Liberala skrivarakademin

Sätt stopp för symbolsubventionerna

Text: Max Eskilsson

Höstbudgeten visade tydligt på Vänsterpartiets starka inflytande över den rödgröna regeringens politik. Det må verka behjärtansvärt med lägre tandvårdskostnader för medborgarna, men Max Eskilsson varnar för en politisk kultur av tilltagande omyndigförklarande och skenande kostnader.

»Ett rimligt första steg«. När Vänsterpartiet, med ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Anderson i spetsen, i somras tryckte på för ytterligare tandvårdssubventioner var det ingen hemlighet att partiet såg subventionsutökningen – som sedermera skulle komma att bli ett inslag i budgeten – som bara ett litet steg på vägen. Ambitionen är tydlig. Vänsterpartiet tänker utnyttja sitt budgetveto, så länge det består, till att succesivt höja gränsen för hur länge en medborgare är helt avgiftsbefriad för tandvård.

Tandvården tycks ha seglat upp som ett slentrianpopulistiskt tacksamt område för den med höga välfärdsambitioner. Bilden av tandvårdsområdet som resursmässigt eftersatt stämmer dock inte. All form av tandvård är i dag helt subventionerad för personer under 20 år. I detta avseende är alltså principen för finansiering av tandvård dessutom i harmoni med allmän sjukvård, där det också i regel råder full subvention fram till 20 års ålder. Även om det enbart är dessa barn och unga vuxna som ges full subvention så går övrig befolkning långt ifrån lottlös. Tandvårds­bidrag utgår årligen till samtliga medborgare och därutöver finns ute i landstingen många försäkringssystem med olika former av »tandvårds­abonnemang«, med månadskostnad beroende på tandskötseln. Den statliga tandvårdssubventionen justerades rentav kraftigt upp av alliansregeringen så sent som 2008.

Från rödgrönt håll tas nu alltså succesiva steg mot alltmer utbyggda socialförsäkringssystem för tandvården. Regeringens uttalade ambition är dessutom att steg för steg trappa upp brytpunkten för helt fri tandvård till 23 års ålder. Personer som inte längre juridiskt betraktas som barn får inom kort räkna med att i ytterligare några års utslussning erkännas denna generositet med offentliga medel. Döma av Ulla Anderssons kommentar är en rejäl tandvårds­utbyggnad att vänta. Men är det rimligt?

Det finns goda argument för att, som i dag, ge full subvention fram till 20 års ålder. Men när det är dags att lämna barndomshemmet och stå på egna ben är det märkligt om skattebetalarna ska ta notan för tandvårdskostnaderna i ytterligare några år. Rent krasst blir frånstegen från dagens 20-årsgräns godtycklig och märklig. För varför stanna vid 23 års ålder? Vore inte 30-strecket mer jämnt? Självklart utgör inte åldersstrecket vid 24 ett plötsligt ansvarsuppvaknande i varken hälsomässig eller ekonomisk mening.

Genom att behålla dagens system med avgifter betonas dessutom vikten av en god tandhygien och hur god skötsel av tänder och mun är ett viktigt område för individen att tänka på.

Att en viss kostnad för tandvård tillkommer, på samma sätt som symboliska avgifter tas ut vid vårdcentralsbesök, i samband med att individen flyttar hemifrån och på allvar påbörjar vuxenlivet är något de flesta har förståelse för. En brytpunkt flera år efter myndighetsåldern blir svårmotiverad och till råga på allt blir det ovant för individen när subventionen plötsligt försvinner en bit in i vuxen ålder.

För att de statliga trygghets- och omsorgs­ambitionerna ska kunna vara fortsatt höga bör
i stället systemens förmåner rikta sig till de v­erkligt behövande. Tilliten till det offentliga skadas om socialförsäkringssystem lättvindigt utvidgas för att visa politisk handlingskraft snarare än för att uppfylla faktiska behov.

Max Eskilsson är ordförande för Centerstudenter Lund och gör i januari praktik på Länstidningen i Södertäljes ledarsida.
max.eskilsson@yahoo.com
@MaxEskilsson

Fler artiklar av Max Eskilsson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr