Krönika

När ska medieföretagen lära sig? Läsarna vill inte ha spam!

Text: Amelia Andersdotter

Andersdotter bylinewebb

Det finns två anledningar att använda reklamblockerare. Man slipper irriterande reklam. Och det är den enklaste åtgärden man kan vidta för att höja sin säkerhet på internet.

Reklamnätverk är det enklaste sättet att sprida skadlig kod till slutanvändare. Detaljerad information om vilken webbläsare, operativsystem och vilka versioner av mjukvarorna samlas in för att kunna rikta reklam, men utgör också en bra ledning för hur man bäst kan få tag på kredit­kortsuppgifter eller andra känsliga uppgifter (www.thankyouforadblocking.com).

Mediabranschen, som borde ta detta på allvar, liknar i stället reklamblockering vid stöld.

För att invagga sig själva i tron om sin goda gärning gör de enkätundersökningar som landar i slutsatser som att unga vill ha relevant information (Dagens Media 22/9 2015).

Naturligtvis vill de inte ha irrelevant information. Frågan besvarar sig själv genom sättet den är ställd på. Att tolka enkätsvaren som att efterfrågan på riktad reklam därför är hög är i snällt uttryckt optimistiskt.

Låt oss därför lägga enkäterna åt sidan och i verkligheten konstatera att användarna på det här området röstar med fötterna. Trots att reklamindustrin arbetat med att förbättra »personifieringen« av reklam de senaste 20 åren så använder hälften av alla unga reklamblockerare (Dagens Media 25/1 samt 21/3).

Svenska mediaföretag får också negativ uppmärksamhet i internationell press för sin delaktighet i det som kallas »reklambedrägeri« (se exempelvis Bloomberg 24/9 2015). I praktiken innebär det att man köper trafik från en »bot« och låtsas som att man spridit sina annonser mer än vad man gjort. Det är en problemtyngd bransch vi tittar på.

De flesta industrier som konfronteras med missnöjda mottagare av industrins produkter försöker ta reda på vad de kan göra bättre. Media­företagen har i stället lanserat en »offensiv« för reklamblockeringsblockering, en ambition som sannolikt lär ha svårt att nå betydande genomslag.

Ett annat alternativ vore förstås att industrin såg över sina affärsmodeller. De kan ta betalt för andra saker än klick, så som tid. Om de övergår till kontextbaserad reklam, vars högre effektivitet har stöd i forskning, får man också privatlivsvinster hos användarna. Vill de använda en teknisk skyddsåtgärd bör de sätta upp en betalvägg, i stället för att lura läsare att de inte ska använda verktyg som håller dem säkra. Vidare bör mediebranschen skapa transparens i värdekedjan och kring hur man kategoriserar enskilda (kvinna, frånskild, barn med funktionshinder) utefter den användardata man samlar in.

Men ännu återstår den digitala annonseringens verkligt stora problem: reklamtröttheten. Dilemmat ser ut att fångas i Laura Fiedlers och Jonathan Zittrains studie om e-postreklam från 2006: »Spam Works«:

Varje människa har en ändlig mängd uppmärksamhet. Reklamens uppdrag är att ta upp en så stor del av denna uppmärksamhet som möjligt. Att spam är störande, osäkert, kränker rätten till privatliv och destabiliserar marknaden spelar ingen roll – den som spammar bäst är den som sannolikt kommer vara mest framgångsrik.

Mediebranschen behöver sätta sig ned och på allvar fundera över framtiden. Så länge svaret är det är ni som är de konstiga, och vi som är normala är målet inte nått.

Vad svenska staten borde göra är att sluta sälja information ur person- och adressregistret för att finansiera dess underhåll. Om registret inte är tillräckligt viktigt för att staten själv ska orka finansiera det, och det enda registret innebär är att reklamföretag och staten i maskopi låter skapa floder med spam som ingen vill ha, då är det inte värt varken statens, företagens eller privatpersonernas tid.

Amelia ­Andersdotter är grundare av dataskydd.net och tidigare europa­parlamentariker för ­Piratpartiet. Andersdotter skriver återkommande i Liberal Debatt.

@teirdes
amelia@dataskydd.net

Fler artiklar av Amelia Andersdotter

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr