Tema

Korinthierbrevet från kolonien: »Och störst av dem är civilsamhället«

Text: Fredrik Westerlund

Norrlanduppslag webb

Ska människor sätta hoppet till staten eller marknaden? Varken eller, menar Fredrik Westerlund, fri skribent i Arjeplog, som menar att civilsamhället är en av Norrlands viktigaste naturresurser. Staten ­behövs, marknaden gör nytta, men ingen av dem kan gjuta liv i glesbygden så som människors egna insatser för att forma sina liv tillsammans med andra. Här börjar berättelsen om Norrlands framtid.

Jenny har hämtat en kattunge i grannbyn och håller den fortfarande i famnen när vi ger henne jordgubbsplantorna vi tagit med från vår gård. Hon guidar mina barn bland kultingar och lamm innan vi åker hem och träffar Kent som hämtat den potatis han förvarar i vår jordkällare. Det får han göra som tack för att han skottar vår gård när det kommit mycket snö. Det tar emot att låsa dörren, utifall att någon behöver låna något. Ekonomin bygger till viss del på byteshandel, den är ofta lite grå, ibland kanske till och med svart.

Det är här jag precis som i visan vet var stigarna går, var gäddorna står och vem som är släkt med vem. Pappas kusin Sölve får tårar i ögonen när jag kommer dit för att träffa min tremänning och låta de unga fyrmänningarna leka med varandra. Rötter betyder något, släktband är viktiga. Ändå får alla komma dit. Fördomar finns mot grupper, men varje individ välkomnas och ges en ärlig chans. Folk tar hand om varandra, hjälper varandra och är varandras jaktkamrater, matlag och sociala skyddsnät.

Staten är inte särskilt närvarande. Det finns en ordningsmakt, men den kan vara 50 mil bort. I stället är det nära mellan människorna. De är bara 2 900 stycken utspridda över 13 000 kvadratkilometer separerade av 8 727 sjöar och tre stora älvar, men det är nära mellan människorna. De tar hand om sina anhöriga, de sluter sig samman i föreningar och varje gång det är dags för Världens barn-gala så hör kommunens medborgare till dem som skänker allra mest.

Pensionärsföreningen har en viktig roll i det relativt omfattande mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, idrottsföreningens idoga arbete med skidspåren kommer den stora besöksnäringen till del och kyrkan gör varje år ett storartat jobb med den riksbekanta filmfestivalen. I fotbollslaget har en av spelarna erfarenhet från ungdomslandslaget och fem från den högsta ligan, i samtliga fall talar vi om andra landslag och ligor än Sveriges.

Ungefär så ser det ut där jag bor, alltså i Arjeplog. Staten känns långt borta, men civilsamhället är desto närmare. Och det är gott, ty det fungerar. Ändå har Arjeplog förstås sin beskärda del av landsbygdens problematik.

Det är inte fattigt, inte egentligen – Norrbottens län har den högsta bruttoregionalprodukten näst efter Stockholm. Men det är glest och med glesheten kommer svårigheten att få ihop den offentliga sektorns viktigaste verksamheter vård, skola och polis. Det är svårt eftersom folk bor så utspritt, det är svårt eftersom alla geografiska avstånd blir så långa och det är svårt eftersom det är svårt att uppbåda tillräcklig kompetens, särskilt inom sjukvården och utbildningsväsendet. Det är svårt att betala för kalaset med skattepengar när systemet har ett negativt volymproblem.

När de kommunala resurserna är små växer förstås missnöjet. Människor går längs älvarna och knyter näven i fickan, förbannade över åsynen av vattenkraftspengarna som rinner ut ur kommunen utan att några sedlar kommer simmande uppströms. Gruvorna är stängda, sedan länge, och saknade. I skogen jobbar det knappt någon sedan det mesta automatiserats. Bilden av Norrland som en råvarukoloni att tömma på resurser, den finns även här. Frågan är hur intressant den är som analysmodell och väg framåt.

Om kommunerna fick behålla någon procent för alla mineraler som tas upp ur marken, någon droppe för varje kilowatt som genereras i dammarna, lite flis för vartenda träd som vinkar ­farväl från timmerbilen, ja, då skulle vi
i gruv-, vattenkrafts- och skogskommunerna ha det bättre ställt. Men man kan verkligen undra vilken rätt jag har till vattenkraftens avkastning bara för att jag nu bor i närheten av Skellefteälven, när jag inte hade någon dragningsrätt på TV4:s inkomster bara för att jag förut bodde nära tv-husen på Gärdet i Stockholm. Dessutom finns det kommuner utan betydande naturtillgångar och att göra dem fattiga även i jämförelse med grannar med forsande vatten och järnmalmsrik berggrund, det löser näppeligen några regionalpolitiska problem.

Jag tror därför att hela gråtlåten om »Kolonialiseringen« lika gärna kan tonas ut och strykas från spellistan. Den stämmer kanhända som beskrivning av mycket som varit, men den säger ytterst lite om hur det borde bli. Detsamma gäller gnölvalsen om »Medieskuggan«. Ja, Stockholm struntar i Luleå, som struntar i Arjeplog, som struntar i Mellanström, som struntar i Slagnäs. Men så kommer det i någon mån alltid att vara och precis som vi vant oss att lösa mycket annat själva så får vi lov att själva också berätta våra egna historier. Hellre det än att någon storstadsjournalist kommer hit och försöker att göra det – de blandar ju ändå bara ihop våra ortsnamn med andras.

Inte heller hyser jag särskilt mycket hopp till så kallade distansoberoende tjänster – arbeten som kan utföras var som helst i landet. I alla fall inte som allena saliggörande för glesbygdens arbetsmarknad. Distansoberoende tjänster är nämligen ett neutralt verktyg som hugger lika bra åt alla håll. Precis som det möjliggör att Transportstyrelsen har ett kontor i Arjeplog, möjliggör det att dialektarkivet flyttas från Umeå till Uppsala. När det inte spelar någon roll var saker och ting ligger, kan de nämligen lika gärna ligga någon annanstans än just här.

Däremot vore det förstås lovvärt om inte centralmaktens regelverk gjorde det ännu svårare för oss att vistas här uppe. Alla dessa sjöar och vattendrag, till exempel, de är förstås utrustade med stränder och nära stränder får man inte bygga; här i Sveriges mest glesbefolkade kommun är det därför paradoxalt nog svårt att hitta attraktiv tomtmark att bygga på. Och samma fordonstestindustri som staten benäget hjälper med strukturstöd, den vill staten åderlåta genom att ta betalt för att den använder frusna sjöar som staten anser sig ha rätt att förfoga över. De breda penseldrag som rikets styre målar med, det lämnar ibland fula ränder i periferin.

Någon form av utjämningssystem kommer definitivt att behövas, annars kommer vi aldrig att kunna garantera en någorlunda likvärdig välfärd över hela landet. Men när pengarna väl ligger på bordet borde staten faktiskt backa ut ur rummet.

Det nämnda strandskyddet är ett bra exempel. Ja, det är viktigt att skydda vissa kultur­miljöer, flora och fauna, samt att garantera allmänhetens tillgång till vattenbryn och strandlinjer, men i en kommun där stränder inte är en knapp, nästan inte ens en ändlig, resurs? Det finns ingen särskild anledning att frukta att inte kommunerna skulle klara av en högre grad av självstyre när det gäller att förfoga över de egna stränderna. Kommunerna har likväl som statliga myndigheter ett intresse av att stränderna används på ett för allmänheten bästa möjliga sätt, så här skulle centralmakten gott kunna ta några steg tillbaka och låta de självstyrande kommunerna styra sig själva.

En liberal samhällsgemenskap byggs under­ifrån och uppåt. Makten kommer underifrån och beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Subsidiaritet och lokal autonomi är därför viktiga delar i en regionalpolitik som inte längre kretsar kring att omfördela industrietableringar, utan i första hand ska möjliggöra – eller åtminstone inte förhindra – lokala initiativ, kreativitet och tillväxt. Liksom liberalen sätter stor tro till den enskildes förmåga och möjlighet att förverkliga sig själv på det sätt man själv bäst finner lämpat, måste också aparta regioner ges samma chans att finna den egna utkomsten.

Detsamma gäller det starka civilsamhälle som så tydligt präglar min hembygd. Att människor av egen fri vilja skänker av sin tid och sina pengar, det skapar en vacker republik av idealitet och moralitet, men det kan bara ske i ett samhälle där det finns stort utrymme för privata initiativ. Därmed inte sagt att den offentliga sektorn inte behövs, alls inte, men proportionerna mellan offentligt, kommersiellt och ideellt är viktiga.

Det finns sådant som det offentliga – staten, landstinget eller kommunen – både reglerar, finansierar och utför. Barncancersjukvård är en sådan verksamhet och det är svårt att tänka sig motsatsen i form av en i alla led privat verksamhet. Skulle den fria marknadens berömt skickliga osynliga hand kunna bygga specialistsjukhus, med dess vansinnigt dyra maskinpark de kräver, och göra dem fritt tillgängliga för cancersjuka barn i Lapplands glest befolkade inland? En jämlik, likvärdig och allomfattande specialistsjukvård för cancersjuka barn kan inte göras tillgänglig avgiftsfritt för alla om inte en offentlig sektor tar ett stort ansvar.

Näringslivet har ändå en direkt avgörande roll för vårdens kvalitet och framgång. Sjukhusen som sådana är uppförda av privatägda byggföretag, medicinerna kommer från läkemedelsbranschen och i en sal på lasarettet fanns det ständigt ett knippe mätare, maskiner och annan materiel med ursprung i en lika kommersiell som högteknologisk medicinteknikindustri. Lika svårt som det är att tänka sig barnsjukvården som rakt igenom privat, lika svårt är det att föreställa sig att den offentliga sektorn skulle kunna uppbåda den innovationskraft, kreativitet och ständiga spjutspetsutveckling som uppstår i företag som konkurrerar med varandra och bara överlever om de ständigt skapar en tillräckligt stor nytta.

Vid sidan om den offentliga sektorn och det privata näringslivet finns det civila samhället i vilket enskilda människor av egen fri vilja skänker tid och pengar till de ändamål de själva ­finner behjärtansvärda. En del gör det genom att ta ha hand om nyanlända flyktingar på järnvägs­stationen, andra genom att utan ersättning ställa upp som tränare för ett innebandylag för unga. Och många donerar pengar till fattigare länder, konstmuseer, verksamhet för hemlösa – och till Barncancerfonden.

Den typen av verksamhet som Barncancer­fonden står för kan inte gärna vara vinstdrivande. Det vore svårt att få ekonomi i att bjuda på fika, ställa upp med clowner och arrangera föräldragrupper. Samtidigt kan den inte heller höra till det offentliga – det vore bra märkligt om det allmänna erbjöd lägenheter tillgängliga endast för vissa patienters anhöriga, om staten stod för fjällstugor bara för cancersjuka barn eller om skatte­betalarna tillhandahöll konstnärliga ledare just för dessa barn och deras syskon. Om inköpen av tv-spel, fikabröd och leksaker skulle underställas landstingets politiska kontroll hade det hela snabbt slutat i en härva av rättvisefrågor, budgetbegränsningar och byråkratisk förstelning.

De måste därför existera sida vid sida, den offentliga sektorn, det privata näringslivet och det ideella civilsamhället. I barncancervården ser vi hur det i en av privata intressen uppförd byggnad bedrivs en offentlig verksamhet vars personal vidareutbildas av en ideell organisation finansierad av donationer. Offentliganställd sjukvårdspersonal använder teknik utvecklad av det fria näringslivet för att behandla barn vars syskon samtidigt får stöd av en pedagog som får lön av en frivilligorganisation. Och där, mitt i det allmänna sjukhuset, tar en utmattad förälder en välförtjänt paus med kommersiella varor som kaffe och fikabröd, tack vare att volontärer inhandlat det för pengar de fått i gåva och burit det till avdelningen utan ersättning.

Det är en blandekonomi, en hybridverksamhet, och den fungerar alldeles utmärkt. Varje del av det har lösts på det sätt som är mest lämpligt och tack vare det får svårt sjuka barn en chans att överleva och tillfriskna under drägliga förhållanden för de själva, deras syskon och deras föräldrar. Det är sällsamt och det är vackert.

Precis som Arjeplog. Sällsamt, vackert och beroende av stöd från det offentliga, men också helt avhängigt frivilliga ansträngningar från oss som bor här.

Fredrik Westerlund är fri skribent i Arjeplog.

@FredrikW
fredrik.westerlund@gmail.com

Fler artiklar av Fredrik Westerlund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr