Tema

Så stoppar vi »bidöden«

Text: Ingemar Fries

uppslag bidöden webb

En stor del av livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering, vilket företrädesvis sker med bin. Därför verkar det ju ytterst oroväckande med rapporter om omfattande »bidöd« i USA. Men hur illa är det egentligen? LD bad Ingemar Fries, professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet, att reda ut saken.

Den ekosystemtjänst som insekter, framförallt bin, levererar genom att pollinera olika växtslag har mycket stor betydelse för hur våra ekosystem fungerar. Det är svårt att överskatta pollineringens ekologiska betydelse och vad den betyder för den biologiska mångfalden. Utan samspelet mellan pollinerande insekter och blommande växter skulle ekosystemet se helt annorlunda ut.

Varenda art som lever av frukt, bär eller frön av olika slag är för sin överlevnad beroende av att pollineringen fungerar. Det gäller allt från fröätande fåglar till många olika fjärils- eller skalbaggsarter och de djurslag som i sin tur livnär sig på sådana arter. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig hur vår natur skulle se ut, eller vilka växt- och djurarter som skulle finnas, om vi saknade pollinerande insekter. Men en god gissning är att jorden skulle vara en betydligt tråkigare och mindre färgrik plats att leva på. Åtminstone för den som uppskattar en blommande trädgård eller doften av nyskördade äpplen.

Ur produktionssynpunkt har en god pollinering stor betydelse både för skördenivå och kvalitet hos en rad växtslag som människan odlar för att producera livsmedel. Trädgårdsprodukter som äpplen, hallon och jordgubbar kan inte produceras utan pollinering. Fullgod pollinering betyder dessutom att alla växtens fröämnen ska bli befruktade. Om inte alla fröämnen i till exempel äpplet befruktas blir äpplet missformat. Detsamma gäller jordgubben, där alla frön man ser på utsidan är resultatet av oberoende pollinationshändelser (även om de kan ha inträffat samtidigt).

När det gäller viktiga jordbruksgrödor i Sverige är pollination med hjälp av insekter inte av samma fundamentala betydelse som inom trädgårdsodlingen av frukt och bär eftersom grödor som vete och korn pollineras med vinden. Men även om stapelgrödor som vete och ris inte pollineras av insekter är utbudet i en livsmedelsbutik väldigt beroende av pollinering. Lite grovt, och med några undantag, kan man säga att allt som ser färgglatt och spännande ut har pollinerats av insekter. Citrusfrukter, meloner, exotiska frukter, ja all frukt och alla bär och till och med våra tomater har pollinerats av insekter. Tomaterna är visserligen självfertila, men humlesamhällen används ändå i så gott som all kommersiell tomatodling i växthus eftersom tomatpollen sitter relativt hårt fast på ståndarna och behöver hjälp för att nå pistillerna. Potatisen och kålroten och den färgglada moroten har visserligen inte pollinerats. Men för att få fram frön för att kunna sätta kålrot eller morötter behövs det pollinerande insekter. Och för att få fram nya potatissorter behövs det också pollinering.

När det gäller människa har man beräknat att så mycket som en tredjedel av våra livsmedel är direkt eller indirekt beroende av insektspollinering. Med direkt menar man då växter eller frukter vi äter och som är helt eller delvis beroende av insektspollinering. Med indirekt menar man till exempel sådan köttproduktion som är beroende av foder vars utsäde kräver insektspollinering, såsom klöverfrö.

Pollineringens betydelse för ekosystemets funktionssätt har blivit allt mer uppenbar under senare år. Upprinnelsen till det nyvaknade medieintresset för bin, biodling och pollinering kan spåras till de svåra förluster av bisamhällen man hade i USA under vintern 2006/2007 när beteckningen »Colony Collapse Disorder« (CCD) myntades för att beskriva de symptom som var förknippade med förlusterna. Fortsatta förluster av bisamhällen har inneburit att ekonomiskt viktiga grödor som behöver pollineras inte kunnat få de bisamhällen ditkörda som krävs för fullgod pollinering.

Det bästa exemplet är mandelodlingen i Kalifornien. På ett mer eller mindre sammanhängande område på över 425 000 hektar odlas i stort sett bara mandel. All annan vegetation är bortrensad och området utgör en ren »mandelöken« sett ur en pollinerares synvinkel. Det finns helt enkelt ingen annan mat än just mandeln när den blommar och det gör att inga naturliga pollinatörer kan leva där. Så utan honungsbin och biodlare som kör dit bisamhällen, blir det inga mandlar. Det har inneburit att priset som mandelodlarna betalar för att få tillgång till bisamhällen har gått från under 50 dollar per samhälle år 2005 till omkring 200 dollar per samhälle år 2015. Trots det höga priset råder det så stor brist på bisamhällen att tillgången till pollinatörer är en produktionsbegränsande faktor.

Kombinationen av extremt storskaligt jordbruk (med pollinationsbehov) och ett extremt beroende av en enda art pollinerare, det odlade honungsbiet, har lett till att pollineringens betydelse har uppmärksammats allt mer över hela världen. I den amerikanska miljön och med den industriella biodlingsteknik som används där har honungsbina uppenbara problem att överleva i tillräcklig omfattning. I Europa är problemen för honungsbina inte alls av samma omfattning som i USA, även om man också här förlorar bisamhällen över vintern i relativt stor omfattning. Samtidigt har det alltid funnits stora variationer från år till år när det kommer till hur väl bisamhällen lyckas övervintra.

När man studerar bisamhällens vinterdödlighet i statistik från över 100 år kan man inte spåra några dramatiska förändringar över tid. Detta trots att ett betydande problem för biodlingen tillkommit i form av en parasit, varroakvalster (Varroa destructor), från asiatiska honungsbin (Apis cerana) som anpassat sig till att kunna använda även det europeiska honungsbiet som värddjur. I Sverige är varroakvalstret den viktigaste orsaken till förluster av bisamhällen, även om andra faktorer också inverkar.

Att biodlingen i USA brottas med omfattande problem är uppenbart. Däremot är det en myt som fått stor spridning att biodlingen generellt och på ett globalt plan är hotad. Biodlingen har haft stora problem och sett en nedgång under lång tid i USA och i delar av Europa. Men faktum är att antalet bisamhällen i världen successivt har ökat under en lång följd av år. Även i Sverige har antalet bisamhällen och antalet biodlare ökat de senaste åren. Att odlingen av grödor som kräver insektspollinering sedan har ökat ännu snabbare gör att det likväl kan uppstå problem med underskott av pollinatörer, i synnerhet där det är problem för biodlingen och där det bedrivs intensivt jordbruk. I slättbygder med intensivt jordbruk saknas det ofta naturliga boplatser för solitära bin och humlor även i Sverige. Där kan tillgången till odlade bisamhällen vara helt avgörande för pollineringen och saknas biodling blir både vilda och odlade växter som kräver insektspollinering för sin fortplantning lidande.

Problemen för biodlingen i USA, men också de problem som följt med introduktionen av varroakvalster, har satt fokus på pollineringens stora betydelse och de hot som finns även mot andra pollinerare. I Sverige har vi omkring 300 arter bin (inklusive cirka 40 humlearter). Även om det ofta saknas faktaunderlag visar de inventeringar som gjorts vad gäller humlor och solitärbin att det över tid skett en utarmning av den biologiska mångfalden av pollinerare. Det finns flera förklaringar till denna negativa utveckling. Men några förklaringar är uppenbara och egentligen förhållandevis enkla att råda bot på om man är uppmärksam på pollinerarnas grundläggande behov av mat och boplatser. Det kan ske både i mindre lokal skala, som i den egna trädgården, men även i det större jordbrukslandskapet.

I trädgården kan man odla blommande växter som är attraktiva för olika bin över hela växtperioden. Sätter man dessutom upp biholkar av trä med olika storlekar på borrade hål, gynnar man många av det arter som boar ovan jord. I jordbruksbygd kan man spara sälg, samt värna om öppna diken och obrukade öar med stenrösen för att ge pollinerare både mat och husrum. Att undvika besprutning med insektsmedel på åkrarnas vändtegar och att behålla remsor med blommande odlade eller vilda växter kan betyda mycket för att vilda pollinerare ska överleva.

Vissa vilda arter har visat sig mer effektiva som pollinerare jämfört med honungsbina och vissa korspollinerade växtslag kan vara beroende av specifika pollinerare helt knutna till det växtslaget. Det är alltså av stor ekologisk betydelse att vi förstår orsakerna till nedgången hos vilda pollinerare och försöker förbättra deras livsvillkor. Samtidigt bör vi värna om biodlingen och sprida kunskap om hur man håller friska och starka bisamhällen.

Ingemar Fries är professor emeritus vid ekologiska Institutionen vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.

ingemar.fries@slu.se

Fler artiklar av Ingemar Fries

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr