Tema

Europa behöver en ny sorts gemenskap

Text: Clara Sandelind

En tolkning av det brittiska valresultatet är att väljarna avvisat internationaliseringen. Men det finns andra tolkningar. Clara Sandelind, fil. dr i statsvetenskap, argumenterar för en annan lärdom.

»Brexit« har kommit att symbolisera liberalismens fall. Nationalism och chauvinism vann över internationalism, som en följd av globaliseringens oförmåga att leverera jämlikhet. Dessutom segrade den nya politiska konfliktdimensionen: de som röstade för att stanna i EU hade ekonomin som sitt främsta argument, medan de som ville lämna hade nationell suveränitet och invandring högst på prioriteringslistan.

Vänstern kan rikta in sig på kritik av den globala marknaden. Högern kan vinna på socialkonservativa värderingar som hårda straff och premierande av kärnfamilj och nation. Även socialdemokratin har traditionellt inga problem med att omfamna nationen som den främsta enheten för solidaritet. Liberaler har det däremot svårare.

Till att börja med bör liberaler erkänna att den globala marknadsekonomin misslyckats i vissa aspekter, vilket inte är lika med liberal kapitulation. I Storbritannien är osäkra anställningar alltför vanliga, lönerna stagnerande och omställningen sedan »post-industrialiseringen« har lämnat samhällen i förfall. Det skapas inga fria individer i en marknad som dömer en stor del av arbetarna till ett liv i konstant osäkerhet.

Knepigare är hur liberaler ska förhålla sig till kollektivism. Per Altenberg diskuterade förtjänstfullt frågan i senaste LD (3/2016), där han menade att liberaler måste försvara det öppna, individbaserade samhället mot kollektivisterna – de som betonar nation, ras eller etnicitet. Dock finns det ingen motsättning mellan individuell frihet och alla former av kollektivism. Liberaler behöver enbart bekämpa de former av kollektivism som skapar fientlighet gentemot utomstående och som sätter kollektivet före individen.

Problemet med kosmopolitism har varit att det framställts som statens fiende; problemet med öppna gränser att det upplevts som slutet på medborgarskapet. Det har gjort dessa principer omöjliga att sälja in hos stora väljargrupper, framförallt bland de vars omgivning stagnerat när världen blivit öppnare. Några kollektiv måste kvarstå även om vi skakar av oss nationalismen.

Det var nationen som etniskt-kulturellt kollektiv och dess förmåga att inge en känsla av makt bland de maktlösa, som ledde till Brexit. Dagarna efter folkomröstningen spred sig rasismen. Nationen hade tagit makten och alla de som inte såg ut att tillhöra blev måltavlor. Detta var inte staten eller medborgarna som kollektiv – det var nationalistisk, chauvinistisk kollektivism som utövade makt för att förtrycka.

Nationalismens uppenbara brister behöver dock inte leda till att liberaler överger alla former av kollektiv, för de kan vara nödvändiga som grund för frihet. Värdet av demokrati kan inte enbart sammanfattas av att individen har förmåga att delta i kollektiva beslut. Hade det varit så skulle vi inte kunna förklara vad som är fel med kolonialism, så länge de koloniserade ges demokratiska och individuella rättigheter. Värdet med att vara en del av ett demokratiskt, självbestämmande kommer också ur en identifikation med just det kollektivet. I avsaknad av en känsla av tillhörighet till sitt demokratiska kollektiv infinner sig istället alienation från den politiska processen och en känsla av att vara dominerad. Det är inte förenligt med den liberala strävan efter frihet. Denna känsla av tillhörighet kan vara mycket tunnare än en nationalistisk, byggd till exempel på en identifikation med specifika politiska institutioner.

Den österrikiske statsvetaren Rainer Bauböck framhåller det liberaler länge har hävdat, nämligen att nationalstaten inte är den ultimata demokratiska enheten för alla former av beslut: den klarar inte av att kontrollera sin egen politiska agenda i en globaliserad värld, samtidigt som den ofta har alltför stor makt över subnationella regioner. Det intressanta är att medan EU, som är ett försök att kompensera nationalstatens förlorade makt, har misslyckats i att skapa tillhörighet bland dess medborgare, så är de subnationella enheterna allt mer framgångsrika. Samtidigt som britterna lämnar EU är de i full färd med att driva fram ännu mer regional maktdelning.

Maktdelning inåt visar därför att det är fullt möjligt att driva på förändringar som förflyttar demokratin bort ifrån nationalstaten. Frågan liberaler bör ställa sig är inte hur alla former av kollektiv kan överges, utan hur nya former av politiska kollektiv kan röra sig inåt och utåt från nationalstaten, så att den känsla av tillhörighet och makt som nationalstaten lyckats frammana kan infinna sig i en globaliserad värld som är både mer politiskt och ekonomiskt jämlik.

Clara Sandelind är fil. dr i statsvetenskap och universitetslektor vid University of Huddersfield.

@clarasandelind

C.N.Sandelind@hud.ac.uk

Fler artiklar av Clara Sandelind

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr