Tema

Det är tur att Sverige inte är som Sandhamn

Text: Klara Lidman

Sandhamn i Stockholms skärgård är en konservativ idyll. Det är fint att möjligheten finns att åka till en sådan plats, där tiden tycks stå stilla. Men det som vore drömmen för många mörkblå och bruna partister, att göra Sverige till ett Sandhamn i stor skala, kan också vara en mardröm. I alla fall för Klara Lidman, tidigare ledamot i Grön ungdoms förbundsstyrelse och tredje generationens Sandhamnsbo.

I yttersta havsbandet i Stockholms skärgård finner vi denna ö. Sandhamn, eller Sandön för den pretentiöse. »Där skärgård möter öppet hav«, som Seglarhotellet brukar sälja in det.

Här blandas gamla lotsfamiljer med nyrika utlandssvenskar, båtfarsor, stureplanskids och strandsugna turister. Alla köper mat på överprissatta Westerbergs livs och tappar sina ballerinakex i sanden på stora Trouvillestranden.

Miljön är fridfull som en sommarbris, med olåsta dörrar och barn som säljer saft och blåbär på strå. Traditionerna duggar tätt, som de årligt återkommande tennis-, boule- och fotbollsturneringarna. För att inte glömma barnens kappsegling med modellbåtar vilken följs av medalj-utdelning med efterföljande regattamiddag på Seglarhotellet. Märk väl att seglingsinskolningen börjar vid tre års ålder.

Här hälsar folk när de cyklar förbi varandra och många är familjevänner sedan flera generationer. Det är folkdräkt och ringdans vid midsommarstången och ordentligt med nubbe på sensommarkvällens kräftskivor. Man skulle nog kunna säga att Sandhamn är skärgårdens skärgård. Alltså själva urtypen för skärgård, snudd på parodisk. Och Skärgården med stort »S« kan väl anses vara det helsvenska samhället i koncentrat, en sverigedemokratisk arketyp. Präglat av en homogenitet som exkluderar det eller dem som avviker från normen.

Sandhamn är en stockkonservativs våta dröm. Inte konstigt med så många marinblå moderater på samma plats. Här sker förändringar långsamt. Och då menar jag riktigt långsamt. Den nyss avgjorda frågan om kommunalt vatten och avlopp tog många år att tröska igenom och var en vattendelare som klöv grannskapet i två läger. Nästa heta potatis gäller asfaltering av strandpromenaden.

Det nyetablerade strandcaféet varade inte längre än en sommar till följd av klagomål om glasspapper och folkanstormning. I småstugeområdet Trouville, på den östra sidan av ön, har alla 84 fastighetsägare gemensamt beslutat att förbjuda allt från domesticerade djur och motorfordon till att, under sommarmånaderna, spika eller syssla med andra oväsenförande arbeten. Ett inte obetydligt problem för kojbyggsivrande tolvåringar.

Men vad hade resultatet annars varit? Utan all reglering och alla sega processer? Överexploatering och kommersialisering, buller och allmän oreda. Titeln som »skärgårdens mest skärgårdiga« hade nog knipits av någon annan ö. Det är fint ändå, att möjligheten finns att söka sig till en plats som Sandhamn. Att kunna ta sin tillflykt till en förutsägbar mini-värld där sakernas tillstånd är näst intill konstanta. Men låt det gärna hållas till en mellanstor ö i skärgården.

För i den reaktionäres rike är det inte lätt att bryta mot kodexen och resultatet blir en insnävning av tankar och av människor. Alla människor, åsikter och levnadssätt ges inte riktigt plats. Det är okej i fallet Sandhamn eftersom vi inte måste vara där jämt. Vi kan välja att åka dit och samma dag ta Waxholmsfärjan hem. Vi kan välja att rota oss där eller att inte åka dit alls. Men det som vore drömmen för många mörkblå och bruna partister, att göra Sverige till ett Sandhamn i stor skala, är min absoluta mardröm. Ett samhälle som krampaktigt klamrar sig fast i en dåtid och därmed inte förändras i realtid. Som i sitt försök att bevara vänder ryggen mot världen.

Till Sandhamns försvar så sker viss utveckling även där, om än så sakteliga. Värdshuset har i år fått en vegetarisk rätt på menyn. De senaste somrarna har det inte längre bara varit tjejer som jobbat i kiosken och killar som jobbat i hamnen och färre än 100 procent av de boende på ön är blåögda och rågblonda.

Men precis som i det svenska samhället i stort är det långt kvar tills alla känner sig som hemma, tills alla känner att de får plats. Det första steget är att räcka fram en hand och säga välkommen.

Klara Lidman är före detta ledamot av Grön Ungdoms förbundsstyrelse och tredje generationens Sandhamnsbo.

klara.lidman@gmail.com

Fler artiklar av Klara Lidman

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr