Tema

Dig äger ingen

Text: Karin Zelano

I alla tider har det funnits enskilda som utnyttjar människor i nöd. Här måste samhället kollektivt förbjuda de värsta övergreppen. LD:s Karin Zelano, doktorand i statsvetenskap, menar att det är tid att anpassa lagstiftningen för att förhindra en modern form av slaveri.

Göteborgs Tingsrätt dömde nyligen flera personer för människohandel, närmare bestämt för att ha tvingat funktionshindrade att tigga under vidriga omständigheter. Offren placerades ut på olika platser i Göteborg för att tigga från tidig morgon till sen kväll utan paus för toalettbesök eller mat, utrustade med mobiltelefoner det endast gick att ringa till, inte från.

Oavsett hur det nu går i det specifika fallet, aktualiserar det en allvarlig brist i nuvarande lagstiftning: Att det i fall där människor utnyttjats för andra än sexuella ändamål, inte finns någon straffbestämmelse liknande koppleri att falla tillbaka på. I praktiken innebär det att svensk lag saknar förmågan att straffa personer som tvingar människor att bland annat tigga.

Människohandel är ett brott i Sverige sedan 2002, och omfattar sedan 2004 människohandel för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan ­verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte. År 2010 antogs en ny paragraf som tog bort kravet på att människohandlaren ska ha haft kontroll över offret (det så kallade kontrollrekvisitet). Trots förändringarna är det få som dömts för människohandel i Sverige. Detta är inte nödvändigtvis ett problem i sig, det är inget självändamål att fler döms skyldiga till just människohandel. Däremot är det ett självändamål att skydda svaga och utsatta personer från att utnyttjas, även om de speciella kriterierna för människohandel inte uppfylls. I dag förmår lagen bara göra det i fall där offret utnyttjats för sexuella ändamål, genom straffbestämmelserna för koppleri.

Koppleri definieras i brottsbalken som att främja eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.  I situationer när människohandelsbegreppet inte kan tillämpas, kan koppleribestämmelsen ändå straffa oacceptabelt utnyttjande. Till exempel, om en kvinna har sålts hänsynslöst och inte fått behålla några pengar, men som visste när hon åkte hemifrån att hon skulle få jobba som prostituerad, kan organisatören bakom åtalas för koppleri.

Och det görs också. Flertalet av polisens utredningar av misstänkt människohandel resulterar i domar om just koppleri/grovt koppleri. Under perioden 2010-2014 har 4 av 21 personer som åtalats för människohandel dömts för människohandel medan gärningen i de andra fallen har rubricerats som koppleri eller grovt koppleri eller så har åtalet ogillats.

Problemet är att denna möjlighet är begränsad till utnyttjande för just sexuella ändamål. När det gäller fall där personer tvingats till andra saker, som exempelvis att tigga, finns ingen liknande straffbestämmelse att falla tillbaka på. Det behöver vi ändra på. Det behövs helt enkelt en bestämmelse som täcker situationer där personer utnyttjats hänsynslöst för att tigga, arbeta eller begå brott, men som inte är att bedöma som människohandel.

Lagen är till för att följas. Men det krävs mer för att kalla sig ett rättssamhälle. Det krävs också att ständigt anpassa lagstiftningen till verkligheten. Och i dag är verkligheten sådan att människor riskerar att utnyttjas i fler syften än sexuella. I en värld och inte minst ett EU med en ständigt ökande rörlighet, ökar också riskerna för att ekonomiskt och socialt utsatta grupper kommer i kläm.  I en rapport från 2013 konstaterar Eurostat att 39 procent av alla offer för människohandel utnyttjades för andra ändamål än sexuella, såsom tvångsarbete, att förmås delta i kriminella aktiviteter, eller handel med organ. Majoriteten kommer från fattiga EU-länder och över hälften är kvinnor och barn.

Att fortsätta som förut är att vända ryggen mot de människor som har utnyttjats och riskerar att utnyttjas i framtiden, och att ge grönt ljus till de som utan betänkligheter vill tjäna pengar på andras utsatthet. En bestämmelse som motsvarar koppleribestämmelsen skulle ge offer det skydd som konstigt nog saknas i dag.

Karin Zelano är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av Liberal Debatts redaktion. Zelano har tidigare skrivit om ämnet på Göteborgs-Postens debattsida.

karin.zelano@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr