Tema

Utmana myter om människor och djur

Text: Pär Segerdahl

Genom våra sätt att tala och agera gestaltar vi oss själva och vår förståelse av livet. Vi skapar kultur. Förmågan att generera sin egen livsform tror vi gärna att människan är ensam om. Djuren lever mer instinktivt och stumt, tänker vi, enligt en inre natur som liknar ett blint öde. Jag vill berätta om en personlig erfarenhet som fått mig att ifrågasätta denna motsättning mellan människa och djur.

För drygt tio år sedan besökte jag en grupp bonoboapor som deltar i apspråksforskning. Mest känd av aporna är Kanzi, som i ett språktest visade sig förstå talad engelska på åtminstone samma nivå som ett två och ett halvt-årigt barn. Eftersom aporna har stora svårigheter att skapa språkljud kommunicerar de genom att peka på ordsymboler, lexigram, tryckta på en plansch.

Som nyanländ besökare blev jag tydligt tillsagd – inför aporna – att sitta tyst och stilla på en stol utanför en inhägnad där Kanzis halvsyster, Panbanisha, befann sig med sina två ungar, Nyota och Nathan. En tidigare anställd skötare kom för att besöka Panbanisha. När skötaren började leta efter en symbolplansch – jag visste var det fanns en – tyckte jag att det kändes märkligt att sitta där alldeles tyst, så jag reste mig upp och började peka och förklara. Panbanisha tycktes ogilla mitt beteende. Med bister min pekar hon på en av symbolerna på sin egen plansch. Jag begriper inte symbolerna, så jag frågar skötaren vad Panbanisha säger. Skötaren tycks skämmas över att behöva berätta för mig att Panbanisha säger QUIET, tyst!

Inhägnaden ansluter till huvudbyggnaden genom en tunnel. När Panbanishas ungar går in i hänvisas jag till ett kontor, där jag kan observera ungarna genom ett stort fönster.

Under fönstret finns ett hål i väggen. Jag leker tittut med ungarna. Vi tittar på varandra ömsom genom hålet, ömsom genom fönstret. Storebror Nyota skickar en penna genom hålet, jag skickar tillbaka den. Slutligen vill lillebror Nathan delta, men han sticker hela armen genom hålet. Jag faller för frestelsen att vidröra hans hand. Nathan drar omedelbart tillbaka handen och springer ut till Panbanisha.

Jag tänker att jag gjort något fel, och att hon kommer att få veta det. Det tar inte många sekunder förrän Panbanisha rusar in genom tunneln med symbolplanschen släpande efter sig. Upprörd tar hon sig fram till mig och bankar hårt med näven mot fönstret där jag sitter. Hon sätter sig alldeles framför mig och placerar fingret på en av symbolerna. Jag letar efter en egen plansch för att se vad hon säger (under lexigrammen finns engelska översättningar). Detta tar tid, men Panbanisha håller tålmodigt fingret på symbolen. Det går en ilning längs ryggraden när jag ser att hon pekar på symbolen MONSTER. Hon kallar mig ett monster, och jag skäms som en ertappad busunge.

Men med skammen blandades en annan känsla, som jag bara kan kalla metafysisk svindel. För genom att hon tillrättavisade mig, blev det klart för mig att jag levt i en myt om min unika position i världen. Observera hur nyskapande Panbanisha använde symbolen MONSTER. Hon vet att jag inte är ett monster, men i situationen gestaltade hon mig som ett monster. Hur lär sig en apa vad ett monster är?

Det var aldrig planerat. Man ville skrämma aporna från att klättra upp på ett tak med starkströmsledningar. En skötare fick därför rusa omkring på taket, iklädd gorillakostym. Denna skrämmande gestalt beskrevs ömsom som gorillan, ömsom som monstret, och fick såväl monster- som gorillasymbol på planschen.

Samtidigt blev detta att gå ut och leta monster en spännande lek för aporna. Skötarna började göra monsterfilmer på video, där någon klär ut sig till monster medan de andra, som uppträder som sig själva, upptäcker monstret och jagar iväg det. Dessa skräckfilmer brukar aporna sedan be om att få se, genom att peka på symbolen TV-TAPE. En dag lät aporna ovanligt upprörda inifrån huvudbyggnaden. Jag frågade vad som hände där inne, och fick svaret: »They are watching a monster movie«.

Ibland klär aporna ut sig. De sätter på sig en monstermask eller drar en filt över sig. Sedan jagas de andra aporna. När jag senast hälsade på hade Panbanisha en monstermask på ett handtag. När jag minst anade det, förde hon masken till ansiktet. Sedan tittade hon fram och studerade min reaktion. Rädsla fascinerar henne.

När Panbanisha kallade mig ett monster, så var det alltså inget cirkustrick. Hon var kreativ i den artöverskridande kulturen, och skapade nya sätt att tala om monster: till exempel som tillrättavisning av besökare.

Vad säger detta om vad det betyder att vara en varelse som genererar sin egen livsform? Det säger bland annat, att även om vi genererar egna livsformer, så är vi inte fria att skapa kultur godtyckligt. Om apor inte blev rädda för gorillagestalter, om de inte fascinerades av sin egen rädsla och utforskade den genom skapande lek, så skulle de sakna en viktig förutsättning för att generera kultur med monstergestalter.

Något liknande gäller människan. Vi har hittat på monster och mycket annat. Men vi hittade inte på förutsättningarna som gjort uppfinningarna meningsfulla och levande för oss. Kulturen väcker ett gensvar hos oss, såsom monstergestalten väckte något nytt till liv hos bonoboaporna.

Kultur är alltså inte bara något godtyckligt som vi lär oss från omgivningen. Vi blir snarare havande med kultur, givet de varelser vi är. Kultur är något som vi föder.

Pär Segerdahl är docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och författare. Han har bland annat skrivit boken Djuren i kulturen: hur naturligt kan våra husdjur leva? (Daidalos, 2009).
par.segerdahl@crb.uu.se

Fler artiklar av Pär Segerdahl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr