Tema

Så stoppar vi rövarna i bärskogen

Text: Gabriel Ehrling

Med allemansrätten i ryggsäcken kan stressade stadsbor fritt plocka bär i annans skog och mark. Så också människor som reser långt för att bära bären de där första – och klart jobbigaste – stegen mot frysboxen.

På det stora hela är bärindustrin och säsongsarbetarna inget problem. Även med dagens alla gästarbetare så ruttnar uppskattningsvis 95 procent av alla bär i skogen eller äts upp av vilda djur. Bärkonkurrens torde alltså vara ett mycket lokalt problem. Och om en människa kan tjäna mer än man gjort hemma, samtidigt som en annan kan köpa billigare bär, då har båda blivit rikare.

Problemen är att det ofta inte fungerar som det är tänkt. Som när oseriösa företag lurar hit utländsk arbetskraft utan ordentliga avtal och skälig ersättning. Eller när bärplockare inte förmår respektera ansvaret som följer av att vistas på annans mark.

Det här är viktigt! Allemansrätten står och faller med respekten för äganderätten. Lagen är också tydlig – man får inte skräpa ner på annans mark och ska man campa mer än tre nätter så krävs markägarens tillstånd.

Men för att få till avhysning, när allemansrätten överskridits, måste markägaren först få personerna att visa legitimation, något enbart en polis har rätt att kräva. Därefter ska markägaren betala Kronofogden 600 kronor per person för avhysning – en potentiellt väldigt kostsam historia. I dag väljer tyvärr därför allt fler mark­ägare att sätta upp vägbommar för att begränsa tillträdet till skogen.

Myndighetens avgifter har sina skäl. Men om priset är både minskad trygghet för mark­ägare och begränsad rörlighet för bärentusiast så är det bättre att skatte­kollektivet tar en större kostnad för frihetens upprätthållande.

Nytt för den gångna bär­säsongen var att Svensk dagligvaruhandel, som organiserar de stora bäruppköparna, utarbetat riktlinjer för att hjälpa plockarna att hitta till seriösa aktörer: bärplockarnas rättigheter anslogs vid invägningsstationer och ordentliga kvitton skrevs med köpares och säljares uppgifter. Det låter förstås som självklarheter, men innebar en reell förbättring.

När det gäller gästarbetare från länder utanför EU, och då ofta Thailand, har svenska myndigheter lärt av tidigare missöden och tydliga kontrakt har kommit att bli norm. Tyvärr lär vi dock även fortsatt se exempel där människor från andra delar av EU lockas till de svenska skogarna under falska föreställningar. Även här måste utvecklingen gå mot tydligare kontraktsrelationer och större åtaganden från bäruppköpare och reseanordnare.

En bov i dramat är att bär­inkomster är skattebefriade upp till 12 500 kronor per år. Den ordningen är dock allt annat än helig. Antingen lyckas industrin, som vill ha bären för att sälja dem vidare till konsumenterna, hålla ordning eller så får staten strama åt där det går.

Den fria rörlig­heten – i skogen och i EU – är alla gånger viktigare än det som är tänkt att vara skattebefrielse av hobbyinkomster.

Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt och ledarskribent på Dalarnas Tidningar.

Fler artiklar av Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr