Ledare

På spaning efter Norrlandsliberalismen

Text: Gabriel Ehrling

För snart sex år sedan, i juni 2010, packade jag bilen som köpts dagen innan (en rostig sak, men med trevligt soltak) och körde E4:an norrut mot vad som skulle bli en oförglömlig sommar på ledar­redaktionen för Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland. Utan den resan vore mitt yrke i dag ett helt annat.

Första utgivningsdagen med mitt namn i redaktörsrutan bar ledarsidan en lång krönika under rubriken »Styret i Ådalen – Mer uthålligt än Sovjet­unionen« och det hela vävdes samman av en så här i efterhand ganska pinsam referens till Scorpions »Winds of Change« (vilka Ådalen förvisso fortsatt väntar på).

Trots detta fick jag redan till hösten komma åter och de tre år som följde var det mycket Myckelgensjö, Nyland och Långviksmon i tankarna. Jag hann förstås inte mer än skrapa på ytan, men hos mig kom intrycken att etsa sig fast.

Byars, orters och städers unika »plats på kartan« ger dem en särskild betydelse i det mänskliga medvetandet. Norrland har en speciell plats i det svenska.

Sett till det uppenbara har jag besökt betydligt mer spännande platser än Pajala, Fredrika och Borgafjäll. Ändå bländar bilderna så snart de dyker upp i minnet.

När jag insåg att fler i redaktionen hyste liknande ömhet och fascination för den mosaik av världar som är Norrland blev frestelsen till sist för stor och idén till det du nu håller i handen föddes. Men i stället för strikt tematiska nedslag i frågor som är intressanta för Norrlands framtid – vilket ju bara skulle leda till en full sakpolitisk palett – så bestämde vi oss för att utgå ifrån personer som vi tror har att tillföra i en välbehövlig renässans för det liberala intresset för Norrland.

I dag domineras samtalet av förenklade bilder av hur staten har en »kolonial skuld« till Norrland för exploatering av de naturresurser som en gång lade sig till ro där. Och om inte staten gör rätt för sig så gäller det i alla fall att »rädda det som räddas kan« av den verksamhet som återstår. Fienden – urbaniseringen – avbildas som en av illvilliga människor dirigerad destruktiv kraft.

En sak tycks de flesta rörande överens om: Problemet och vägen framåt börjar och slutar med staten. Förvånande ofta landar man också, från både höger och vänster, i snarlika kollektivistiska lösningar.

Men om hoppet står till natur­resurser och utlokaliserad statlig verksamhet så ser det tyvärr ganska dystert ut för Norrland. Just därför bad vi skribenterna i detta nummer att fundera särskilt kring människornas plats i den här berättelsen.

Som vanligt har vi också laddat upp med en del annat. Ja, när dagstidningarna blir allt tunnare så går LD åt andra hållet och slår till med (ännu) ett extra tjockt nummer.

Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm replikerar på ett tidigare inlägg av LD:s Karin Pihl. Professor Anders Lindbom och fil. dr Mats Persson medverkar med varsitt omfattande – och utmanande – perspektiv kring flykting- och integrationsfrågor. Och så berättar Amelia Andersdotter hur du ställer in telefon och dator så att ingen annan kan se att du läser LD (eller något annat för den delen).

Gabriel Ehrling, redaktör och ansvarig utgivare
@gabrielehrling @liberaldebatt
red@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr