Reaktion

»Är det rimligt att de svenskar som har föga hopp om framtiden ska jubla över invandringen?«

Text: Per Kraulis

Replik till Lennart Nordfors som i LD 2/2016 skrev under rubriken ”Liberal politik flyttar flyktinggränsen – inte tvärtom”.

Lennart Nordfors skriver:

Ingen har, mig veterligen, någonsin hävdat att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Självklart kan vårt land, lika lite som något annat, ensamt erbjuda en fristad åt »all världens flyktingar«.

Nordfors har litet otur. I samma nummer av Liberal Debatt, närmare bestämt i artikeln närmast före, hävdar Benny Lindholm att ”asylrätten är den yttersta rättigheten”. Han vill inte ha något tak på flyktingmottagandet. Hans åberopande av John Locke och en märklig formulering om att ”många liberaler [luras] att sätta välfärdssamhället på piedestal” gör visserligen att hans resonemang kan avfärdas som en libertariansk avvikelse.

Men Lindholm är inte ensam. Mattias Goldmann, VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, twittrade 24 oktober 2015: ”Tror inte vi kan ta emot mycket fler är tre per svensk. Att se 0.02 som smärtgräns strider mot vad Sverige står för”.

Förbluffad frågade jag honom ifall han ansåg att Sverige kan ta emot 23 miljoner flyktingar, lågt räknat. På det fick jag inget svar. Senare försvarade sig Goldmann med ett obegripligt argument om ”tankevända” och tyckte dessutom att ”vi måste alla sansa debatten”.

Nordfors tillstår att vi nådde en gräns för antalet asylsökande i oktober 2015. Men åtminstone en liberal debattör ansåg alltså att vi kunde ta emot 150 gånger så många.

Nordfors krånglar till det när han hävdar att en diskussion om ett tak för antalet flyktingar var omoralisk år 2012 men rimlig år 2015. Det skulle ha med signaler att göra. Kanske det. Frågan om vad man ”inte får” säga lämnar jag därhän, det är en ofruktsam metadebatt. Liberaler bör bekymra sig mer om vad man orkar eller inte orkar tänka.

Olika antiliberala rörelser växer sig allt starkare. Då borde vårt tänkande skärpas. Vi måste ställa frågor: Vad driver många människor till populisterna? Är de alla rasister eller reagerar de på något?

Vi liberaler måste orka tänka tanken att vi kanske har missat något. Avståndstagandet mot Sverigedemokraterna har varit massivt. Hävdandet av våra värderingar har varit framträdande. Det har inte fungerat. Varför?

Jag tror att många människor i dag har en molande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Jobb, bostad och pension utlovades gentemot att man arbetade och gjorde rätt för sig. Många upplever att detta inte längre gäller. Det kan förvisso bero på alltför högt ställda förväntningar underblåsta av röstmaximerande politiker. Men det kan också bero på följderna av samhällsförändringar som globalisering och urbanisering. Många ser hot och begränsningar framför sig snarare än möjligheter.

Om nu medborgarna misstänker att samhällskontraktet sviktar, hur kan de då tänkas reagera när staten tillåter en okontrollerad tillströmning av flyktingar som ska försörjas medan asylansökningarna långsamt tröskas? Är det rimligt att de svenskar som har föga hopp om framtiden, har svårt att hitta bostad, är rädda för arbetslöshet, ska jubla över detta?

Är detta en obehaglig fråga? Skickar den fel signaler? Tänk efter: Är det frågan eller problemet som är obehagligt?

Nordfors slutsats är att opinionsbildning för liberala värden är det viktigaste. Men stödet för liberala värden är inte främst en fråga om opinionsbildning. Problemet är snarare frånvaron av konkreta förslag till reformer. Ju mer vi pratar om liberala värden utan att ha trovärdiga förslag, desto mer devalveras dessa värden genom att de framstår som vackra men tomma ord.

Min tes är att en förutsättning för att öka stödet för ett liberalt samhälle stavas just ”samhällskontraktet”. Vi måste noga granska vilka problem det svenska samhällskontraktet har och värka fram konkreta lösningar. Helt enkelt tillämpa Karl Poppers sociala ingenjörskonst.

Ett exempel är bostadspolitiken. Den är knappast problemfri. Sammanbrottet i bostadssamtalen i juni 2016 visade att så kallade insiders – de som har bostad – helt dominerar agendan. De gynnas av det kramptillstånd som råder. De bostadslösa lämnas i sticket. Än värre: Det talas mycket om att flyktingar måste ges företräde till de lediga bostäder som finns. Kan någon inbilla sig att detta inte innebär guldläge för Sverigedemokraterna?

Vad har Liberalerna att komma med i bostadspolitiken? De flesta skulle nog säga: Ingenting. Vad jag kan se har till exempel denna tidskrift inte diskuterat bostadsbristen en enda gång de senaste åren. Liberalerna i Stockholm ägnar sin energi åt att bevara ett tullhus på Blasieholmen och demonstrerade sina liberala värderingar genom vördnadsfull tystnad när kungaparet blandade sig i den debatten. Det enda Liberalerna på riksplanet har att säga är: marknadshyror. Det må vara teoretiskt hur korrekt som helst, men vill man skrämma människor att rösta på andra partier gör man helt rätt.

Det sägs ofta att man ska stå upp för sina värden. Jag tror liberaler istället ska sätta sig ner och tänka efter. Vad har gått fel? Vilka förslag måste vi arbeta fram? Det är endast i praktisk politik som värdena får uttryck.

Per Kraulis är forskare vid Science for Life Laboratory, Stockholms universitet och före detta ledamot av LD:s redaktion.

per.kraulis@gmail.com

LÄS ÄVEN: Lennart Nordfors svarar direkt: »Det är inte att lägga ”locket på” att argumentera mot nationalism och populism«

Fler artiklar av Per Kraulis

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr