Tema

»Kultur« är inte liberalismens fiende

Text: Clara Sandelind

Idén att människan kan slå sig helt fri från kulturell påverkan är en illusion, och skapar en skev bild av förutsättningarna för autonomi. Det skriver Clara Sandelind, fil. dr i statsvetenskap, som tycker att liberaler borde ha en mer avslappnad inställning till begreppet kultur.

En av de största stötestenarna i den långvariga filosofiska debatten mellan liberaler och kommunitarister är huruvida vi ska se på människan som moraliskt autonom eller som konstituerad av sin omgivning. Medan liberaler menar att moraliska principer kan existera universellt, menar kommunitaristerna att det enbart är genom relationer, kultur och politisk gemenskap som moral kan uppstå. Kommunitarism är en djupt problematisk hållning för liberaler, eftersom den undergräver människans förmåga att fritt skapa sig ett eget liv enligt förnuftigt självvalda värderingar. Dessutom framställs en relativistisk moral, utan en gemensam moralisk måttstock mellan olika kulturer och politiska gemenskaper.

För kommunitarismen måste kulturen och gemenskapen skyddas för att värna individens förmåga att skapa sig en identitet och moraliska värderingar. För liberalen är det individen som måste skyddas mot kulturen och gemenskapens tvingande normer och identiteter. Därför har liberaler alltid svårt för begreppet kultur, vilket också blir tydligt i Sverige som världens kanske mest individualistiska samhälle. Den liberala obekvämheten med begreppet kan förklara den typiskt svenska inställningen till kultur som manat till intensiv debatt sedan övergreppen
i Köln. När Mona Sahlin slog fast att svenskar inte har någon kultur (Euroturk, 2010) reproducerade hon bilden av den primitive invandraren, bunden av sitt kulturella arv, jämfört med den rationella svensken, fri att skapa sig själv. De har kultur, vi har förnuft och moral.

Även om kultur numera sällan ses som oföränderlig eller deterministisk så skapas ur detta nervösa förhållande till kultur bilden av att den som bär på ett kulturarv per automatik är mindre autonom. Kanske var det därför vänsterpartisten Måns Vestin kunde skriva att hans kulturarv vann över hans ideologi när han tog en tjej på rumpan (Aftonbladet 15/1). Som om vår kultur och vår fria vilja ständigt befann sig i kamp, och att det är fritt fram för kulturarvet att löpa amok på ­kvinnors kroppar när den fria viljan brutits ner tillräckligt av alkohol.

En bättre väg att vandra för liberaler och individualister är att anta ett mer avspänt förhållande till kultur. Kommunitarister har fel när de menar att vi konstitueras av vår kultur, som om all värderingsmässig förändring måste ske inom ramarna för just vår gemenskap. Men liberaler har också fel när de framställer människan som helt oberoende sin kultur; när de menar att våra moraliska värderingar formuleras från vad filosofen Thomas Nagel beskrivit som »vyn från ingenstans«.

När kultur inte betraktas som något primitivt, utan som en naturlig del av vår sociala sammansättning, försvinner också problematiken i att försöka förklara vissa händelser med kultur. Att vår moral formas av vår kulturella och politiska gemenskap är ett sociologiskt faktum och inget liberaler behöver skämmas över. Så när moralen skiljer sig åt människor emellan är skillnader i kultur viktigt att undersöka, liksom klass och kön kan vara viktiga faktorer.

Vi måste dock vara lika villiga att rannsaka vår egen kultur som invandrares. Mindre patriarkala kulturer är ändock patriarkala kulturer. Att förklara sexistiska eller rasistiska brott begångna av svenskar som oberoende av vår kultur har blivit vanligt i en viss liberal kamp mot strukturella förklaringsfaktorer. Samma personer som avfärdat begrepp som strukturell rasism, som Göteborgs-Postens (12/3 2015) och Svenska Dagbladets (29/10 2015) ledarsidor, pekar nu ivrigt mot den kulturella faktorn för att förklara övergreppen i Köln. Strukturer bör dock ses just så som kultur förstås; som ett normsystem som påverkar oss alla mer eller mindre. Rasistiska brott i Sverige sker lika lite i ett moraliskt vakuum som övergreppen i Köln är befriade från kulturella förklaringsfaktorer. Det motsatta gäller också. Det finns brottslingar som går emot svenska värderingar liksom det finns invandrade brottslingar som går emot sitt kulturarvs värderingar. I vissa fall är kultur och strukturell rasism en liten delförklaring till beteenden, i vissa fall är de inte det.

Samma nervositet och dubbelstandard uppvisar vissa liberaler i diskussioner kring religiösa friskolor. Barn ska helst ges en neutral uppväxt så att de fritt kan välja sin religion och kultur. ­Problemet är att kultur får värde just genom en persons uppväxt: genom inlärning av traditioner och ritualer som formar ens identitet. Detta värde förloras om kultur blir något man i ­stället väljer från en likgiltig utgångspunkt. Detta innebär inte att kulturer och religioner gör oss ofria eller är tvingande. Så länge vi inte talar om indoktrinering kan kulturella traditioner revideras eller förkastas. Det är också naturligtvis en chimär att majoritetskulturen är neutral. Icke-religiösa friskolor präglas av svensk-kristen kultur och lär följaktligen ut dessa traditioner och ritualer. Detta skapar också en kulturell identitet som påverkar beteende.

Men om liberaler kastat ut barnet med ­barnvattnet i sin kamp mot kommunitaristerna, har de senare tillskrivit alltför mycket till kultur. Män (och kvinnor) har använt kultur som ett ­försök att undslippa straff när de begått brott som till exempel hedersmord – så kallat kulturellt försvar. Ett sådant försvar förutsätter att ­kulturer lätt kan identifieras som enskilda ­enheter som kan förutsäga vissa handlingar. ­Kultur tillskrivs på detta sätt en överdriven homogenitet. För råder det till exempel delade meningar om ­kvinnors roll i samhället inom en kultur kan inte den kulturen framställas som en tydligt ­kausal ­mekanism till ett visst beteende. Kulturellt ­försvar tvingar oss därför att ge en falsk, förenklad och stereotyp bild av kultur som i sig spär på bilden av individen som kulturellt determinerad. Så länge inte alla män från en viss kultur tafsar och våldtar kan kultur (och kön) omöjligtvis­ varken ursäkta eller helt förklara sådant beteende.

Liberaler kommer aldrig att som kommunitaristerna sätta kulturen före individen. Men liberaler bör se på kultur lite mer avslappnat, som en av en mängd sociala faktorer som påverkar hur vi beter oss. Framför allt är kultur inte något vi måste slå oss fria ifrån. Det är inte progression utan illusion att autonomi enbart är möjligt i ett kulturellt tomrum. Däremot är olika kulturer ­frihetsfrämjande i betydligt olika grad.

Clara Sandelind är fil. dr i statsvetenskap och universitetslektor vid University of Huddersfield.
C.N.Sandelind@hud.ac.uk
@clarasandelind

Fler artiklar av Clara Sandelind

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr