Perspektiv

Vad tyckte Hayek om invandringen?

Text: Simon Westberg

Först ett rop efter fri rörlighet och en gränslös värld, sedan argumentation för dramatiskt minskad invandring? Det är inte undra på att Friedrich von Hayeks gärning orsakar huvudbry i filosofiska diskussioner om migration. Simon Westerberg menar sig dock ha förklaringen till hur de två sidorna av Hayek passar ihop.

Parallellt med den generella migrationsdebatten har det inom svensk liberalism förts en diskussion om huruvida man som liberal principiellt kan stödja en begränsad invandring. Översiktligt så har den position som hävdar att detta är möjligt intagits av bland annat Tino Sanandaji i Svensk Tidskrift (15/4 -11), medan motsatt position har företrätts av bland andra  Mattias Svensson på hans blogg (15-16/6 -15). Som en del av denna diskussion har båda parterna till sitt stöd enrollerat tänkare ur den liberala traditionen. En av de tänkare vars åsikter om invandring på detta sätt blivit omstridda är Friedrich von Hayek. Hayek är intressant inte bara på grund av det stora inflytande han har haft på efterkrigstidens liberalism, utan också för att han tack vare sitt långa liv (1899-1992) fick uppleva och hann skriva om den typ av invandring som i vår samtid blivit så omdiskuterad.

Vad ansåg då Hayek om invandringen och varför? I tre insändare till The Times vårvintern 1978 gör Hayek sin ståndpunkt klar genom att tillkännage sin »beundran« för att Margaret Thatcher haft »modet« att varna för den pågående invandringen till Storbritannien. Dessa insändare kom inte ur det blå utan var en del av en större dispyt som brutit ut efter att Thatcher i början av 1978 förklarat att om de konservativa vann valet så var deras mål att begränsa invandringen. Vid denna tidpunkt tog Storbritannien emot 45 000-50 000 invandare per år och denna volym men Thatcher som alldeles för hög och antalet ankommande behövde bli »väldigt många färre«. Hon motiverade denna nya linje med att en sådan invandringsvolym riskerade att underminera
Storbritanniens kulturella identitet:

»Now, that is an awful lot and I think it means that people are really rather afraid that this country might be rather swamped by people with a different culture and, you know, the British character has done so much for democracy, for law and done so much throughout the world that if there is any fear that it might be swamped people are going to react and be rather hostile to those coming in.«

Denna linje är i dag en självklar del av de konservativas program men mötes då av starka reaktioner. I efterhand har forskare som Kitschelt & McGann (1995) och Elbers & Fennema (1993) pekat på de konservativas policyskifte som avgörande för att bryta det främlingsfientliga partiet National Fronts då pågående framgångsvåg, men det kunde förstås inte förutses av samtiden. Tvärtom anklagades Thatcher för att spela just dessa främlingsfientliga krafter i händerna. Det är i detta läge Hayek träder in och skriver sina insändare.

Hayek ger sitt stöd inte bara till Thatchers förslag om att kraftigt minska migrationen utan backar även upp hennes argumentation. Hayek anser att en kraftig migration ifrån kulturellt främmande grupper skapar slitningar som hotar en frihetlig samhällsordning. Hayek exemplifierar detta med den antagonism som uppstod under hans tid i Wien när stora grupper tjeckiska respektive östjudiska grupper invandrade till staden. Följden av dessa kulturella konflikter medförde att till och med infödda judiska familjer ställde sig bakom politiska förslag som skulle medfört diskriminering av deras invandrade trosbröder. Enligt Hayek medförde konflikter mellan kulturellt skilda grupper oundvikliga krav på en mer interventionistisk stat. Hayek underströk att medan den inhemska judiska minoriteten under lång tid stegvis sammansmält med resten av befolkningen, så att de levde friktionsfritt, var de nu invandrade grupperna för kulturellt skilda ifrån folkflertalet för att enkelt absorberas in bland dessa.

Hayek lyfte fram ett citat ur sitt verk Laws, Legislation and Liberty (1973-79) som ett exempel på hans egen varning mot allt för omfattande invandring men markerade särskilt att meningarna skrevs innan han insåg »allvarligheten i Storbritanniens problem«. De citerade meningarna lyder:

»While I look forward, as an ultimate ideal, to a state of affairs in which national boundaries have ceased to be obstacles to the free movement of men, I believe that within any period with which we can now be concerned, any attempt to realize it would lead to a revival of strong nationalist sentiments and a retreat from positions already achieved. However far modern man accepts in principle the ideal that the same rules should apply to all men, in fact he does concede it only to those whom he regards as similar to himself, and only slowly learns to extend the range of those he does accept as his likes. There is little legislation can do to speed up this process and much it may do to reverse it by re-awakening sentiments that are already on the wane.«

Till sist lyfter Hayek fram som sin poäng att »den vise statsmannen, för att undvika en otrevlig återuppväckelse av primitiva instinkter, bör sträva efter att hålla takten på inströmningen [av utlänningar] låg«. Inte för att invandring i sig är fel utan för att lyckad integration kräver »ackulturation« och att en sådan process av nödvändighet är långsam och helt kan avstanna ifall de invandrade folkgrupperna är stora nog att bilda egna gemenskaper – det vill säga separata civilsamhällen.

Hayek avslutar sitt inledande inlägg i debatten med orden att vi inte kan göra tidigare misstag ogjorda men vi kan »erkänna att de var misstag« och på så sätt bli mer »kloka i framtiden«.

Oberoende av den dagspolitiska debatten väcker detta frågor. Hur kan Hayek som påstår sig ha fri rörlighet som ideal samtidigt uttala sig så generellt för kraftigt begränsad invandring?

För att förstå hur detta går ihop måste man inse att Hayeks liberalism är av pragmatisk snarare än principiell karaktär. Hayek omfamnar visserligen friheten som det högsta mänskliga goda men i dess förverkligade form och inte som abstraktion. När Hayek ska beskriva sin politiska filosofi börjar han inte med en deklaration om individens naturliga rättigheter eller genom att dra ut konsekvenserna av ett påstått självägarskap, utan i det självevidenta faktum att människan behöver en ordning för att kunna leva. Den fråga som därefter driver Hayeks politiska författarskap är hur detta behov av ordning kan försonas med det högre goda som är den individuella friheten.

I Law, Legislation och Liberty lyfter Hayek fram att ordning antingen kan växa fram spontant ur människors sedvänjor, så som de formats genom »trial-and-error«, eller så kan en ordning skapas och påtvingas människor ovanifrån av en politisk elit. Hayek stod på den spontana ordningens sida eftersom en sådan ordning till sin natur saknar högre syfte (utöver det cirkulära syftet att upprätthålla ordningen, vilket i sig inte är ett substantiellt syfte). Detta var centralt för Hayek för han förstod att om en ordning skapas ovanifrån måste den ha ett syfte, grundat i ideologiska principer, för att äga legitimitet och för att vara koherent.

Den spontana ordningen utgår i stället ifrån att konflikter mellan människor löses genom att deras handlingar utkristalliserar generellt accepterade sedvänjor. De kan sedan upprätthållas av domstolar, samt genom de avtal fri individer ingår. Genom att låta lagen på detta sätt växa underifrån kan människan på en och samma gång äga frihet och ordning. Att sedvanerätt kommer leda till ökat frihet för den enskilde är visserligen inte på förhand givet, men möjligheten ligger inbäddad i systemet. Med tiden kan den realiseras i takt med att människor lär sig lösa fler problem genom marknadstransaktioner snarare än genom skrån, kyrkor och bygemenskaper.

En stat som på detta sätt uppkommit ur sedvänjor, och därmed säkrar åt människor friheten att leva under ett regelverk som garanterar henne möjligheten att eftersträva sina egna privata syften, betraktade Hayek som ett civilisatoriskt framsteg. En sådan ordning var på intet sätt en självklarhet för Hayek och han ansåg att försök att ta de yttre formerna av en sådan ordning och överföra dem på ett samhälle utan samma framvuxna traditioner som dödfött. Den individuella friheten i västerlandet garanteras således slutligen vare sig av ett gott regelverk eller av en medfödd frihetslängtan utan genom en framvuxen frihetlig tradition.

Genom att förstå Hayeks djupa förankring i sedvanerätten får vi hjälp att förstå hur han kan motivera en kraftigt begränsad invandring utan att bli motsägelsefull. För vad händer med ett sedvanebaserat samhälle om det under en kort tid får ett stort inflöde av kulturellt främmande invandrare? Enligt Hayeks sätt att tänka innebär en sådan förändring att den uppnådda friheten måste omförhandlas genom att nya sedvänjor utformas som en konsekvens av mötet mellan de olika folkgrupperna – i alla fall om konflikter ska kunna lösas utan våld. På så sätt kommer nya lagar att tillkomma utifrån de nya sedvänjor som på detta sätt växer fram och det är inte troligt att dessa kommer att vara lika liberala.

Nyckeln som löser upp den ideologiska knuten för Hayek är hans definition av under vilka omständigheter som det är tillåtet för staten att inskränka den individuella friheten. Hayek går då inte till J.S. Mills skadeprincip utan säger i stället att inskränkningar är tillåtna när »det gemensamma bästa« är hotat. Därefter definierar han just den spontat framvuxna frihetliga ordningen som en synonym för det gemensamma bästa. Att kraftigt begränsa invandringen, om målet är att skydda denna frihetliga ordning, kan då av Hayek förstås som en legitim inskränkning i den individuella friheten.

Med Hayeks hjälp kan vi på detta sätt se att om man som liberal betraktar frihet som ett skört fädernearv och inte definierar frihet som en uppsättning på förhand givna okränkbara rättigheter, är det möjligt att vara principiellt liberal och samtidigt verka för en begränsad invandring. Man väljer då att göra sin liberalism till ett försvar för den långsamt vunna individuella friheten i västerlandet, som stegvis ska spridas vidare, snarare än till ett sätt att realisera en transcendental rättighetskatalog, som det är illegitimt att inte i varje stund upprätthålla.

Simon Westberg är fil. kand. i statsvetenskap, skribent och tidigare generalsekreterare för Kristdemokratiska ungdomsförbundet.
simonwestberg@hotmail.com
@simonwestberg

Fler artiklar av Simon Westberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr