Liberala skrivarakademin

Diskriminera inte Josefine och Cecilia!

Text: Alexandra Gillström

Debatten om mångfalden av studenter i den högre utbildningen, eller snarare bristen därav, återkommer regelbundet. Ännu en gång är det på tapeten att kvotera in män till universitetsutbildningarna. Alexandra Gillström, jurist vid Centrum för rättvisa, påminner om hur illa det gick senast.

Vita kvinnor dominerar vid antagningen till högskolan. Det är ett växande problem att unga män, ofta med utomeuropeisk bakgrund, i stor utsträckning står utanför högre utbildning. Moralpaniken växer – något måste göras!

–  Kanske är det dags att kvotera in män, sa Anders Lönn (S), som är statssekreterare på Utbildningsdepartementet, under en konferens arrangerad av Universitets- och högskolerådet.

–  Regeringen ser det som ett intressant område att utreda, fortsatte Lönn.

Att den typiska studenten är en »vit kvinna« väcker debatt. De flesta förutspår ökade klyftor till följd av att vissa grupper är så kallat underrepresenterade på högskolan. Om vi utgår från att farhågan stämmer – vad gör vi åt problemet?

Är kvoteringsidén ny och potentiellt fruktbar?

Nej, varken eller.

Tyvärr är den inte heller oprövad. Kvotering har använts av de svenska högskolorna, men inte sedan Josefine Midander och Cecilia Lönn fick staten fälld i Högsta domstolen 2006. Josefine och Cecilia ville läsa juristprogrammet i Uppsala men nekades plats eftersom deras föräldrar var födda i Sverige. 30 av 300 utbildningsplatser hade öronmärkts för personer med två utlandsfödda föräldrar och samtliga 30 inkvoterade studenter hade sämre meriter än Josefine och Cecilia. Kvinnorna sorterades alltså bort på grund av att de inte tillhörde den önskade gruppen.

Antagningssystemet skulle öka den etniska mångfalden, men fick märkliga effekter. Till exempel nekades sökande med samisk bakgrund plats på utbildningen – föräldrarna var ju födda i Sverige, om än tillhörande en etnisk minoritet. Som ytterligare exempel fick sökande med två Norgefödda föräldrar företräde framför sökande med en utomnordiskt född förälder.

I december 2006 fälldes så Uppsala universitet för olaglig etnisk diskriminering och Josefine Midander och Cecilia Lönn fick 75 000 kronor vardera i skadestånd (NJA 2006 s. 368).

Högsta domstolen slog fast att etnisk kvotering innebär en olaglig diskriminering och att »rätten till likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är grundläggande mänskliga rättigheter«. Året därpå fälldes universiteten i Karlstad och Örebro i domstol för att platser hade öronmärkts åt män. Kvoteringen vid antagningen till högskolan avskaffades genom domstolarnas försorg. Även andra typer av positiv särbehandling underkändes i flera rättsfall.

Positiv särbehandling är, precis som kvotering, en form av diskriminering. Det gynnar en grupp och missgynnar en annan. Skillnaden mellan begreppen kan beskrivas som att positiv särbehandling är diskriminering vid lika (eller nästintill lika) meriter, medan kvotering innebär diskriminering vid olika meriter.

Fram till och med år 2008 beaktade majoriteten av högskolorna kön genom positiv särbehandling vid antagning. En granskning av samtliga programutbildningar på Sveriges 36 största lärosäten under åren 2006-2008, utförd av min arbetsgivare, organisationen Centrum för rättvisa, visade att i fler än nio fall av tio var det kvinnor som drabbades av diskrimineringen.

Men sedan 2009 gäller en ny diskrimineringslag och rättsläget är klart. Kvotering och positiv etnisk särbehandling är aldrig tillåten och det lagliga utrymmet för positiv särbehandling på grund av kön är strikt begränsat. Det gäller inte bara högskoleantagning utan alltid och i alla fall.

I propositionen till diskrimineringslagen ges ett antal praktiska skäl för att inte tillåta positiv etnisk särbehandling. För det första så finns det inga bevis för att positiv särbehandling på grund av kön fungerar. För det andra finns det ingen definition av vad som utgör en etnisk grupp. Vilka »grupper« som ska sättas före andra blir därmed en öppen fråga och en sådan godtycklig lagstiftning är i sig otillåten. För det tredje måste positiv särbehandling utvärderas och följas upp – men hur gör man det utan att föra statistik, kartlägga och registrera uppgifter om enskilda människors etnicitet? Sådana åtgärder vore i sig olagliga.

Diskriminering vid högskoleantagning är alltså otillåten på goda grunder. Fall från verkligheten visar att diskriminering – om än »välvillig« – är orättvis och misslyckad. Det är därför konstigt att regeringen är intresserad av att utreda en redan utdömd metod. Men vad finns det för lösningar för att hjälpa de »icke-vita män« som står utanför den högre utbildningen om nu kvotering och positiv särbehandling är uteslutet?

Svaret på den frågan finns inte i den här artikeln. Man måste faktiskt inte »komma med en bättre lösning själv« för att ha rätt att döma ut förslag som strider mot grundläggande principer om allas lika värde. Det är i stället den person som vill göra avsteg från enskildas rättigheter som måste rättfärdiga sina förslag.

Vi andra ska stå upp för Josefine, Cecilia och andra genom att verka för att vi aldrig igen hamnar i den ologiska loopen att försöka uppnå icke-diskriminering genom att diskriminera.

Alexandra Gillström är jurist på organisationen Centrum för rättvisa, som drivit fallet Midander och Lönn mot staten. I december gjorde hon praktik på Dalarnas Tidningars ledarsida.

alexandra.gillstrom@gmail.com
@agillstrom

Fler artiklar av Alexandra Gillström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr