Tema

När media köpte kulturförklaringen

Text: Lennart Nordfors

Under några omskakande veckor förändrades svensk medierapportering kring frågor som rör invandring och integration. Plötsligt hängav sig seriösa riksmedier, tillsynes ogenerat, åt uppfattningar om en kollektiv kultur bland ensamkommande flyktingbarn som förklaring till enskilda individers beteende. Lennart Nordfors, fil. dr i statsvetenskap och ledamot av Ohlininstitutets styrelse, ser utvecklingen som ett uttryck för ett förändrat problemformuleringsprivilegium.

En ny åsiktskorridor är på väg att etableras efter sexövergreppen i Köln och vid We Are Stockholm–festivalen.

Så här ser den nya etablerade sanningen ut: Flyktinginvandringen har lett till att tjejer utsätts för sexuella övergrepp vid stora evenemang. Orsaken är kulturella eller etniska skillnader; att de utifrån kommande som grupp har en annan syn på kvinnor och därmed sexualbrott. Att bortse från detta, eller tro något annat, är att »mörka«.

Så hänger all media på. Och när alla säger samma sak måste bilden ju vara sann? Processen är självförstärkande. Fort har det gått: på några dagar etablerades bilden.

Publicistklubbens möte den 25 januari fördes en uppslitande debatt om medias ansvar och synen på konsekvensneutralitet. Så också i kulturdebatten. På Svenska Dagbladets kultursidor framför Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitet, tesen att det »sexuella rovdjursbeteendet« finner sin orsak i Mellanösterns »stamkultur« som sedan ställs mot vår egen »stadskultur«.

Effekterna av stämningsskiftet har inte låtit vänta på sig.

Oroligheter har följt i kölvattnet. Vad Expressen kallade ett »maskerat medborgargarde« har härjat i Stockholms city i jakt på mörkhyade att misshandla. Aktionen, bestående av nynazister och fotbollshuliganer, var av allt att döma organiserad – våldsverkarna sammankallades via Facebook. Dagen efter hölls en manifestation på Norrmalmstorg. En allians mellan nazister och fotbollsklubbarnas »firmor« tycks växa fram i hägnet av den nya åsiktskorridoren.

Det är starkt oroande. Samma konstellation utgör kärnan i English Defence League, en ytterst våldsam extremistgrupp i Storbritannien. Liknande krafter har länge försökt skapa en svensk motsvarighet, hittills utan större framgång. Men nu tycks även svenska nynazister och fotbollshuliganer ha funnit varandra.

De som sprider bilden av kopplingen mellan främmande kulturer och våldtäkter påtar sig ett stort ansvar. För tänk om bilden är osann?

I anslutning till övergreppen i Köln rapporterade Financial Times (13/1) att initiativtagarna kunde vara nordafrikanska ungdomsgäng, som under en tid utfört många rån i staden. Senare har denna spekulation bekräftats. Av 58 arresterade i samband med Kölnhändelserna kom 55 från Algeriet, Marocko eller Tunisien. Endast 3 från de länder som genererar dagens flyktingströmmar, som Syrien eller Irak. Samma sak i Stockholm? Dagens Nyheter redovisar polisrapporter där det talas om 50 personer som återkommande besökte festivalen och som gjorde sig skyldiga till sexuellt ofredande och misshandel. En begränsad grupp.

Regionpolischefen kommenterar: det finns flera hundra »ensamkommande flyktingbarn« i Stockholm city och som är »redan förhärdade« när de kommer hit. De står för en »rätt stor del« av brottsligheten i stadskärnan.

Dagens Nyheter avstår från att söka fördjupning i intervjun. Men tankarna går till de som i annan rapportering kallats »de marockanska gatubarnen« – det nya fenomenet med ensamkommande gatubarn som tar sig till Sverige, många från Nord­afrika. Vi ser dem hänga i centrala Stockholm och i andra städer. Samma kategori som de arresterade
i Köln, således.

Dessa barn kan söka asyl för att komma in i landet. Sen avviker de från all fortsatt kontakt med myndigheterna – även med de sociala. Att de inte har asylskäl är uppenbart, och regeringen brottas med problemet att Marocko vägrat ta tillbaka dem.

Förväntningarna om att Sverige ska erkänna Västra Sahara rapporteras vara en försvårande faktor. Sedan vi avstått från erkännande har samtalen med Marocko, som nu förklarat sig beredda att medverka, snabbt kommit igång.

I en kommentar i maj 2015 säger Migrationsverket att de aldrig tidigare stött på en liknande grupp. Vi talar alltså om något väsensskilt från alla andra ensamkommande minderåriga asyl­sökare.

I Dagens Nyheter, under rubriken »Kraftig ökning av brott bland gatubarn« (17/9 2015), säger Patrik Ungsäter vid gränspolisen i Stockholm att »fenomenet inte har något att göra med den aktuella flyktingkrisen. Det är oerhört viktigt att inte stigmatisera alla ensamkommande barn, utan här handlar det om en särskild grupp med särskilda problem«.

Ungsäters varning har klingat ohörd. Media har i sin rapportering om övergreppen i Kungsträdgården, talat om »ensamkommande flyktingbarn« i största allmänhet och ofta kopplat i sin analys till asylpolitiken och den allmänna migrationspolitiska debatten.

Vad kan vi lära? Den viktigaste lärdomen av vinterns händelser är hur problemformuleringsprivilegiet förflyttats i svensk offentlighet.

Allt talar för att det vi sett prov på är slarvig journalistik som snabbt, närmast panikslaget,  låtit fördämningarna rämna.

I sin hast att motbevisa beskyllningar om att »mörka« har media, med Dagens Nyheter i spetsen, legitimerat en generaliserande vi och dom-uppfattning. Idén att det finns mer och mindre våldtäktsbenägna etniciteter, som länge var ett randfenomen i integrationsdebatten, börjar accepteras okritiskt runtom.

Det är en enkel bild. Det är därför den så snabbt kan vinna spridning. Problemet är inte konstaterandet att kvinnosynen varierar mellan olika delar av världen. Det vet vi alla. Felet är när man drar ett rakt streck från denna observation till övergreppen och våldtäkterna i Köln och Kungsträdgården.

Bristen är alltså inte att tidningarna skriver för mycket., utan att journalisterna inte gräver tillräckligt djupt när skeendena skildras och ­analyseras. Media har stannat vid kultur­förklaringen och avstått från att utsätta den för kritisk granskning. Den har brustit i sitt ansvar
i just den fråga där vi  har störst behov av upplysta samtal.

Lennart Nordfors är liberal skribent och ledamot av Liberal Debatts styrelse. Nordfors är fil. dr i statsvetenskap och även ledamot av Ohlin­institutets styrelse.

lennart.nordfors@ohlininstituet.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

Kommentering är avstängd.