Tema

Fler undantag ger mer självbestämmande

Text: Lucas Mattsson

Det är inte bara i skönlitteraturen som öar tycks bli världar för sig. Också i politiken händer det att öar går sin egen väg. Ålänningen Lukas Mattson tycker att de åländska undantagen från EU-samarbetets regler – hembygdsrätten och näringsrätten – har oförtjänt dåligt rykte.

En central del av EU-samarbetet är att alla EU-medborgare ska ha samma rättigheter i ett främmande EU-land som de har i sitt hemland. Unionens inkluderande filosofi syns inom flera olika områden. Rätten att rösta i kommunalvalet i den kommun som du är bosatt i och rätten till likvärdigt socialskydd i ett annat medlemsland är två exempel.

Men som bekant gäller inom EU också att »ingen regel utan undantag« och det är framförallt två sådana undantag som man som ålänning kommer att tänka på, nämligen hembygdsrätten och näringsrätten.

Utgångspunkten för den åländska hembygdsrätten är att den som föds på Åland eller har bott där i minst fem år erhåller hembygdsrätt och således rätten att förvärva fast egendom på Åland. Det är alltså inte vem som helst som får äga fastigheter på Åland, utan enbart en mindre skara av Europas befolkning, nämligen ålänningarna. Systemet är inte helt olikt den antika grekiska demokratin där det enbart var medborgare med hemvist i stadsstaten som fick sin rösträtt erkänd, möjligen har den åländska hembygdsrätten ändå färre begränsningar än den grekiska demokratin en gång hade.

Somliga tycker att hembygdsrätten är en onödig reglering som sätter stopp för välbehövliga investeringar i åländska fastigheter och hindrar turister från att köpa sig ett eget ställe på ön. Det är antagligen så att det åländska näringslivet hade mått bättre om vi avskaffade näringsrätten. Å andra sidan händer det att man kommer i kontakt med seglare som på vägen från Stockholm till Mariehamn förnöjt konstaterar att den åländska skärgården ser mera ut som den stockholmska gjorde förr i tiden, det vill säga röda hus med vita knutar i stället för avskalade betongkonstruktioner.

Kanske har begränsningarna hjälpt till att skydda den åländska skärgårdens autenticitet och känsla? Säkerligen har de möjliggjort för vanliga ålänningar att köpa sig en fin strandtomt.

Det andra undantaget är ännu mer säreget. Näringsrätten innebär i korthet att enbart människor som föds på Åland eller har bott här i åtminstone fem år får bedriva näringsverksamhet inom landskapet.

Läsaren utbrister nu antagligen att det är en galen och absurd begränsning och att den genast måste avskaffas för att frigöra all den mänskliga potential som nu hålls fjättrad!

Varför skulle man överhuvudtaget vilja begränsa människors framåtanda? Dessutom är det ju i många samhällen invandrare som är kända för att vara drivna och företagsamma, hur kan någon vilja sätta stopp för sådana initiativ?

Bakgrunden till den omfattande begränsningen av den åländska näringsrätten är att man från politiskt håll vill undvika att Åland förvandlas till en renodlad sommarö som lever upp i juni för att dö i september. Resonemanget är att om krögare och butiksägare måste bo på ön, är det mindre sannolikt att de stänger affärerna efter högsäsongen.

Om butikerna håller öppet så kan resten av samhället också göra det och således kan ålänningarna få ett stort utbud av varor och tjänster även på vintern.

Kanske är det för mycket begärt att varenda litet pytteland ska få behålla sina egna undantag. Men förändringens vindar har blåst genom Europa och en stor del av de europeiska medborgarna har sagt sitt: mer självbestämmande.

Så kanske får Åland behålla sina speciella regler. Det är trots allt de som har skapat ett samhälle med högre BNP/capita än samtliga av våra grannländer.

Dessutom, hur bra låter det inte med 40 restauranger på en ort med 29 000 invånare?

Lucas Mattsson är student vid Handelshögskolan i Stockholm och tidigare vice ordförande för den åländska ungdomsorganisationen Unga Högersinnade.

lucasmattsson@yahoo.com

Fler artiklar av Lucas Mattsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr