Tema

Slå vakt om det gemensamma rummet

Text: Inge-Bert Täljedal

Svensk lag kräver dialog och folklig delaktighet inför viktiga beslut om stadsbild, gator och torg. Men ambitionens efterlevnad beror i stor utsträckning av lokalpolitikernas vilja. Inge-Bert Täljedal, tidigare rektor för Umeå universitet, beskriver utifrån sin politiska erfarenhet i Umeå, hur kapitalägarnas intressen bör vägas mot stadens invånares.

Städer har anlagts och växer som uttryck för handel och icke-agrar produktion. Den sekellånga urbaniseringsprocess som fortgår med stor kraft drivs av städernas krassa funktion som ekonomiska centra. Dit människorna går, går också investeringskapitalet — i ömsesidig påverkan: dit pengarna går, följer människorna efter.

Eftersom produktion och handel styrs av vinstintresset hos det underliggande kapitalets ägare eller förvaltare — låt vara inom ramar som politiker kan rita upp — är det naturens ordning att städers utformning bestäms av de urbant intresserade kapitalisternas affärer. En särskild betydelse i sammanhanget har fastighetsbolagen, vars önskan om så stora hyresintäkter som möjligt per ytenhet bebyggd mark ligger i sakens natur.

På frågan »vem äger Umeå?« är det därför rätt självklart att svara »de som äger marken och byggnaderna«. Kommunen som politisk organisation hör förstås dit, framför allt som ägare av gator, parker och torg. Merparten exploaterad mark innehas dock av privata aktörer. Flertalet fastighetsägare är så obetydliga att de var för sig inte kan påverka stadens karaktär. En del är emellertid så stora att de absolut gör det.

Mot denna materialistiska syn kan man ställa en annan. En som kunde falla sig naturlig för den som inte själv är stor fastighetsägare. Staden, kan man säga sig, är det gemensamma rummet för allas våra liv, för oss som bor där, är medborgare där. I en ideell mening äger vi alla med detta synsätt vår stad.

Det är kanske en romantisk tanke. Den uppmuntras dock av att det finns en offentlig organisation med folkvalt fullmäktige på toppen av den politiska makten. Och en lag som ger alla invånare rätt att yttra sig om stadens övergripande planering, visserligen sällan men ibland, och i princip. Även den som är utfattig har rätt att höras om sin åsikt beträffande stadens utseende. »Plan- och bygglag« (PBL) och »Översiktsplan« (ÖPL) heter de instrument som kodifierar denna rätt till allmänt medborgarinflytande.

I demokratisk anda föreskriver PBL att förslag till ÖPL ska vara utställda länge, i minst två månader, och att alla invånare kan lämna skriftliga synpunkter. Dessutom ska ÖPL:s aktualitet prövas av kommunfullmäktige minst en gång varje mandatperiod. Då ska de demokratiskt folkvalda bland annat ta ställning till sådana viktiga ting som »hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras« och hur riksintressen och miljökvalitetsnormer ska tillgodoses.

I en ideal modell av stadens funktion balanserar kapitalägarna och den allmänna folkviljan varandra. De förra har ekonomiska muskler och vilja till räntabla förändringar och kan på så vis vara en utvecklande kraft. Den senare bestämmer, i allmänna val och enskildas yttranden, övergripande utvecklingsmål och sätter de ramar som det vinstmaximerande kapitalet har att hålla sig inom. Politikerna kan härigenom ta ansvar för det gemensamma rummet, den allmänna känslan av att staden är ett medborgerligt hem. PBL är ett förtjusande uttryck för en demokratiskt sinnad, pragmatiskt balanserad samhällssyn. »Vid prövningen av frågor enligt denna lag ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen«, som det enkelt formuleras i en inledande portalparagraf.

Som alla balansakter är dock även denna ideala modell underkastad störningsrisker. Det legala stödet för folkligt inflytande är i praktiken inte större än vad de folkvalda önskar. I en politisk miljö som lägger stor vikt vid demokrati som representationellt system, mer än den uppskattar folkligt engagemang och medinflytande, finns goda möjligheter att blunda för de demokratiska intentionerna bakom PBL.

Det är till exempel vanligt att kommuner blankt struntar i att aktualitetspröva sin översiktsplan varje mandatperiod. Enligt en rapport från Boverket 2012 är det bara tio procent av kommunerna som är laglydiga på denna viktiga punkt. Den är viktig därför att aktualitetsprövningen lyfter fram värderingar och principfrågor i ljuset och gör det svårt för en kommunledning att genomföra stora förändringar utan en ordentlig demokratisk diskussion. När jag en gång förhörde mig hos tjänstemän på Kommunförbundet och Boverket hur kommunernas lagtrots kan vara möjligt, förklarade man att det inte finns något straff för politiker som struntar i föreskriften. Förmodligen är det en bidragande orsak.

En mer substantiell förklaring, som jag själv tror på efter att ha försökt sondera hos aktiva beslutsfattare, är att mäktiga kommunalråd helt enkelt tycker att det är besvärligt med offentlig diskussion om förändringar som de har i sikte, men som de misstänker kan orsaka opposition bland invånarna. Om man själv vet vad som är bäst för staden, om man dessutom håller på att sy ihop stora utvecklingspaket tillsammans med investeringsvilligt men insynsaversivt privatkapital, och om man till yttermera visso ständigt, kanske på goda grunder, fruktar stagnation och tillbakagång vad gäller arbetstillfällen och befolkningstal, ja då kanske det är frestande att inte prata så mycket i onödan. Inte förrän man kan ställa kommunmedborgarna inför fait accomplit och i efterhand har möjlighet att justera ÖPL i lugn och ro.

Att det finns anledning att fråga sig vem som äger Umeå, beror på att just den staden nyligen har genomgått, och alltjämt genomgår, en drastisk förändring av stadsbilden i centrum. Oavsett om man tycker att det är till det bättre eller det sämre, är det en förändring som i viktiga avseenden strider mot den ÖPL som antogs 1998 och utan aktualitetsprövning formellt gällde ända till 2011. »Formellt«, eftersom kommunledningen i samförstånd med investeringsvilligt kapital redan börjat negligera den beträffande sådant som hushöjder och hänsyn till riksintressen.

När Umeås ÖPL 2011 fastställdes och slängdes in i den demokratiska planeringsprocessen som jästen efter degen, kunde man läsa hur kommunledningen ansträngde sig att ge intryck av kontinuitet i en planering som i själva verket gjort kullerbytta vad gäller stadsrummets framtoning. Ett slags lättversion av Orwellskt Newspeak:

»Samspelet mellan stadens äldre byggnader, långgator och esplanader, parker och torg som funnits i drygt 100 år och det nya som planeras och byggs blir en del av Umeås identitet – en del som vi kan påverka genom medvetna val. Debatten går ofta het när nybyggen som uppfattas avvika från gängse mönster planeras, speciellt när husen avviker i höjd. (…) Det stora engagemang som detta tyder på är positivt. Umeborna värnar om sin gemensamma miljö, det offentliga rummet. Det kan dock upplevas som ett hinder för utvecklingen när en planprocess tar lång tid på grund av folkliga protester och överklaganden.«

Den från demokratisk synpunkt mest intressanta aspekten på denna skrivning är förstås vad som i verkligheten avses med »vi«. Det i en ÖPL opåkallade, närmast programmatiska utfallet mot folkliga protester och överklaganden talar, liksom verkligheten, sitt tydliga språk.

Inge-Bert Täljedal är tidigare rektor för Umeå Universitet. Under 1990-talet hade han kommunal­politiska uppdrag för Social­demokraterna i Umeå, bland annat som ­ordförande för kommunfullmäktige.

Fler artiklar av Inge-Bert Täljedal

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr