Perspektiv

Kompiskapitalisterna och monopolkramarna måste stoppas

Text: Amelia Andersdotter

EU såg länge ut att kasta av sig den konkurrensbegränsande vurmen för unionens tidigare statliga telekombolag. Det slutade med backlash. Amelia Andersdotter blåser till strid mot den oheliga allians som håller jättarna om ryggen och som pungslår IT-användare kontinenten över.

EU befinner sig i de stora telekombolagens klor, närmare bestämt i Deutsche Telekom, Orange och Telefónica klor – de tidigare televerken i Tyskland, Frankrike och Spanien. Bolagens makt över hur medborgare i EU får och kommer att kunna kommunicera inom och över gränserna är bedrövande.

Den här artikeln börjar med en genomgång av varför den nya EU-lagstiftningen försämrar konkurrensen mellan leverantörer av informationssamhället tjänster – det vi tänker på som EU-parlamentets förkastande av nätneutralitet i och med Telekomförordningen. Det räcker dock inte att stanna vid nätneutraliteten för att förstå den skada som de stora telekombolagen nu orsakar samhället. Det är hög tid att syna de europeiska bolagens strategi att vända politikernas ilska över dåligt utvecklade europeiska IT-marknader mot amerikanska nätjättar. Till sist kommer jag att presentera vad som borde vara en självklar åtgärd emot detta: Vi måste granska den oheliga alliansen mellan kompiskapitalistiska högermän och ängsligt jobbevarande socialdemokrater som gör att tre av EU:s största telekomföretag tvingas dras med tiotusentals anställda som de inte behöver. Misslyckas vi med detta förlorar vi såväl medborgerliga fri- och rättigheter som icke-kommersiellt nätburet samhällsengagemang och nyföretagande.

Efter ett drygt år av så kallade trepartsförhandlingar (sista steget i EU:s lagstiftningsprocess som innebär att kommissionen, parlamentet och ministerrådet kompromissar kring sina förslag bakom lyckta dörrar) beslutade EU att inte skydda nätneutraliteten, trots ett starkt förslag från EU-parlamentet till nätneutralitetens försvar 2014. I stället för att ge konsumenträtt och konkurrens ett tydligt uttryck i lag, har man lagt över flera viktiga beslutsområden på tillsynsmyndigheter (till exempel svenska Post- och telestyrelsen, PTS). Tillsynsmyndigheternas befogenhet att utreda och ingripa i missförhållanden på marknaden har dock samtidigt försvagats.

EU avfärdade nätneutraliteten ungefär sju månader efter att den amerikanska federala myndigheten för kommunikation, FCC, beslutade att klassa kommunikationsnät som infrastruktur. Man kan jämföra med uppdelningen av det svenska kopparnätet i accesstjänster (möjligheten att få ett jack i väggen och ringa telefonsamtal, nuvarande Telia) och kopparnätet som sådant (det vi i dag kallar Skanova, ett helägt dotterbolag till TeliaSonera). Den situation man i USA så småningom tänker sig påminner också om den svenska stadsnätsmodellen, särskilt Stockholms Stokab eller Via Europa i Lund, där ett företag äger kommunikationsinfrastrukturen och andra företag tillhandahåller accesstjänster (till exempel Bahnhof eller Perspektiv Bredband).

Europeiska unionen är det perfekta exemplet på att det är bra att separera infrastruktur från accesstjänster. Bland unionens 28 telekommarknader finns en utmärkt grund för jämförelser mellan hur väl olika strategier för konkurrens gynnat investeringar i bredbandsutbyggnad. Sverige har till exempel väldigt bra bredbands­utbyggnad, och över 50 procent av hushållen gagnas av den för tillfället modernaste infrastrukturen: glasfiber. Vi har en aktiv tillsynsmyndighet och hade länge en konkurrensdriven politik för telekom. Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien har dålig bredbandsutbyggnad och höga konsumentpriser. Tillsynsmyndigheterna befolkas av tjänstemän som tidigare jobbat på televerken och de skrider inte till handling vid misstänkta överträdelser. I ett särskilt hårresande fall från Belgien 2009 fick Belgacom gratis 3G-licenser i fem år eftersom konkurrenten »fyllt i papprena fel«. Nästan alla länder i Central- och Östeuropa har en god infrastruktur – ett arv från 1990-talet då brist på lagstiftning, tillsyn och utländskt kapital gav upphov till lokalt företagande och nätverksbyggande. Bristen på inhemsk tradition av stark tillsyn och västjättarnas uppköp av nätverk i området har lett till en tilltagande konsolidering som sannolikt kommer begränsa konsumentmarknaden på sikt.

EU:s regelverk på området innefattar krav på att infrastrukturägare ska låta andra företag få tillgång till slutkonsumenter som är uppkopplade mot infrastrukturen. Bara för att Telia står för jacket i väggen betyder inte det att du som konsument inte ska få köpa accesstjänsten från Bredband2. Den europeiska så kallade LLU-reformen år 1999 ledde till så påtagligt mycket bättre konkurrens och uppkopplingar i Europa att man kan se den på grafer över bredbandstillgång och bredbandspriser i flera av EU:s medlemsländer: Tillgången tar ett synligt hopp uppåt – priserna ett synligt kliv nedåt.

Det är obegripligt att politikerna inte lovar att fortsätta – eller till och med förstärka – dessa åtgärder och den positiva utveckling som de fört med sig. I stället har den europeiska toppolitiken de senaste åren styrts av oron över att telekombolagen inte frambringar tillräckligt mycket i vinst, trots att vinstmarginalerna ökar. Telekombolagen menar att de har för lite pengar att investera i ny infrastruktur.

Under flera år har EU:s telekomjättar bedrivit en aggressiv kampanj mot nättjänster som Google, Skype, Netflix och Facebook, som de menar tjänar oförtjänt stora pengar på att använda telekomjättarnas infrastruktur. I de flesta EU-länder har telekomjättar vid något tillfälle försökt blockera Skype, för att förhindra att internetburen kommunikation tar över vanliga påringningar och SMS.

Utfallet av denna antagonistiska strategi syns bland annat i dataskyddsmyndigheternas fokus på amerikanska nättjänster. I Belgien har dataskyddsmyndigheten stämt Facebook för företagets användarvillkor. I Tyskland har man, efter EU-domstolens beslut om ’Safe Harbor’ i Schrems-målet, siktet inställt på Google. De här stämningarna är förvisso i linje med den europeiska lagstiftningen, men det är ingen olyckshändelse att det är just amerikanska företag som drabbas av upprätthållande åtgärder i ett flertal EU-länder när datainspektionerna till sist tar bladet från mun. Samtidigt ägnar sig politikerna i Tyskland och Spanien åt att stifta särskilda upphovsrättsliga lagar mot amerikanska nättjänster. I Frankrike har Conseil d’Etat bedyrat att det minsann inte bara är nätneutralitet utan också plattformsneutralitet som krävs för att internet ska bli en levande plattform för företagande och demokrati.

Dessa handlingar är inte i sig fel, och den franska slutsatsen är inte tokig. Men de överskuggar den konkurrensbegränsande utveckling som sker i telekombranschen och de ständigt försämrade villkoren för de som vill konkurrera med Deutsche Telekom, Telefónica och Orange. I slutändan är det inte för att Google undviker reglerna som Frankrike har Europas sämsta bredbandstäckning på landsbygden, utan för att konkurrensen är kass. Tyska tonåringar är inte fast på 256kbps-modem för att Facebook låtit bli att standardisera sina tekniska protokoll och dataformat, utan för att konkurrensläget på den tyska marknaden är uselt. Och Belgien har inte ett telekomduopol för att Facebook använder »kakor« i strid mot lagen, utan för att de ibland lägger över delar av statsskulden på det 53-procentigt statligt ägda Belgacom.

Bakom telekomlobbyns framgångar döljer sig emellertid också andra faktorer. De tas sällan upp, och diskuteras vare sig i Bryssel eller medlemsländerna. Under den tid Deutsche Telekom, Telefónica och Orange fortfarande var statliga monopol användes de – som många andra statliga verksamheter – som arbetsmarknadsregulatorer. De hade fler anställda än de behövde, och de personer som fick anställning inom den statliga verksamheten fick dessutom livslånga tjänstemannaavtal. I vissa medlemsländer var statstjänstemannaskap förknippat med generösa pensionsregler, som den statliga verksamheten själv skulle betala. Detta är i dag ett oerhört problem för British Telecom, som trots att de försöker agera konkurrenskraftigt har skyhöga kostnader för pensioner från alla anställda de haft och som fortfarande lever.

Efter privatiseringen har telekomjättarna tvingats behålla sina tjänstemän och lider därför av ett överskott på anställda. Finansdepartementen i de berörda medlemsländerna har förhållit sig passiva, och EU-kommissionen har inte lyft frågan – inte ens i samband med förslaget om utökad strukturell separation 2006 (det vill säga en juridiskt tvingande uppdelning av ägande mellan infrastruktur och accesstjänster liknande den i Stockholm eller Lund, eller uppsplittringen av amerikanska AT&T 1982).

Det är uppenbart att företag som släpar runt på tiotusentals anställda i ballast inte kommer att vara konkurrenskraftiga. Därför behöver företagen konkurrensbegränsande politik för att hålla sig flytande. Det är uppenbart att sådana företag behöver mjölka sina gamla och usla kopparkablar maximalt innan de börjar tänka på något nytt. Det är också vad som händer i fyra av EU:s fem största medlemsländer.

Sverige lider inte av detta just nu, men vi gör oss själva en otjänst om vi tror att utvecklingen inte angår oss. När EU-kommissionen börjar spotta ur sig konkurrensbegränsande förordningar drabbas även Sverige. Den svenska stadsnätsmodellen krackelerar redan under ökande kostnader för småföretag på kommunikationsmarknaden i och med skärpta säkerhetskrav (till exempel datalagring, direktaccess och säkerhetsskydd). Telia-Sonera lär sig lobbyknep av de stora telejättarna i deras EU-klubb ETNO. Både Telia och Deutsche Telekom satsar stora pengar på så kallade start-up-acceleratorer, som givetvis av en lycklig händelse inte accelerar sådan verksamhet som konkurrerar med operatörer.

Ett tydligt och högljutt politiskt ledarskap från svensk sida kanske inte kommer att förändra allt för mycket på den europeiska nivån. Men nog vore det bättre än den fåraktiga tystnad som alltför länge har dominerat. Infrastrukturfrågor är trots sin osexiga appeal fortfarande viktiga, och ett tydligt ledarskap för infrastruktur är skillnaden mellan möjligheten att realisera utveckling och att inte göra det.

För den som vill lära sig mer om telekomfrågor rekommenderas Kevin Coates bok om europeisk konkurrensrätt och teknologireglering, samt Chris Marsdens pågående forskning om telekom och konkurrens ur ett människorättsligt perspektiv. Tim Wu, en amerikansk IT-jurist, har också skrivit populärjuridiska verk på området. Post- och telestyrelsens egna utredningar på området är inte dåliga, och vill man i det europeiska bedriva konkurrensvänlig politik är det österut man sannolikt bör söka allierade.

Amelia Andersdotter är grundare av dataskydd.net och tidigare europaparlamentariker för Piratpartiet. Andersdotter är återkommande medverkande i Liberal Debatt.
amelia.andersdotter@dataskydd.net
@teirdes

Fler artiklar av Amelia Andersdotter

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr