Krönika

»Mer diskussion, mindre uteslutning«

Text: Agnes Karnatz

Agness Karnatz byline

När vi argumenterar mot någon försöker vi övertyga åhörarna om att vi har rätt och att motståndaren har fel. Att vår egen lösning är den bästa och därför bör användas. Det är det rätta sättet att argumentera på, enligt författaren och den politiska teoretikern Chantal Mouffe. Och det kan ju verka självklart. Men i dag hamnar många ändå i en situation då de, i stället för att övertyga de som lyssnar om vem som har rätt och fel, gör allt för att visa att de själva är goda och att motståndarna är onda. Beskyllningar baserade på känslor och ­misstankar snarare än fakta används, vilket leder debatt­jargongen åt helt fel håll. Ty det är alltid svårare att få upprättelse efter att ha blivit ondförklarad, än att motbevisa ett påstått fel.

År 2005 förklarade Chantal Mouffe i boken Om det politiska (On the Political) att vi lever i det postpolitiska samhället. Ett samhälle som blev kvar efter att det breda politiska slagfältet, där meningsskiljaktigheter hanterades med debatt och argumentation, gick förlorat. Nu har vi i stället ett smalt etablissemang som bara håller med varandra och som stänger ute den som vågar påstå något alltför radikalt. I dag handlar det politiska om ont och gott, inte om rätt och fel. De extrema görs till fiender och stängs ute, och med dem följer också en stor del av väljarna. En elakartad antagonism skapas då utanför etablissemanget, menar Mouffe. Antagonismen tar sig uttryck i form av ilska, frustration och fanatism.

Vi känner igen beskrivningen. Mouffes förutsägelse från 2005 stämmer alltför väl in på dagens politiska klimat, i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Vi ser det i fenomen som December­överenskommelsen och »åsiktskorridoren«. Detta är inte alls en utveckling i rätt riktning, menar Mouffe. Hennes lösning på problemet är att återpolitisera samhället och göra fiender till motståndare igen. Antagonismen måste bli något Mouffe kallar agonism, vilket innebär att skillnader i politiska åsikter ska vara många och att dessa ska mötas i debatter på det politiska slagfältet.

Mouffe har många goda poänger. Hennes idealbild innebär en hög toleransnivå gentemot politiska åsikter, till höger såväl som till vänster. Mer diskussion och mindre uteslutning – rent spontant låter ju detta fullt rimligt. Men här lyser även Mouffes postmarxistiska tankegångar igenom. Den endimensionella höger-vänster-skalan består och alla politiska åsikter måste rätta in sig någonstans i det smala ledet. De som inte finner en lämplig plats kan inte heller räkna med att få sina åsikter klassade som legitima. Detta drabbar förespråkare av särintressen såsom enfrågepartier, företag och privatpersoner. Beslut och inflytande lämnas åt de som har en tydlig politisk tillhörighet. Men utan ropen från det apolitiska riskerar de att hamna allt längre bort från verkligheten, och då enbart ha sina samhällsideal att tillgå i den agonistiska debatten. Just därför bör det politiska inkludera fler dimensioner, så att även det apolitiska kan delta.

Vad som här bör understrykas är skillnaden mellan att ha en politisk tillhörighet och att uttrycka en åsikt – politisk eller ej. Chantal Mouffe vill inkludera alla som kan placeras in på den politiska skalan. Men även om detta skulle gynna fler än vad dagens klimat gör, lämnas ändå en stor del ute. Även de som inte anser sig tillhöra en ideologi eller ett parti bör ha något att säga till om, utan att behöva bli ofrivilligt placerade i ett politiskt fack. Om så vore fallet skulle fler våga tycka annorlunda än de personer man annars håller med, och fler företag skulle kunna följa sina vinst­intressen utan att deras strävan blir politiserad och fiendeförklarad. Detta betyder inte att den som inte håller med de kontroversiella åsikterna, eller tycker att vinstintresset är fel, ska vara tyst och låta det passera. Det går att argumentera mot allt detta. Men då måste man också acceptera att det som är utanför politiken ska få stanna just där.

Mouffes problemformulering beträffande det politiska debattklimatet är träffande. Att införa agonism för att motverka detta, och åter göra fiender till motståndare, är också en god idé. Men i det politiska ska också den som inte hör hemma där få finnas. Den som vill göra ett gästspel på politikens spelplan, och framföra en åsikt utan politisk förankring, ska också få göra det. Detsamma ska gälla i den apolitiska sfärens diskussioner.
Det onda och det goda, däremot, kan vi lämna helt utanför debatten. Där är det alltid bättre att ha rätt mot den felaktige, än att besegra ondskan för det godas skull.

Agnes Karnatz är ordförande för Fria Moderata Student­föreningen i Göteborg och läser kulturvetarprogrammet på Göteborgs universitet.
agn.kar.ak@gmail.com

Fler artiklar av Agnes Karnatz

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr