Tema

Nej, liberaler behöver inte »knulla facket«

Text: Karin Zelano

Ett spöke går runt i Europa: Föreställningen om fackföreningar som per definition ­stelbenta och omoderna, dåligt anpassade för en modern arbetsmarknad och i grunden svårt att ­kombinera med en ­liberal ideologi. Liberal Debatts Karin Zelano är inte lika lättskrämd.

I valrörelsen 2010 drev CUF en hel kampanj under parollen »Fuck facket 4-ever«. I samband med diskussionen om lärlingssystem tre år senare kritiserade KDU:s ordförande »fackets« (vilket kan man undra) motstånd till förslaget, och en av ­Sveriges ivrigaste liberala debattörer Fredrik ­Segerfeldt påpekar ständigt inslagen av tvång och ­protektionism i den svenska kontexten. Samma ­föreställning finns hos den vänster som utropar sig till fackföreningstankens moder och vaggar den i ett järngrepp.

Visst finns mycket att önska från svenska fackförbund vad gäller medlemsrekrytering, fokusfrågor, arbetsmetoder och värderingar. Men att ogilla vad fackföreningar gör i praktiken, förutsätter inte att ogilla dem i teorin. Att fackföreningar som idé skulle vara antiliberalt i sig är en märklig missuppfattning. Det saknas varken empiriska exempel eller teoretiska argument för hur liberala kärnvärden och fackföreningstanken mycket väl kan gå hand i hand.

När fackföreningarna växte sig starka i Sverige kring förra sekelskiftet stod liberaler som Karl Staaff med dess företrädare. Det första svenska fackföreningsprogrammet skrevs av liberalen Anton Nyström, även grundare av Stockholms Arbetareinstitut. 1905 röstade liberalerna ner förslag som bland annat ville förbjuda offentliganställda att strejka. Tio år senare genomdrevs lagen om åtta timmars arbetsdag efter kraftsamling av socialdemokrater och liberaler.  Som författaren och journalisten Svante Nycander formulerar det i sin redo­görelse för bakgrunden till Saltsjöbadsavtalet 1938: »Liberaler och frisinnade var arbetsfredens politiska strateger.«

Även i Storbritannien och Tyskland fick fackföreningsrörelsen stöd av liberaler som ett välkommet uttryck för såväl individens kamp för självbestämmande och en dräglig tillvaro som ett stimulerande civilsamhälle. 
I »Principles of Political Economy« (1871) tar galjonsliberalen John Stuart Mill parti för rätten att bilda fackföreningar som ett sätt för arbetare att ta makten över sina liv och vända marknadskrafterna till sin fördel:

»If it were possible for the working ­classes, by combining among themselves, to raise or keep up the general rate of wages, it needs hardly be said that this would be a thing not to be ­punished, but to be welcomed and rejoiced at.«

Tyska intellektuella manade till förening mellan den liberala medelklassen och den socialistiska arbetarklassen för att driva fram lagstadgad strejkrätt och utökade sociala rättigheter.

Den uppmärksamme har nog märkt att samtliga exempel går ungefär ett sekel ­tillbaka i tiden. Att mer nutida fall saknas har flera orsaker. Dels beror det på att representanter för ­konkurrerande perspektiv, i Sverige framför allt socialdemokratin, så gott som skaffat sig monopol på att skriva fackets skapelseberättelse. Liberaler å sin sida, har varit dåliga på att kommunicera ideologiska segrar hos sina tidiga företrädare. Dessutom finns situationer där fackföreningar stänger ute människor, inte minst arbetskraftsinvandrare (i Sverige under förevändningen att det är för de utestängdas bästa). Men för varje avskräckande exempel finns en fackförening som visar solidaritet på riktigt – både i Sverige och utomlands – genom att omsluta även de mest utsatta, och kämpa för rättvisa arbetsmarknadsförhållanden. Fackföreningar utgör en av många komponenter som i ett oberoende civilsamhälle erbjuder utbildningsverksamhet och en skola i föreningsdemokrati. Dessutom är arbetskraftens organisering en förutsättning för en arbetsmarknad som står relativt fri från statlig inblandning.

Men mest förvånande är nog ändå hur liberala invektiv över fackföreningstanken förpassar individen till bakgrunden i sammanhanget och reducerar facket till summan av sina medlemmar. Inte lite ironiskt med tanke på den tidiga liberalismens försvar av fackföreningar som individens verktyg för självbestämmande. Det är en tankevurpa att per automatik betrakta fackföreningar som förespråkare av grupprättigheter. Skillnaden är att medan grupprättigheter tillerkänns en grupp som helhet, kan individuella rättigheter tillfalla medlemmar i en grupp; såsom rösträtt för medborgare eller strejkrätt för fackliga medlemmar.

Med andra ord: Liberaler behöver inte gå till sängs med facket, men har all anledning att känna innerlig sympati.

Karin Zelano är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
karin.zelano@liberaldebatt.se

Referenser:

Hylander, J. (2010) ”Släpp facket fritt! – Då kan den svenska modellen räddas”, Bertil Ohlininstitutets Skriftserie #18, Ohlininstitutet

Nycander, S. (Dec 19, 2012) ”Liberalt historiemedvetande”, Liberal Debatt,

Nycander, S. (2011), ”Svensk liberal tradition borttappad i Folkpartiet”, Frisinnad Tidskrift.

Thompson, J. (2011), ” The liberal party, liberalism and trade unions, 1906- 24”, Cercles No. 21.

White, S., Butt, D., O’Niell, M. (2012) ”Focus: Liberalism and trade unionism”, Journal of the International Centre for Trade Union Rights Vol. 18 (4), pp. 10-11

Jones, P. (2014), ”Group Rights”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2014 Edition), Edward N. Zalta (ed.)

Fler artiklar av Karin Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr