Essä

Vem styr den osynliga handen?

Text: Gabriel Söderberg

Marknader framhålls ofta som effektiva verktyg för att undkomma den godtycklighet som är förknippad med politiskt beslutsfattande. Men är marknader verkligen opersonliga? Gabriel Söderberg, fil. dr i ekonomisk historia, beskriver marknadsteknokraterna, de som håller i trådarna bakom den neutrala fasaden.

I den politiska och ekonomiska debatten förutsätts marknader vara opersonliga. Godtyckligt maktutövande av byråkrater och politiker minimeras om vi i stället använder marknadslösningar. Frågan är av stor principiell vikt.

Tänkaren och ekonomen Friedrich Hayek hade ett mycket stort inflytande, om än indirekt, på den svenska ekonomisk-politiska debatten under 1980- och 1990-talen. Det var under denna period mycket av standarden för dagens ekonomiska debatt sattes. Hos Hayek är marknaden att liknas vid just en opersonlig maskin. I en central passus i sitt banbrytande verk från 1944, Vägen till träldom, skrev Hayek att det »enda alternativet till att underkasta sig marknadens opersonliga och till synes irrationella krafter är att underkasta sig en lika okontrollerbar och därmed godtycklig makt hos andra människor«.

Denna bild av marknader döljer dock en grupp viktiga aktörer och makthavare. I min egen forskning om hur olika marknader utvecklats över tid, kom jag fram till tre slutsatser. Den första var att marknader, liksom all mänsklig verksamhet, är behäftade av en rad problem där brist på information och tillit mellan aktörer är särskilt framträdande. Den andra var att centrala aktörer på olika sätt försöker motverka denna instabilitet genom att skapa system och rutiner. Den tredje var att dessa processer ofta leder till efterfrågan på neutrala tredje parter som med sin auktoritet kan mildra marknadsproblemen.

Innan den moderna tiden grundade sådana tredje parter sin auktoritet på erkänd personlig integritet och skicklighet. Ett exempel är de så kallade köpmannadomarna på medeltida marknader i Europa.

I det framväxande moderna samhället vilade dock auktoriteten framförallt på vetenskaplig eller teknisk expertis. Jag kallade dessa tredje parter marknadsteknokrater och skrev så småningom en doktorsavhandling om dem. Dessa utövade en påtaglig makt på marknader och i samhället, men deras roll var dold i såväl i den ekonomisk-teoretiska litteraturen som i den ekonomisk-politiska debatten.

Ett exempel på marknadsteknokrater är vetenskapsmän inom handel med jordbruksprodukter. Under andra halvan av 1800-talet övergick traditionella jordbruksmarknader till storskaliga, internationella marknader. Marknaderna blev mer anonyma. Nu blev ett stort problem att fastställa kvalitén på jordbruksprodukter och att bestämma hur varorna skulle prissättas.

Under början av 1900-talet såg vetenskapsmän på amerikanska jordbruksdepartementet möjligheten att expandera sin verksamhet och började erbjuda federala kvalitetsbedömningar. Dessa blev en hörnsten i att säkerställa fungerande spannmålsmarknader både nationellt och internationellt.

En liknande utveckling skedde på de svenska jordbruksmarknaderna. Här var det vetenskapsmän på den privata stiftelsen Svenska Utsädesföreningen som började erbjuda kemiska lösningar för att bedöma kvalitén på spannmål. Dessa blev en viktig del under 1920-talets förhandlingar mellan jordbrukare och kvarnar när rutiner för prissättande skulle skapas i Sverige.

Den för moderna läsare mest tydliga formen av marknadsteknokratiska organisationer är utan tvivel centralbanker. Dessa skapades i många fall, som i Sverige och Storbritannien, för att framförallt vara statens egen bank, men utvecklades i en process av »trial-and-error« till funktionella grundbultar i de finansiella marknaderna. Deras viktigaste funktion är förmodligen den som så kallad lender of last resort.

Under perioder av oro vill ingen bank låna ut till en annan bank. Då finns risk för att banker som egentligen har goda tillgångar på kort sikt inte kan betala sina åtaganden, exempelvis uttag som görs av sina insättare. Om insättarna dessutom får kännedom om att de inte kan ta ut sina pengar, kan resultatet bli en panik som senare kan sprida sig också till andra banker. En centralbank kan då gå och in och låna ut pengar till en bank i nöd för att hålla systemet vid liv. Detta hände i Storbritannien 1866, men senast under den finansiella krisen 2007-2008 fick centralbankerna i flera länder utföra denna funktion när likviditeten på dollarmarknaderna fullständigt försvann. Efter den senaste finanskrisen tycks det därför som att centralbanker är absolut nödvändiga för att garantera det finansiella systemets överlevnad.

Betyder detta då att vi ska se marknadsteknokrater som i grunden goda samhällstjänare utan egen vinning, strävande för samhällets bästa? Tyvärr är inget mänskligt så enkelt. Marknadsteknokrater vill ofta expandera sin verksamhet och är heller inte immuna mot lockelser som makt, bekvämlighet och prestige. Dessutom finns risken att marknadsteknokrater kommer för nära antingen politiska eller ekonomiska aktörer, aktörer som alltså kan dra nytta av marknadsteknokraternas auktoritet.

Ett exempel på det senare från min egen forskning är växtnäringsforskare i Sverige på 1950-talet. Dessa skulle vägleda böndernas inköp genom objektiva undersökningar för att fastställa de olika preparatens verkningsgrad, men kom i stället att alltmer sponsras av växtnäringsindustrin och inlemmas i dess marknadsföringsapparat. Slutligen kan förstås marknadsteknokrater göra misstag. En omfattande debatt har exempelvis förts kring vilken roll den amerikanska centralbanken hade i att skapa såväl finanskrisen 1929 som finanskrisen 2007-2008.

Marknader kan alltså inte klara sig utan marknadsteknokrater, deras kunskap, tolkningar, och beslut. Men samtidigt är marknadsteknokrater människor med fel och brister. Detta är ett centralt dilemma som vi har att ta ställning till när vi bestämmer i vilken grad marknader ska sköta centrala samhällsfunktioner. Marknader är därför heller inte fria från de problem som vi ofta pekar ut i politik och byråkrati. Tvärtom skapas och upprätthålls marknader alltså av människor med mänskliga brister: fåfänga, maktbegär, men framförallt svårigheten att tolka oerhört komplexa situationer. Allt detta innebär att marknader inte är ett neutralt maskineri som vi kan delegera samhällsfunktioner till för att automatiskt kringgå politikens och byråkratins problem.

Detta är inte en kritik mot marknader. Tvärtom är en onyanserad kritik av marknader lika problematisk som en onyanserad lovsång till marknader. Däremot är det ett argument för att marknader inte är så okomplicerade som vi ofta förutsätter och att den ekonomisk-politiska debatten behöver uppdateras med en mer verklighetsförankrad bild av marknader. En sådan måste innehålla en klar uppfattning om de inneboende problem som finns på marknader, om att marknadsteknokrater på något sätt måste organiseras för att hantera dessa problem, och slutligen att dessa tredje parter måste hållas under samhällelig uppsikt.

Gabriel Söderberg är forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avhandlingen heter Constructing Invisible Hands: Market Technocrats in Sweden 1880-2000.

gabriel.soderberg@ekhist.uu.se

Denna artikel är en del i dossieren ”Dolda makthavare”. Missa inte Anna Tyllströms artikel om den svenska PR-marknaden.

Fler artiklar av Gabriel Söderberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr