Rapport

En Björklund på autopilot

Text: Csaba Bene Perlenberg

framsida major

Terrorism, check. Människovärde, absolut. Migrationspolitik, jawohl. Jobbpolitik, okej då. Bostadspolitik, viktigt. Skattereform, viktigast. Socialliberalism, javisst. Miljöpolitik, jajadå. Äldrepolitik, gärna. Valfrihet, självfallet. Utbildningspolitik, på nåder. Förnyelse, jajamänsan.

Efter ett år av plugg i politikens smedja: examensdags för den förra utbildningsministern.

Så hur gick det, då?

Sådär.

För att vara den officiella slutpunkten för Folkpartiets sorgeår sedan det katastrofala valresultatet förra hösten så var det en påtagligt autopilot-driven partiledare som öppnade ”Folkpartiets sista landsmöte”. Är detta verkligen den partiledare som kommer möta väljarna 2018? Eller kommer Björklund lämna tidigare för att kunna gå med hedern i behåll efter att ha sjösatt ett viktigt förnyelsearbete?

För även om han överlevt det gångna året, så var det inte särskilt mycket ”go” i Jan Björklund då han på ett övertydligt pedagogiskt sätt försökte formulera behovet för, och erbjuda lösningen från, sitt parti. ”Aldrig tidigare har liberalismens grundvärden varit under så hård prövning”, typ. För Björklund var det nu, inför byte av partinamn och efter ett år av politikutveckling, viktigt att överhuvudtaget visa på ett existensberättigande. Att måla upp en hotbild kräver därmed också sitt engagemang.

Resultatet av det gångna årets utveckling verkar vara en positionsförflyttning milt vänsterut. I alla fall i tonen. Att Björklund inte föreslog att partiet skulle byta namn till Socialliberalerna efter sitt inledningsanförande överraskar.

Att Björklund nu skamlöst flörtar med regeringen är tydligt. Att partiet inte vill slösa bort resterande tre år i opposition utan inflytande är uppenbart. Ebba Busch Thors (KD) sprängning av Decemberöverenskommelsen har gett Folkpartiet och Jan Björklund utrymme att än mer distansera sig från alliansbyggets begränsningar.

Det är således såhär frihet ser ut: möjligheten att ändra sig, att ompröva, att göra upp med, att söka sig nya stigar. Att hitta nya vänner och bränna gamla broar.

Vad hade Moderaterna egentligen att säga om förslaget på ny genomgripande skattereform, egentligen? De är ju mot slopandet av ränteavdragen, undrade någon på pressträffen. Tja, det hade ju varit trevligt om Moderaterna ville stötta Jan Björklunds och Erik Ullenhags förslag, men det var inte särskilt viktigt egentligen. Så länge regeringen var intresserad så fick andra ansluta sig bäst de ville. Men Vänsterpartiet, då? Inte skulle de kunna gå med på allt? Äsch, det var ju regeringens ansvar att få med sig de vänsterlutande kryckorna.

Slutligen: att inleda landsmötet med avslöjandet att en av partiets ledande företrädare, den avpolletterade tronarvingen Erik Ullenhag, är på väg att lämna partiets toppskikt var knappast det mediala budskap om en övertygande nystart som Folkpartiet hade önskat sig.

Eller så var det verkligen det.

Csaba Bene Perlenberg är ledamot av Liberal Debatts redaktion.
csaba.bene.perlenberg@liberaldebatt.se
@cbperlenberg 

Fler artiklar av Csaba Bene Perlenberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr