Essä

Beslöjade avsikter och liberal neutralitet

Text: Henrik Dahlquist

De flesta som kallar sig liberaler skulle utan större tvekan skriva under på principen att statens lagar ska vara »neutrala«. Men vad innebär det, i praktiken? Henrik Dahlquist vann nyligen Ohlin­instituets uppsatstävling för sin statsvetenskapliga redogörelse för hur utfästelser gjorda i anda av »liberal neutralitet«, sedan kan komma att användas för att åstadkomma betydande frihetsinskränkningar.

I Frankrike är det förbjudet att täcka ansiktet på allmänna platser. Mot bakgrund av terrordåden under 2015 låter det kanske naturligt. Men lagen stiftades 2010, och handlade ursprungligen bara om att förbjuda en viss typ av religiös klädsel. Detta inte med tanke på säkerheten, utan för att sådana utstyrslar strider mot franska värderingar.

Det så kallade burkaförbudet har upprört människorättsaktivister och religiösa ledare från flera olika läger. Lagstiftningen aktualiserar också den politisk-teoretiska frågan om hur staten bör förhålla sig till olika gruppers motstridiga uppfattningar om hur det goda livet ska levas.

Ett vanligt liberalt svar är att staten ska vara neutral – den ska inte vara konstruerad så att en grupps intressen prioriteras över en annans. En av de mest inflytelserika förespråkarna för den hållningen är den amerikanska professorn och filosofen John Rawls.

Den liberala neutraliteten åsyftar sällan konsekvenserna av statens beslut. Förespråkarna menar att det i praktiken är omöjligt att alla grupper ska påverkas precis likadant av statens beslut. Det går heller inte alltid att veta vad någon egentligen vill uppnå med en lagstiftning. Därför bortser liberal neutralitet även från avsikten. I stället är det rättfärdigandet av de lagar som staten stiftar som ska vara neutralt. Lagstiftare bör inte hänvisa till allomfattande moraliska läror när de argumenterar för sina ståndpunkter, utan endast till en liten kärna av värderingar som alla förnuftiga (eng: reasonable) människor kan acceptera.

Ett exempel på en sådan värdering är säkerhet; alla människor vill känna sig trygga och säkra. Schematiskt kan en idealiserad version av teorin beskrivas så här:

  1. Staten ska ge ett neutralt rättfärdigande för en lagstiftning.
  2. Ett neutralt rättfärdigande görs med hänvisning till kärnvärden, inte till allomfattande moralläror.
  3. Eftersom det är omöjligt att ta hänsyn till – eller fullständigt kompensera för – konsekvenserna av en lagstiftning ska dessa inte tas med i beräkningen.

Resonemanget lämnar ett flertal frågor öppna. Är det möjligt att avse en sak men att ge ett annat rättfärdigande? Är konsekvenserna alltid irrelevanta? För att få vägledning kommer jag att vända mig till ett traditionellt katolskt resonemang; principen om dubbel verkan (eng: doctrine of double effect, DDE).

Principen om dubbel verkan, eller dubbeleffektdoktrinen, lades ursprungligen fram av Thomas av Aquino på 1200-talet. Den skulle besvara frågan om huruvida en kristen någonsin har rätt att döda en annan människa i självförsvar, trots att religionen har ett absolut förbud mot dödande. Lösningen var att skilja mellan direkta och indirekta konsekvenser. En handling kan på så vis ha två typer av förutsedda konsekvenser:

  1. avsedda (direkta), och;
  2. förutsedda men inte avsedda (indirekta).

Hennes direkta avsikt är att rädda sitt liv (1), men hon förstår att det indirekt kommer att leda till att en annan människa dör (2).

Principen har fått utstå en del kritik. Den brittiska filosofen Elizabeth Anscombe har pekat på problemen som uppstår när man låter den direkta avsikten bli alltför flexibel. Som exempel nämner hon en tjänare som under hot om att få sparken hjälper sin husbonde med att utföra ett inbrott. Tjänarens avsikt är att inte förlora jobbet – inte att göra någonting omoraliskt eller olagligt. Därmed är den brottsliga handlingen varken avsedd eller omoralisk. Genom att rikta om avsikten går det enligt Anscombe att på så sätt rättfärdiga nästan vad som helst.

En annan närbesläktad kritik står Philippa Foot för. Hon pekar på att det i vissa fall är mycket svårt att skilja på den direkta och den indirekta avsikten. I Foots exempel befinner sig en grupp äventyrande katoliker i en grotta. Dumt nog låter de en mycket fet man leda vägen när de ska ta sig ut, och han fastnar i öppningen. Samtidigt börjar vattnet i grottan stiga. Som tur är har äventyrarna med sig dynamit, och de ställs därmed inför valet att antingen spränga sig ut ur grottan, och döda mannen som blockerar öppningen, eller att drunkna. Med hjälp av principen om dubbel verkan, DDE, kan de säga att de inte vill döda den feta mannen, bara ”spränga honom i små, små bitar”. När direkt och indirekt avsikt blir så lika (antingen kausalt eller konceptuellt) är det enligt Foot inte längre meningsfullt att tala om dem som två olika saker.

Foots och Anscombes argument mot felanvändning av DDE är kärnfulla och har fått stor spridning. Jag menar att samma kritik också går att rikta mot den traditionella versionen av liberal neutralitet. För att förstå resonemanget ska vi återvända till det franska burkaförbudet.

I de franska lagmotiven framgår att förbudet till en början var explicit riktat mot muslimer som bar ansiktsslöjor. Att dölja sitt ansikte är enligt dokumentet inte förenligt med det franska samhällets basala krav för att kunna ”leva tillsammans”, det går emot de avgörande reglerna för ”det republikanska samhällsfördraget”, och det ignorerar värdet av ”broderskap”. Den dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy sa i diskussionerna kring förbudet att Frankrike är ett land där den ”kristna civilisationen har lämnat djupa spår, och där republikens värderingar är en avgörande del av vår nationella identitet.”

Förslaget mötte hård kritik, både bland sekulära och religiösa grupper. Frankrikes lagprövande råd, Conseil d’État, granskade förslaget och pekade på att förbud särskilt riktade mot muslimska ansiktsslöjor – i motsats till neutralt formulerade lagar – kan innebära problem. Detta då sådana med största sannolikhet bryter mot en rad rättigheter, inklusive rätten till personlig frihet, privatliv, yttrandefrihet, och jämlikhet.

Lagen omarbetades. I stället för att specifikt förbjuda ansiktsslöjor förbjöds människor som vistades i Frankrike att täcka ansiktet, oavsett på vilket sätt det gjordes. Man framhöll att svårigheten att identifiera människor utgjorde ett hot mot säkerheten. År 2010 röstade en överväldigande majoritet i den franska nationalförsamlingen igenom lagen, som nu helt saknade referenser till religion, heltäckande slöjor, och de republikanska värderingarna.

Teorin om liberal neutralitet kräver att rättfärdigandet för en särskild lag ska vara neutralt – alltså att det ska åberopa ett kärnvärde. Det går i det franska exemplet att skilja mellan avsikt – att förbjuda muslimer från att bära ansiktsslöjor – och rättfärdigande – säkerhet i det offentliga rummet.

Enligt Rawls, och de flesta av hans efterföljare, är säkerhet ett kärnvärde. Den franska lagen uppfyller därmed kriterierna för punkt (1) och (2). Eftersom (3) slår fast att ingen hänsyn ska tas till konsekvenserna – oavsett om de är lagens själva syfte – bör lagstiftningen även på den punkten vara godtagbar för en förespråkare av teorin.

Som det franska exemplet illustrerar går det att uppfylla kriterierna för neutralitet genom att rikta om sin avsikt. Syftet med lagen är att uppnå en konsekvens som inte är neutral. Det görs genom lagstiftaren påstår att vad man egentligen vill är att uppnå någonting neutralt. Tjänaren ville inte hjälpa till vid inbrottet – bara undvika att förlora jobbet. På samma sätt påstår de franska lagstiftarna att det man egentligen vill är att upprätthålla säkerheten – inte hindra muslimer från att bära vissa klädesplagg.

Även om de franska lagstiftarnas avsikt faktiskt var att hindra alla människor från att bära klädesplagg som täcker ansiktet går det att med hjälp av kritiken mot principen om dubbel verkan, DDE, ifrågasätta om lagstiftningen är neutral – trots att den uppfyller de krav som liberal neutralitet sätter upp.

I fall som det franska kan man fråga sig om det är meningsfullt att tala om konsekvensen och rättfärdigandet som två olika saker. Precis som när Foot pekar på att det är besvärligt att avse att spränga någon i små, små bitar och inte döda honom, kan det vara vanskligt att vilja förbjuda människor från att täcka ansiktet men inte från att bära burka eller niqab. Kanske bör i själva verket ett sådant rättfärdigande räknas som icke-neutralt – även då det presenteras i neutrala ordalag.

John Rawls skriver att själva syftet med liberal neutralitet är att medborgare inte ska kunna använda statens tvångsmakt för att ge sig själva större friheter än andra. Problemet är att man med hjälp av teorin kan göra just det. I Frankrike har valet att bära ansiktsslöja omöjliggjorts vilket, åtminstone enligt negativa definitioner av frihet, innebär en frihetsminskning. Det är ett allvarligt problem för teorin. När människor från skilda kulturer ska leva tillsammans kommer frågan om hur staten ska förhålla sig till deras olika livsval att vara fortsatt aktuell. En av de viktigaste uppgifterna för liberal teori i framtiden är att reflektera över vilket som är det bästa svaret.

Henrik Dahlquist vann nyligen den liberala tankesmedjan Ohlininstituets uppsatstävling, detta för sin masteruppsats i statsvetenskap titulerad ”Oblique Intentions, non-neutral motives and Pseudo-Neutrality: Exploring the Tensions Within Liberal Neutrality in light of the Doctrine of Double Effect and the French Burqa Ban”.

 

Motiveringen löd:
”För en väl genomförd argumentation rörande tillämpningen av begreppet liberal neutralitet i praktisk politik. Författaren gör en viktig distinktion mellan motiv och motiveringar och visar att liberal politisk teori fokuserar på den senare kategorin.

Följden blir att neutralt hållen argumentation kan användas som stöd för reformer som inte syftar till neutral behandling av individer. Författaren har därmed visat på en lucka i det liberala förhållningssättet till neutralitet som bör ägnas ökad uppmärksamhet.”

Fler artiklar av Henrik Dahlquist

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr