Rapport

Sista helgen med Folkpartiet

Text: Csaba Bene Perlenberg

Känslan infinner sig nästan omedelbart. Det är någonting som inte stämmer. Under de kommande tre dagarna kommer jag att fortsätta grunna på vad det är med Folkpartiets landsmöte som känns off.

Jan Björklund håller sitt inledningsanförande på fredagen. En kort stund senare skriver jag en snabb betraktelse för Liberal Debatts hemsida med rubriken »En Björklund på autopilot«. Texten inleds med:

»Terrorism, check. Människo­värde, absolut. Migrationspolitik, jawohl. Jobbpolitik, okej då. Bostadspolitik, viktigt. Skattereform, viktigast. Socialliberalism, javisst. Miljöpolitik, jajadå. Äldrepolitik, gärna. Valfrihet, självfallet. Utbildningspolitik, på nåder. Förnyelse, jajamänsan

Resten av texten är inte vidare snäll. Jag spenderar eftermiddagen med att grunna på om texten inte var för hård mot Björklund. Var jag elakare än nödvändigt eftersom jag fick stiga upp redan 04:00 samma morgon för att hinna med flyget till Stockholm och i tid till landsmötets öppnande? Lät jag min sömnbrist gå ut över en politiker och partiledare som faktiskt lyckats med något remarkabelt: Mannen har ju faktiskt överlevt sig själv. Det är en bedrift som är få förunnad. Jag arkiverar mina fundereringar under kategorin: »Läs igen om ett år. Återkom då.«

Och ändå: nog verkade han lite trött, Majoren? Skägget. Är detta verkligen partiledaren som ska tagga igång inte bara väljarna, utan sitt eget parti, i valet 2018?

Folkpartiet hamnar under helgen i medieskugga. Den enda partinyheten som förmedlas med förkrossande effektivitet redan på fredagsmorgonen, och som sedan fortsätter att utgöra en våt filt över hela landsmötet, är att någon på Utrikes­departementet läckt att Erik Ullenhag nu söker ambassadstjänster och är på väg att lämna partiet. Knappast det budskap om framtidshopp som partiet önskat.

I stället domineras mediebilden av det förändrade och förhöjda säkerhetsläget och jakten på en terrorist i Boliden i Västerbotten som snabbt visar sig inte vara en terrorist. Folkpartiets stora förvandlingsnummer, när man ska ta sats mot framtiden, får inte alls den press som partiet hoppats på. Som partiet behövt. Det kan ha att göra med att det knappt finns några journalister på plats. Aftonbladets eminenta Lena Mellin är där på fredagen. Expressens KG Bergström och Sveriges Radios Thomas Ramberg är där stora delar av helgen. Men ingen ledarskribent från de stora tidningarna. Opinionsjournalistiken representeras av landsortspressen: Caroline Dahlman på Kristianstadsbladet, Mikael Bengtsson från Norran, Lars Ströman vid Nerikes Allehanda samt redaktionen vid Liberala Nyhetsbyrån och så Liberal Debatt. Och då är vi ändå innanför tullarna i Stockholm. Aldrig tidigare har det väl varit så lätt för den stockholmska »medieliten« att gå på en partikongress än i riksdagen?

Förnyelsen (namnbytet) till trots, så är det varken tillräckligt krisigt eller tillräckligt spännande för pressen eller ledarskribenterna att ta sig hit. Det bara… Är. Folkpartiet hade behövt en bra kris, tänker jag om och om igen. Eller ens en medvetenhet om att partiet krisar.

Till och med platsen för landsmötet, riksdagen, är »off«. Att samlas i maktens korridorer är knappast en signal om att självbilden behöver korrigeras. Det partiet hade behövt är att träffas i en idrottshall i utkanten av Simrishamn: billigt, eländigt och svettigt. Så långt från storslagna stenstatyer och ekande trappor som vore möjligt. Partiet hade behövt ett »wake-up call«. Ett parti som trott sig ha klarat sig undan med att ha ett »förnyelseår« med ett par arbetsgrupper som druckit kaffe och kommit fram till självklarheter som man borde ha kommit fram till för länge sedan.

Samma känsla av vardagslunk snappar jag upp från de folkpartister som jag stöter på och samtalar med under landsmötet. Jag ställer ungefär samma frågor till dem alla: »Kommer Björklund att sitta kvar 2018«? Troligtvis inte. »Har förnyelseprocessen gått för snabbt?« Ohja. »Kommer partiet klara riksdagsspärren 2018?« Förhoppningsvis. »Hur har Björklund lyckats sitta kvar vid makten?« Vem ska vi annars välja?

Ett framtidsnamn inom partiet säger rakt ut att hen är trött på folkpartister som inte riktigt verkar fatta att det knappast är klädsamt att fortfarande bete sig som att man har mest rätt i hela världen, när bara fem procent av valmanskåren håller med. »Vi har kanske rätt, men vi gör jävligt fel.«

Jag frågar framtidsnamnet om den där tankegången går att utveckla.

»Folkpartiet vill alltid vara bäst, och alltid ha rätt. Det senaste året har vi övertygat oss om att vi har rätt för att vi insett att vi haft fel, att vi inte räckt till. Då kastade vi oss in i ett projekt där vi i stället skulle bli bäst på att ha rätt på ett nytt sätt. Vi vill till och med vara bäst på att förnya oss. Men titta på Moderaterna. DET var en förnyelseprocess. Det här är bara…«

Rösten försvinner, mattas av. Jag försöker fylla på:

»Kosmetiskt?«

»På marginalen.«

Folkpartiet kan ha missat sitt fönster till förändring och därmed stängt dörren till sin framtid.

Csaba Bene Perlenberg är ledamot av Liberal Debatts redaktion och ledarkrönikör i Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten i Malmö. Perlenberg har tidigare varit engagerad i Folkpartiet i Landskrona.
csaba.bene.perlenberg@liberaldebatt.se
@cbperlenberg

Fler artiklar av Csaba Bene Perlenberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr