Reaktion

Den »sene« Hayeks liberalism var begränsad

Text: Patrick Krassén

Simon Westbergs artikel om Friedrich Hayek i LD 2015/5 var särskilt intressant, eftersom den inte handlade om migrationspolitik i allmänhet, utan om vad en liberalt ideologiskt grundad syn på migration kan innefatta.

Som Westberg skriver är Hayek en av de viktigaste tänkarna i den moderna liberalismen. Ett problem med den gode Hayek är dock att det går att hitta stöd för ofta väsensskilda ståndpunkter i hans skrifter från olika tidpunkter i hans liv. Det är till exempel svårt att få ihop den »sene« Hayeks ursäktande av »tillfällig diktatur« som ett medel för att upprätthålla friheten i samhället långsiktigt (Law, legislation and liberty, vol. 3, 1979) med den »tidige« Hayeks varningar i Vägen till träldom (1944) för risken med just sådana tillfälliga inskränkningar av friheter och ökad planering.

Möjligen kan man anföra att Hayek anpassade sin politiska syn utifrån föränderliga verkligheter. Problemet är att detta är en svaghet hos Hayek, inte en styrka. Den sene Hayeks lutande mot evolutionärt framväxt rättsteori, en löst beskriven sedvanetradition och ett cirkeldefinierat »det allmännas bästa« må vara lockande ur en viss typ av konservativt perspektiv, men ger föga vägledning för den som söker svar grundade i liberal ideologi.

Sedvanerätt kan inte på förhand garanteras leda till ökad individuell frihet, skriver Simon Westberg, och sätter med det fingret på ett centralt problem med att acceptera spontana ordningar, oavsett deras karaktär: För att förändra sedvanor behövs aktiv opinionsbildning. Även inom ramen för spontana ordningar behöver liberaler kontinuerligt arbeta för att liberala värderingar förblir vägledande för den politiska ordningen.

Detta leder också tillbaka till de citat från Hayek som Westberg tar upp, om hur en alltför stor invandring från länder och grupper med väsentligt annorlunda kultur än den brittiska riskerar leda till en urholkning av de liberala värdena – antingen genom de nyanländas icke-liberala värderingar eller genom de inföddas fientliga reaktion till nyanlända.

I liknande resonemang finns en determinism som riskerar att leda fel. Att betrakta friheten som ett »skört fädernearv«, som Westberg uttrycker det, och att använda detta synsätt som motivering för att till exempel begränsa invandring, bygger på synen att hotet mot friheten med nödvändighet skulle komma utifrån. Men frihetliga ordningar undermineras oftare av inhemska politiska krafter, snarare än av invandring.

Därtill blir friheten, i denna sedvanerättsliga syn, kulturellt avhängig – »den långsamt vunna friheten i västerlandet«, som Westberg uttrycker det. Och det kanske är detta som är den egentliga kärnan: är liberalismen universell, eller kulturellt partikulär till en västeuropeisk tradition? Jag vill mena att liberalismens anspråk är och alltid har varit universellt, och att det är att snöpa liberalismen att begränsa den till enbart dem som fötts i samhällen som haft turen att kulturellt och historiskt präglas av liberalism.

Det vore att ge upp på förhand.

Patrick ­Krassén är jur. kand., fil. kand. i statsvetenskap och var redaktör för LD 2007-09.
patrickkrassen@hotmail.com

Fler artiklar av Patrick Krassén

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr