Tema

Liberala misstag och svek vi minns

Text: Anders Johnson

Karl Staaff, Nils Edén och Bertil Ohlin var alla stora liberala politiker, vars avtryck märks i Sverige än i våra dagar. Men de var också människor, vilka ju tenderar att fela. Skriftställaren Anders Johnson berättar här om 1900-talets mest graverande liberala misstag.

Vi kan i dessa dagar fira 250-årsjubileet av det liberala reformarbetet i Sverige. De första stora politiska besluten i liberal riktning fattades nämligen under 1765/66 års riksdag, bland annat avskaffandet av det bottniska handelstvånget, fiskets avreglerande, avskaffandet av stödet till manufakturerna, mildrandet av tvånget mot legohjonen, riksdagsarbetets reformering till de ofrälse ståndens fördel och – framför allt – införandet av världens mest liberala tryck­frihetslagstiftning med offentlighetsprincipen som bärande idé. Bakom dessa reformer stod framförallt den österbottniske prästen
Anders Chydenius, kallad »den svenska liberalismens fader«.

Jag har skrivit en del om den stolta liberala traditionen i Sverige. Därför kan det vara mig tillåtet att även belysa några stora misstag och svek som framträdande liberaler har gjort sig skyldiga till genom åren. Även solen har, som bekant, sina fläckar.

Naturligtvis finns massor av huvudlösa eller olämpliga åtgärder och beslut som olika liberaler har stått bakom. Alla politiska rörelser har galenpannor och stolpskott i sin medlemskår. Och dessutom har ju vem som helst rätt att kalla sig liberal. Därför begränsas granskningen här till beslut som har fattats av liberala partier eller åtgärder som har vidtagits av ledande före­trädare, som partiledare och statsråd, under 1900-talet. Innan dess fanns inte något egentligt partiväsende i Sverige och det historiska domslutet över de senaste årens politiska insatser bör överlåtas till framtida bedömare.

Karl Staaff var den förste store liberale parti­ledaren, statsminister 1905–1906 och 1911–1914. Jag har i en tidigare artikel i Liberal Debatt (5/2015) beskrivit hur han misslyckades i rösträttsfrågan, bland annat på grund av dålig kontakt med det egna fotfolket och en oförmåga eller ovilja att söka parlamentariska kompromisser.

Fridtjuv Berg, som var ecklesiastikminister i Staaffs regeringar, medverkade till flera viktiga skolreformer, bland annat en reglering av folkskollärarnas lönefråga och en förstärkt rättslig ställning för småskollärarna. En folkskoleöverstyrelse inrättades, folkskollärarutbildningen reformerades och beslut fattades om en förstärkning av folkskoleinspektionen. Men i ett avseende svek han de liberala idealen. Inte minst de liberala kvinnorna blev mycket besvikna när han 1906 drev igenom att manliga lärare skulle ha högre lön än sina kvinnliga kolleger. Sedan 1859 var det fastslaget att de skulle ha samma lön.

Nästa stora liberala partiledare Nils  Edén var, till skillnad från Staaff, en lysande parlamentarisk aktör som under sin statsministertid 1917–1920 lyckades genomdriva en rad reformer, framför allt allmän rösträtt. Han hade dock ännu större problem än Staaff då det gällde ­kontakterna med folkrörelseliberalerna, vilket aktivt bidrog till att partiet sprack 1923.

Den stora politiska plumpen i det Edénska protokollet är hans agerande inför folkomröstningen om ett alkoholförbud 1922. I folkomröstningen avvisades rusdrycksförbudet med 51 procent mot 49. En majoritet av kvinnorna röstade för förbudet. Att de manliga och kvinnliga rösterna särredovisades berodde på att riksdagsmajoriteten, med Edén som pådrivande, hävdade att ett förbud bara kunde införas om det stöddes av en betryggande majoritet bland »de direkt berörda«, alltså männen.

Den frisinnade partiledaren C. G. Ekman var en formidabel vågmästare som kunde utnyttja sin mittenposition för att driva igenom reformer med stöd omväxlande från höger och vänster. För eftervärlden har Ekmans minne fläckats av att han förnekade sin egen namnteckning på en check från Ivar Kreuger. Att Ekman för de frisinnades räkning tog emot bidrag av Kreuger var i och för sig i enlighet med den tidens praxis. Men förnekandet av namnteckningen – och Ekmans försök att därefter klänga sig kvar i rikspolitiken – var omdömeslöst.

Under Ekmans regeringstid genomfördes också en politiskt olycklig reform. Godsherren och riksdagsledamoten Bo von Stockenström från Södermanland var jordbruksminister. Han var själv aktiv i jordbrukskooperationen och lyckades med stöd av Högern och Bonde­förbundet genomdriva att de mjölkbönder, »pytsåkarna«, som levererade till andra mejerier än lantbrukskooperationens tvingades betala en straffavgift till kooperationen. Denna, inte särskilt ärofulla, insats blev genombrottet för korporativismen i svensk politik.

I dag anser de flesta liberaler att arbets­löshetsförsäkringen ska ingå i de obligatoriska socialförsäkringarna, inte vara frivilliga och administreras av facken. Socialdemokraterna är av motsatt uppfattning. Sverige valde frivillig­linjen på grund av det frisinnade partiet under Felix Hamrins korta partiledartid. När social­demokrater och frisinnade drev igenom en a-kassereform 1934 segrade de frisinnades frivillig­linje. Socialdemokraterna och LO ville ha ett obligatorium.

De politiskt mest brännande frågorna som regering och riksdag kom att hantera under beredskapsåren handlade om eftergifterna till Tyskland och inskränkningarna i de demokratiska friheterna. De som var mest benägna att inskränka demokratin var Bondeförbundet och Högern. Samlingsregeringens två folkpartister, partiledaren Gustaf Andersson i Rasjön och Thorwald Bergquist höll emot de mest långt­gående kraven men accepterade, för att regeringen skulle kunna hålla samman, vissa begränsningar i de politiska fri- och rättigheterna. En majoritet av FP-ledamöterna röstade dock mot en fullmaktslag som gav möjlighet till censur av utrikespolitiska skäl och censur vid krigsfara. En tredjedel av gruppen röstade mot tillståndet att transportera tysk trupp genom Sverige 1941.

Bertil Ohlin var ännu en i raden av liberala partiledare som inte förstod sig på vanligt folk. Han var väl medveten om detta och ville under sina första partiledarår därför alltid att någon av hans två närmast förtrogna, riksdagsledamöterna John Bergvall i Stockholm eller Elon Andersson i Bollnäs, skulle vara med vid Ohlins viktigare framträdanden.

Ohlins stora politiska misslyckande var ATP-striden i slutet på 1950-talet. Folkpartiets linje var sakligt starkare än Socialdemokraternas ATP-system, vilket inte minst framgick av 1990-talets pensionsreform då ATP ersattes med ett system som mer liknade FP-linjen från 1950-talet.  I sak stod dock Folkpartiet närmare Socialdemokraterna än Högern och Bondeförbundet/Centerpartiet som inte ville ha en obligatorisk tjänstepension. Men Ohlin ville använda pensionsfrågan för att spräcka regeringskoalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet och därigenom åstadkomma en borgerlig regering. Folkpartiet kompromissade därför högerut och ändrade dessutom sitt förslag mellan folkomröstningen och det slutliga riksdagsavgörandet, vilket skapade oklarhet om vad partiet stod för. Resultatet blev att Socialdemokraterna fick igenom ATP, att S-regeringen satt kvar och att Folkpartiet gjorde mycket stora väljarförluster.

Kanske var det nederlaget i ATP-frågan som gjorde att Ohlin under 1960-talet blev allt mer övertaktiserande. Detta märks inte minst i partiprogrammet från 1962 där nästan varje kontroversiell fråga är försedd med garderingar åt olika håll. Det Ohlinska taktiserandet stoppade också en viktig liberal reform. Den social­demokratiska regeringen lade fram en proposition 1967 som föreslog att hyresregleringen skulle avskaffas. Men Ohlin anklagade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig därför att den inte föreslog att en del av fastighetsägarnas vinstökning skulle dras in till staten. Detta ledde till att regeringen drog tillbaka propositionen.

Sven Wedén var familjeföretagare och starkt engagerad i frågor kring företagsdemokrati och vinstandelssystem för de anställda. Under hans partiledartid i slutet av 1960-talet fanns också flera framträdande riksdagsledamöter i Folk­partiet med tunga fackliga meriter. Folkpartiet lade fram flera förslag inom detta område och fick – i mittensamverkans namn – med sig Centern på flera av förslagen.

Detta gjorde den nye S-ledaren Olof Palme skräckslagen. Han ville nu att Socialdemokraterna skulle utarbeta förslag om »ekonomisk demokrati«. LO var inledningsvis tveksamt eftersom organisationen slog vakt om den svenska modellen där det var arbetsmarknadens parter som genom avtal och praxis utformade spelreglerna på arbetsmarknaden.

Även om man kan känna sympati för Folkpartiets företagsdemokratiska strävanden på 1960-talet, så är det i efterhand uppenbart att processen gick över styr under 1970-talet. En del reformer var bra, till exempel att fackliga organisationer fick rätt att utse representanter i företagsstyrelserna. Detta har i de fackliga leden ­skapat ett ökat ansvarstagande och en ökad ­förstålse för behovet av besvärliga omställningar i vissa situationer. Men i andra avseenden, framförallt då det gäller reglerna om anställningstrygghet, ersattes ett väl fungerande förhandlingssystem med en stelare lagstiftning. Folkpartiet drev i Hagauppgörelsen 1974 igenom att en utredning om vinstandelssystem skulle tillsättas. Detta utvecklades sedan till den famösa löntagarfondsutredningen.

Hela skulden för utvecklingen inom arbetsrätten och fondfrågan kan inte läggas på Folkpartiet. 1970-talets starka vänstervåg gav frågan en dynamik som inte hade kunnat förutses. Men Folkpartiets agerande under 1970-talet lämnade mycket i övrigt att önska. Den generation folkpartister med stora erfarenheter av företagande och fackligt arbete hade nu ersatts av halmhattsgenerationen som knappast hade satt sin fot på en vanlig arbetsplats. Även Folkpartiet drogs med i vänstervågen, mycket på grund av att partisekreteraren Carl Tham gavs stort utrymme, inte minst i löntagarfondsfrågan. Det var han som gjorde att Folkpartiet under en tid släppte kravet på individuella andelar i det egna företagets vinster till förmån för mer kollektiva fondlösningar – ett lågvattenmärke i den svenska liberalismens historia.

Anders Johnson är skriftställare och återkommande medarbetare i Liberal Debatt.

anders@skriftstallet.se

Fler artiklar av Anders Johnson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr