta frågor och pröva argument är Det sista museet därför mycket lyckad.

Claes-Magnus Bernson är författare och frilansjournalist.

cmbernson@gmail.com

Fler artiklar av Claes-Magnus Bernson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr