Recension

Det våras för Underwood

Text: Csaba Bene Perlenberg

cwukypqxaaazfdr

Knack, knack.

Som ett vårtecken körde Netflix under fredagen ut den nya säsongen av det politiska dramat ”House of Cards”, på senare år själva essensen av ”guilty pleasure” för alla självutnämnda politiknördar. Den fjärde säsongen på den fjärde dagen i mars. Med några veckors eftersläp är handlingen i det första avsnittet en spegel av de just nu pågående primärvalen i den amerikanska presidentvalskampanjen. 

President Francis J. Underwood (Kevin Spacey), som utmanats av sitt eget parti, har förvisso lyckats vinna caucuset i Iowa men förlorar innan avsnittets slut i New Hampshire. Den stora politiska faran är inte förra säsongs Heather Dunbar utan den republikanske nykomlingen Will Conway, som är det allra hetaste. Och jo, visst är det Joel Kinnaman i rollen som retar upp Underwood. 

Den förra säsongens stora trauma når i första avsnittet full algblomning då paret Underwoods äktenskapliga kris, troligtvis det närmsta krisen i det verkliga paret Clintons äktenskap som följde Bills otrohetsskandal, kommer nå offentlighetens ljus. Kylan motsvaras endast av vredens höga fahrenheit. 

Låt oss vara ärliga: den tredje säsongen var fruktansvärt ojämn och bitvis direkt tråkig. På många sätt och vis fullföljdes löftet om Underwoods makthunger då han nådde sitt mål i slutet av seriens andra säsong. Precis som ”Homeland” skulle ha avslutats efter första säsongen om än med ett annat slut där Brody skulle ha genomfört sin plan, torde ”House of Cards” ha avslutats i samma stund som Frank Underwood slog knogarna i bordet i Ovala Rummet. Att följa Underwoods ränksmideri och intrigerande, hans gastkramande och självklara väg till makten, var tusen gånger mer underhållande än att se honom försöka behålla den. När man väl når toppen finns det liksom inget kvar att hämta. Tanken på ett Underwoodskt presidentskap var alltid betydligt mer kittlande än själva faktumet. 

Därför tillhörde föregående säsong birollskaraktärerna. Underwoods strävan uppåt ersattes av Doug Stampers personliga utmaningar mot att återvända till maktens centrum och bevisa att han fortfarande kunde fylla en funktion och äga ett värde; Putin-kopian i Lars Mikkelsens ryske president Viktor Petrov; och så Robin Wrights allt mer introverta uppvaknande i sin rollkaraktär Claires desillusionerande uppbrott från sin make. 

Slutscenen i föregående säsong blev något av ett antiklimax – och även om slutet inte hämtade hem hela den säsongens sävlighet, så påminde den oss om att Frank visst då hade någonting kvar att förlora: det som vi tillsammans med honom insåg att han hade tagit för givet. Själva källan till hans makt. Hans äktenskap. Hans andra halva. För som Frank själv konstaterade i det allra första avsnittet: ”I love that woman more than sharks love blood.” 

Därmed besvarar också det första avsnittet av den nya säsongen vem som kan vara farligare än Franks politiska utmanare, gamla homosexuella älskare från kadettskolan, vittnen till begångna mord eller en Machiavellisk rysk president sammantaget. Just det. Svärmor. Ellen Burstyn gör en rollprestation värdig Anne Bancroft, i en sann åldrad, klassisk Southern Belle.

Om den tredje säsongen handlade om hur Frank och Claire gled ifrån varandra, kommer den fjärde säsongen onekligen att handla om huruvida de kommer hitta tillbaka till varandra. 

Knack, knack.

Csaba Bene Perlenberg är ledarkrönikör i GT och Kvällsposten i Malmö samt ledamot av Liberal Debatts redaktion. Han långfilmsdebuterar under 2016 med ”Bitch”.

Fler artiklar av Csaba Bene Perlenberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr