Perspektiv

Det politiska våldets mått

Text: Claes-Magnus Bernson

I demokratier är politiskt våld en källa till rädsla och ofrihet. Samtidigt är det lättare att förstå – och i bland till och med välkomna – våld när det riktas mot repressiva och auktoritära regimer. Så var går toleransens gräns för våldet? Claes-Magnus Bernson, författare och frilansjournalist, tar sig an en svår fråga.

En hel samhällssyn finns nedlagd i allt slags politiskt våld. Hur trubbigt man än kan tycka att våld kommunicerar innebär den här typen av våld argument och ställningstaganden. Det politiska våldets trådar är alltid sammantvinnade med en ideologisk väv och måste alltså alltid förstås utifrån en vidare idémässig horisont.

Enligt den teoretiska modell där medborgaren sluter ett kontrakt med samhället har det rätt att bruka våld mot medborgaren om denna inte uppfyller sin del av kontraktet (och kränker rätten genom brott). Här kunde man dock även vända på det: för har inte medborgaren, med en liknande logik, rätt att bruka våld mot samhället om det inte uppfyller kontraktet (och inte förmår prestera ett rättvist samhälle)?

Under vissa omständigheter anser många att våld är en fullt legitim politisk strategi, exempelvis om staten är en diktatur som förtrycker sina medborgare. Därmed uppkommer frågan om i vilket ögonblick som man kan utöva våld som en rättmätig strategi för att uppnå vissa politiska mål?

Att fastställa när en orättvisa är så stor – ett förtryck så tydligt och utbrett – att motståndet har att mobilisera våld som politiskt verktyg förutsätter en distinktion mellan rätt (statens etablerade lagar) och rättvisa (moraliska perspektiv oberoende av juridikens lagar).

Redan inledningsvis kan man konstatera att det politiska våldets moral inte tillhandahåller precisa mått på samma sätt som statens lagar – även om naturligtvis inte heller dessa är exakta som enkla geometriska satser. Både rätt och rättvisa aktiveras genom tolkning. Lagarna kräver tydning, precis som rättvisa förutsätter etiska resonemang.

Inget av det denna essä tar upp innebär emellertid några stora nyheter. Faktum är att sådana här diskussioner förts bland rättslärda mycket länge. Men ibland kan det finnas, menar jag, en poäng med att bryta isär och sätta samman tankar och (som i det här fallet) sätta dem i relation till samtida politik, även om slutresultatet inte blir originellt.

Klart är att politiskt våld aktiverar en komplex väv av frågeställningar och ställningstaganden. Att reda ut begreppen brukar emellertid inte intressera politiska våldsverkare, oavsett ideologisk hemvist. Men undantag finns. Det existerar till och med intelligenta människor som anser att våld som politiskt redskap är befogat även i västliga demokratier. Vad dessa saknar tycks vara ett sinne för proportioner, inte nödvändigtvis intellekt och kunskaper.

Någon som Theodore Kaczynski måste utan tvekan anses vara både intelligent och kunnig. Kaczynski var universitetslektor i matematik vid Berkeley men också inläst på politisk teori. Men det finns en betydelsefull skillnad mellan den kraft som genomsyrar hans berömda civilisationskritiska manifest och frånvaron av rimlighet i hans lösning på situationen, alltså att försöka bomba oss tillbaka till ett mer »naturligt«, förindustriellt tillstånd. Begreppen intelligens och visdom är inte synonyma.

Vi tilltalas nog ofta av motstånd eftersom vi hyser romantiska föreställningar om den svages kamp mot övermakten. Så har det förmodligen alltid varit. David mot Goliat. Men den svage har inte alltid rätt. Den svage representerar inte alltid rättvisan. David möter inte alltid Goliat.

Det islamistiska våldet är i fråga om omfattning – antal döda och skadade – det mest förödande politiska våldet i Västeuropa just nu (även om just Sverige än så länge endast drabbats i ringa utsträckning). Islamisterna använder våld för att ingjuta skräck (terror) mot bakgrund av en insnöad version av islam.

Även svenska nazister och AFA-anhängare representerar en sorts utomparlamentarisk »teori« där våld är en legitim strategi. Både extremhögern och vänsterns motsvarighet använder våld utifrån minst sagt grumliga motiv. Också den bildade fascisten som läst säg Guillaume Faye, eller den intellektuella vänsterradikalen som läst säg Frantz Fanon, tar emellertid miste. I fallet Faye därför att argumentationen är så tafatt och faktaunderlaget direkt felaktigt;
i det andra fallet därför att de »underordnades« situation i Sverige inte kan liknas vid tillståndet i de franska kolonialstater som Fanon ville frigöra.

Både svenska nazister och AFA-anhängare (och andra militanta vänstergrupperingar) anser sig handla i kraft av något slags nödvärn. Nazisterna mot bakgrund av en föreställning om hot mot nationen och rasens renhet, orsakade av (ofta judiska) konspirationer. Med utgångspunkt i denna nödsituation uppstår deras, tänker de sig, rätt att använda våld. AFA liknar mera ett medborgargarde, som menar att rättsstaten och polisen inte är förmögen att skydda oss mot våld från fascisterna, och tar sig därför friheten att själva bruka våld.

Enligt den egna bilden blir som en följd både höger- som vänsterextremisterna »soldater« som ska skydda oss – »civilisterna« – från fara och angrepp, även om förstås begreppens innehåll skiftar. Att vi i vår svenska demokratiska rättsstat i 99,99 procent av fallen kan lita på att polisen i alla fall försöker upprätthålla lag och ordning blundar de för: berusade av självrättfärdighet, berusade av våld.

Om David verkligen stod mot Goliat skulle nog de flesta som sagt hålla med om att motstånd (också våldsamt) är legitimt. Problemet är bara att gränserna för förtryck och den förtrycktes rätt till motstånd inte i alla lägen är särskilt enkla att dra.

Världen är sällan enkel. Vem har egentligen rätt att uppbåda våld som politiskt verktyg? Ingen. Civil olydnad – inte minst våldsamt politiskt motstånd – är en frihet man tar sig, inte en rätt man har. I ett nötskal handlar det därför om vilken sida av rätt och rättvisa som bör ha företräde.

Problemet ligger i relativiteten, och det finns ingen allmängiltig lösning. Situationer och samhällstillstånd tolkas av individer och det finns alltid en risk att enskilda individer tolkar situationen på ett, i förhållande till majoritetssamhället, radikalt annorlunda sätt. En del av dem är kapabla till fruktansvärda illdåd, som Anders Behring Breivik eller Anton Lundin Petterson.

Vad kan man förvänta sig landa i av en sådan diskussion? Högst otillfredsställande svar. Allt man med säkerhet kan hävda är att det förefaller mycket orimligt att utöva politiskt våld i Sverige i namn av rättvisa.

I fall som Recep Tayyip Erdoğans Turkiet eller Bashar al-Assads Syrien är det mycket svårare.

Man kan inte göra det enkelt för sig och i ett svep ogiltighetsförklara allt slags politiskt våld. Sanningen tycks nämligen vara att visst politiskt våld kan uppbåda bättre argument än rätten medger i en diktatur.

Min avsikt är inte att landa i nidbilden av någon sorts postmodernistisk relativism där var och en har sin egen sanning och var och en har att bruka politiskt våld efter eget godtycke. Men strängt talat finns inga absoluta gränser.

I en parlamentarisk demokrati utgår makten från folket och då borde man använda intellektuell argumentation, inte våld. Det är också den normala arbetsgången: den som säger något annat är med allra största säkerhet en våldsromantiker – en politisk fanatiker.

Diktaturens verklighet är en annan. Argument släpps inte fram och då väger våldets argument desto tyngre. Medan demokratin tillåter och på sätt och vis rentav uppmuntrar (fredliga) motsättningar vill diktaturen harmoniera och strömlinjeforma samhället för att utrota varje möjligt motstånd. I denna ficka uppstår under vissa omständigheter det moraliskt legitima våldet. Ett våld som visserligen aldrig kan åberopa rätten men ändå kanske rättvisan.

Våld talar. Men våldet borde förbli stumt i en demokrati som Sverige. »Politiska fanatiker tror« – för att plocka upp en tråd hos Friedrich Nietzsche –

att människans himmelrike kommer att frambringas som av sig självt, bara den befintliga ordningen undanröjts. Dessvärre säger historisk erfarenhet att varje sådan omvälvning kommer att återföda de mest våldsamma krafter.

Den liberala blicken på politiskt våld måste vara rörlig och varken blunda för synfältets näraliggande realiteter, som ibland tyvärr kan kräva politiskt våld, eller fastna vid horisontens utopier som föreställer sig att pacifism alltid är den rätta strategin.

Claes-Magnus Bernson är författare och frilansjournalist.

cmbernson@gmail.com

Fler artiklar av Claes-Magnus Bernson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr